Mexican Road Race 1950 kap 5. Olyckor.

Om jag körde en Lincoln 49:a i 160 (visserligen på bra väg) så tänkte jag nog på att 1) man hinner mycket långt under två sekunders ouppmärksamhet, 2) några centimeters rörelse på rattkransen samtidigt blir en given avåkning.

Men Enrique Hachmeister från Guatemala tänkte på något annat. Bilen voltade sex varv i stenig terräng, mr Hachmeister avled med bruten nacke, hans co-pilot fick lindriga skador (!).

Och det var förstås på första sträckan, 37 mil slät asfalt med ett fåtal kurvor – den enda sträckan av den typen.

  Samtliga foton från sträcka ett.

Överst t v: en veteran från Indianapolis Speedway, Joel Thorne, kvaddade sin Cadillac 49:a fem kilometer från starten (!).

Överst t h: Lincoln 49:an från Guatemala (se text ovan).

Mitten t v: Edward Nieders från Mexico City, Ford -49, rullade ett varv, försenades, diskades men prövade senare (vilket var tillåtet) en annan delsträcka - dock utan framgång.

Mitten t h: Nieders (bärgningsbilen en bit bort) vill ha hjälp med sin Ford.

Nederst: Francisco Ibarra från Oregon, Packard -48, får hjälp med hjulbyte. Kom för sent i mål och diskades. Reglerna tillät som nämnts fortsatt tävlande på separata sträckor. Ibarra försökte på sträcka 2/plac 34 och sträcka 3/plac 84. Han gav sedan upp, eftersom bilen vägrade att gå igång vid nästa start.

För Tommy Francis i en Ford 1950 hade allt flutit på som det skulle. Han låg på 15:e plats totalt med bara sista sträckan kvar med dess smala, vindlande bergsvägar. Men då inträffade det oförutsedda - sådant som gör MRR till en fascinerande upplevelse. Francis öste på som vanligt genom en by, när en liten flicka bland åskådarna sprang ut på vägen! Med sin instinkt i behåll vräkte han Forden åt sidan, räddade flickan men slog runt ett varv. Med bilen fortfarande körbar fortsatte Francis, men stannade en bit bort, alltför skadad.

Oscar de Llego, tidigare diskad, kom ångande i sin Packard 49:a men stannade och tog Francis till sjukhus, där han avled. Co-drivern Tommy Crum reparerade och körde vidare men överskred maxtiden på sträckan.

Ekipaget ströks därmed från den slutliga ”listan”.

Många avåkningar fick lyckligare förlopp, t ex när Dempsey Wilson, Hudson 1950, missbedömde en kurva och flög av vägen ner i en canyon, men hamnade på en liten träddunge som dämpade nedslaget. Bilen bröts sönder, men ingen omkom.

Låt mig avsluta med tävlingens enda totala hjärnsläpp!

Racets andra dag innebar två sträckor, 70 mil sammanlagt, med en halvtimmes paus (i Parral) efter 30 mil. Anthony Musto från Chicago, Cadillac 1950, missade alla stopptecken och körde förbi allt vad funktionärer hette! Det bar iväg ytterligare 38 mil, innan ekipaget till slut körde i diket (utan personskador).

Det må sägas att än fanns inga mobiltelefoner – och fasta telefoner var mycket sällsynta på landsbygden. Det fanns utplacerade kontrollanter, som skulle rapportera om någon medvetet förhindrade en omkörning, Men inte heller dessa kunde stoppa mr Musto, som blev omskriven på ett sätt han inte tänkt sig.

Nu återstår kap 6 – hur det gick till slut och om vinnarbilens taktiska upplägg.