Mexican Road Race

Biltävlingar av äldre snitt har alltid legat mig varmt om hjärtat. Mest gillar jag den strapatsrika typen – och ännu bättre är det, om det handlar om vanliga standardbilar, där förarskicklighet, bilarnas driftsäkerhet och alla möjliga yttre omständigheter kan fälla avgörandet. Inte – nu kommer det! – där fabriksteam har egna depåer - och rullande verkstäder följer de tävlande. Då kan de ju fresta sina bilar till det yttersta för att när något går sönder vips bli klara för start igen, när verkstadsbilen har hunnit fram och grejat det.

Det bästa exemplet på vad jag menar är Carrera Panamericana Mexico. Eller – som det kallas på engelska – Mexican Road Race. Ganska snart utvecklades det till det som jag inte gillar lika mycket (enligt ovan). Men, bästa läsare eller ”follower” (heter det väl nu),

det är det allra första Mexican Road Race (MRR) år 1950, som det ska handla om!

Sex avsnitt kommer under sommaren som separata inlägg, kanske inte direkt efter varandra – men ändå. Foton ur en häftad redogörelse på gulnat papper, som utkom samma år. Inte så god kvalitet, men det hör liksom till, tycker jag.

Jag har komprimerat det hela till nedanstående kapitel.

1 Allmän info om MRR – när, var och varför, anmälan, priser, karta m m.

2 Regler och faktorer, som påverkade. Funderingar och förberedelser.

3 Genomförandet. Vägarna, olika delsträckor etc.

4 Personliga öden, bl a en skicklig tjurfäktarhustru.

5 Avåkningar – orsak och verkan.

6 Hur det gick till slut.

-------------------------------------------------------

MEXICAN ROAD RACE 1950

Mexikanska staten ville 1950 visa upp att det byggts färdigt en helt farbar väg från Ciudad Juarez vid USA-gränsen i norr (med amerikanska El Paso tvärsöver gränsen) till en liten by vid gränsen mot Guatemala i söder. 
Man beslöt att arrangera ett 350 mil långt landsvägslopp för bilar längs denna väg som var delvis asfalterad, delvis grusväg.

Inbjudningar skickades till Syd- och Nordamerika och till Europa. Man körde nio delsträckor på sex dagar. Vid nattuppehållen fick man jobba med däckbyten, översyn och eventuella reparationer vilket tog sin rundliga tid. De flesta blev tröttare och tröttare för varje dag. Ofta var co-drivern en kompis med sämre vana – eller ens hustru som tyckte det skulle vara en kul grej. Mera om detta efter hand.
Man tävlade om sammanlagt 38 000 dollar, varav segraren skulle få största delen. Hälften skulle räcka till 6 stycken nya Cadillac 1950. Priser för varje delsträcka fanns också. Startavgiften var 265 dollar. Det låter lite, men det var verkligen ett annat penningvärde då!