Mexican Road Race kap 2. Förberedelser.

Med ett genomsnitt på 60 km/tim kunde man klara maxtiden på varje enskild delsträcka. Låter enkelt – men det behövdes bara några däckbyten, kanske ånglås eller elfel, så blev det ”andra bullar av” efter sådana fördröjningar. Skulle man köra för fullt från början för att skapa litet tid ”i reserv”?

Då ökade däckslitaget, risken för avåkning eller ett kanske enkelt men ändå fördröjande fel. Samtidigt ville man ju vinna . . . Bilen som vann hela tävlingen hade 120 km som snittfart, alltså på alla de 350 milen tillsammans.

Om man överskred maxtiden på någon delsträcka, fick man fortsätta ändå, men uteslöts från ev priser.

Endast några få hade haft råd och möjlighet att reka hela sträckan i förväg. Detta skulle ändå visa sig ha mindre betydelse, eftersom man inte kunde undvika själva strapatserna och framför allt inte det stekheta klimatet. Några hade deltagit i liknande tävlingar förut, t ex två år innan mellan Buenos Aires (Brasilien) och Caracas (Venezuela).

Det var tillåtet 1) att trimma motorerna med vad resp. fabrik normalt levererade, men bara motsvarande bilens årsmodell, 2) att montera ur bakre ryggstöd och baksits för en extra bränsletank och reservdelar, 3) att byta anmäld besättning innan tävlingen - t ex på grund av sjukdom – men inte efter start.

Några förare var erfarna fabriksförare men det fanns också förmögna pensionerade par med endast normal erfarenhet av bilkörning – kanske väl optimistiska. Många arbetade i bilbranschen som försäljare eller som reparatörer (onekligen en fördel!).

Det kunde också handla om en lokal förmåga, som vunnit någon enklare tävling och lyckats engagera hela sin hembygd i en insamling till köp av bil, anmälningsavgift, transport till Mexico, all utrustning, kostnader under tävlingen för bensin och logi etc. Här handlade det mest om anmälningar från Sydamerika, ofta slitna bilar, som fixats till men som inte höll måttet utan avbröt redan på de första sträckorna.

Många ekipage, de flesta från USA, hade lokala sponsorer, t ex en skoaffär, en juvelerare eller ett byggföretag. Bilen inköptes, anmäldes - och sen gällde det att hitta en bra förare.

Antalet startande blev till slut 126, varav 58 fullföljde hela tävlingen.

, 

Här är fem av de åtta förkrigsbilar som deltog - plus en 47:a.

Överst tv en Lago Talbot -47, bröt på första sträckan. Överst th Buick 38, bröt på första sträckan. 

I mitten tv Buick -40, körd av två tjejer från San Francisco, fullföljde hela tävlingen, plac 47 av de 58 som nådde ända fram - en fin insats!  I mitten th Cord -37, bröt på första sträckan.

Nederst tv en Cadillac 39:a som fullföljde med plac 30 av de 58, som lyckades nå slutmålet. Nederst th en Hotchkiss 1938, som bröt på sträcka 4 p g a vevstaksbrott.