Mexican Road Race kap 3. Genomförande.

Delsträckorna hade olika karaktär och blev besvärligare efter hand med jobbiga nivåskillnader, ibland höga berg att forcera – men också med lägre nivåer med långa rakor. Man körde över broar av trä, ishala vid regn och passerade byar med åskådare farligt nära bilarna. Alla kreatur och andra tamdjur längs de 350 milen måste stängslas eller bindas. Grupperna av inspektörer under tävlingsdagarna avlivade omedelbart de djur, där ägaren inte följt ordern. För farligt för de tävlande annars!

Några dagar kördes två sträckor med 30 min paus däremellan – inte mycket tid att reparera fel som uppstått.

De flesta hade nöjt sig med en totalöversyn av bilen, kanske till och med höjt kompressionen inom det tillåtna. Några kom med flyg dagen innan start till den väntande bilen och hoppades på det bästa. Vinnarbilen kom från Portland i Oregon nära Kanada. Förarteamet körde alla milen till den mexicanska gränsen som ett test på bränsleförbrukning vid olika farter, toppfarten för längre sträckor. Dessutom bra att veta vad som tog mest stryk med tanke på reservdelsbagaget.

Som nämnts tidigare var det en brokig skara av förare, som deltog. Alfa Romeo hade skeppat två bilar av 1950 års modell med fabriksförare – en av dem var Formel 1-föraren Piero Taruffi.

Full speed eller inte? Fördelar: Bortsett från första sträckan då startordningen lottades, startade man efter förra sträckans tider. Man startade med en minuts mellanrum. Det betydde att för att få en god placering behövde man inte köra om lika många - som de senare startande måste - för att bättra på läget. Alltså: full speed = en bra tid och därmed att flaggas iväg bland t ex de fem första nästa dag

Nackdelar: Risk för punkteringar, risk för överansträngd motor (lagerfel etc), utslitna bromsar och i värsta fall avåkning.

Den första sträckan (dag 1) var 37 mil av asfalt, slät som ett golv, ett fåtal kurvor, inga dalgångar eller berg. Full speed, alltså? Visst, medelhastigheten för de fem främsta blev runt 150 km/tim. De första tre, som alltså fick delsträckspriser, var Cadillac -50, Cadillac -50, Lincoln -49. Ettan hade gjort 32 omkörningar för att nå sin fina sluttid! Cadillacs nya toppventilåtta var en vinnare!

Av de första tio i mål dag 1  var det bara tre som fullföljde hela tävlingen. Att under hela racet försöka nå delsegrar eller näst intill – ja, det krävde sin tribut. Bilen, som vann rubbet, var bara en gång bland de tre bästa. Det var den allra sista sträckan före slutmålet, en tredjeplacering.

 Tom Deal från El Paso, Cadillac 1950, strax innan slutmålet. Han blev totaltvåa

De ledande positionerna skiftade från dag till dag - eftersom delsträckornas enskilda tider adderades efter hand. Man kunde alltså dag för dag kolla hur man låg till totalt.

Många som med nöd och näppe klarat av en sträcka, lyckades inte få bilen startklar till nästa dag. Det var skälet till många drop outs.

 

En bensinstation längs Mexicos nya "highway" 1950 med anknutet motell.