Om jag körde en Lincoln 49:a i 160
(visserligen på bra väg) så
tänkte jag nog på att 1)
man hinner mycket långt under två sekunders ouppmärksamhet, 2)
några centimeters rörelse på rattkransen samtidigt blir en given
avåkning.
Men Enrique Hachmeister från
Guatemala tänkte på något annat. Bilen
voltade sex varv i stenig terräng, mr Hachmeister avled med bruten
nacke, hans co-pilot fick lindriga skador (!).
Och
det var förstås på första sträckan, 37 mil slät asfalt med ett
fåtal kurvor – den enda sträckan av den typen.
Samtliga
foton från sträcka ett.
Överst
t v: en
veteran från Indianapolis Speedway,
Joel Thorne, kvaddade
sin Cadillac
49:a fem
kilometer från starten (!).
Överst
t h: Lincoln 49:an från
Guatemala (se text ovan).
Mitten
t v: Edward Nieders
från Mexico City, Ford
-49,
rullade ett varv, försenades, diskades men prövade senare (vilket
var tillåtet) en annan delsträcka - dock utan framgång.
Mitten
t h: Nieders
(bärgningsbilen en bit bort) vill ha hjälp med sin Ford.
Nederst:
Francisco Ibarra från
Oregon, Packard
-48,
får hjälp med hjulbyte. Kom för sent i mål och diskades. Reglerna
tillät som nämnts fortsatt tävlande på separata sträckor. Ibarra
försökte på sträcka 2/plac 34 och sträcka 3/plac 84. Han gav
sedan upp, eftersom bilen vägrade att gå igång vid nästa start.
För
Tommy Francis i en Ford 1950
hade allt flutit på som det skulle. Han låg på 15:e plats totalt
med bara sista sträckan kvar med dess smala, vindlande bergsvägar.
Men då inträffade det oförutsedda - sådant som gör MRR till en
fascinerande upplevelse. Francis öste på som vanligt genom en by,
när en liten flicka bland åskådarna sprang ut på vägen! Med sin
instinkt i behåll vräkte han Forden åt sidan, räddade flickan men
slog runt ett varv. Med bilen fortfarande körbar fortsatte Francis,
men stannade en bit bort, alltför skadad.
Oscar
de Llego,
tidigare diskad, kom ångande i sin
Packard 49:a
men stannade och tog Francis till sjukhus, där han avled. Co-drivern
Tommy Crum
reparerade
och körde vidare men överskred maxtiden på sträckan.
Ekipaget
ströks därmed från den slutliga ”listan”.
Många
avåkningar fick lyckligare förlopp,
t ex när Dempsey
Wilson, Hudson 1950,
missbedömde en kurva och flög av vägen ner i en canyon, men
hamnade på en liten träddunge som dämpade nedslaget. Bilen bröts
sönder, men ingen omkom.
Låt
mig avsluta med tävlingens
enda totala hjärnsläpp!
Racets andra dag innebar två sträckor, 70 mil sammanlagt, med en halvtimmes paus (i Parral) efter 30 mil. Anthony Musto från Chicago, Cadillac 1950, missade alla stopptecken och körde förbi allt vad funktionärer hette! Det bar iväg ytterligare 38 mil, innan ekipaget till slut körde i diket (utan personskador).
Det
må sägas att än fanns inga mobiltelefoner – och fasta telefoner
var mycket sällsynta på landsbygden.
Det
fanns utplacerade kontrollanter, som skulle rapportera om någon
medvetet förhindrade en omkörning, Men inte heller dessa kunde
stoppa mr Musto, som blev omskriven på ett sätt han inte tänkt
sig.
Nu
återstår kap 6
– hur det gick till slut och om vinnarbilens taktiska upplägg.
Men huu vilka hemska olyckor!
SvaraRaderaJa, visst var det! Det var riskfyllt för alla. Långt till sjukhusen och inga ambulanshelikoptrar! För 16 av de 68, som inte fullföljde, var orsaken att bilen gick i diket - med varierande följder. Jag har beskrivit fem exempel.
RaderaDe flesta av dem som höll bilen på vägen men ändå bröt till slut (52 st)- hade kört för hårt och fick inte bilen klar till nästa morgon.