Hundgodis

En Rhodesian Ridgeback (s k afrikansk lejonhund) testades hårt innan den fick användas vid lejonjakter. Den skulle förstås inte angripa ett lejon. I stället skulle den - med hjälp av några till - kunna ”scanna av” stora savannområden för att, när ett lejon upptäcktes, uppehålla det och irritera det.

När den var färdigtränad, skulle den under sex timmar (eller var det åtta?) kunna springa med 75% av sin högsta hastighet. Men det verkliga eldprovet var att släppas mot en ilsken babianhanne – och vinna den fighten!

Ovanstående inspirerade mig att skaffa en sådan hund. Det föreföll vara hundrasernas motsvarighet till (kanske) Dodge Viper.  Av en auktoriserad uppfödare köpte jag en ”lejonhund”, en tik, faktiskt. Funderade på en hanhund först, men träffade en ägare till en sådan. En RR går ju sällan till attack utan att först ha blivit allvarligt provocerad. Fick höra att en Dobermann vid ett tillfälle tagit för givet att kunna markera sin höga status. Men det tog inte ens 10 sekunder, förrän den låg på rygg och sedan gnällande smet undan.

Ägaren, som på långt håll uppmanats att koppla sin Dobermann, brast i gråt. Åratals vakthundsträning (som ju bygger upp vaksamhet och framför allt mod) var omintetgjord. Den hunden blev i fortsättningen räddhågad och i stort sett obrukbar som vakthund. Lugnare, alltså, med en tik, tänkte jag.

Som lekkamrat under sitt första år hade hon en vuxen, mycket tolerant, långhårig, stor och tung Berner Sennen (en schweizisk vallhund), som hette Benz (nedan).

  En varm sommardag upptäckte jag litet av hennes kapacitet. På ett gärde, där flera hundar, däribland en schäfer, lekte, jagade och skojade med varandra, fann jag att RR efter en halvtimme – trots värmen -ännu inte var det minsta andfådd. Stängd mun, ingen tunga ute, inget flås alls – medan de andra låg uttröttade och flämtade. Hon var då drygt ett år gammal.

Kolla också på fotot nedan på hennes stora breda tassar. Dom kommer att kunna tåla timmar av löpning! 

 När det var vinter och många kallgrader var det lustigt att se henne nojsa i den djupa snön med sin polare Benz.. En RR ser ut att kunna frysa med sin korta päls (helt slät bortsett från mothårsstrecket på ryggen) – men håren sitter tätt och har termo(s)funktion. Afrikas nätter kan ju vara mycket kalla!

Hennes spårsinne blev testat en gång. Min dotter (ingen parfym eller dylikt) gick under tio minuter in i en tät skog och gömde sig bakom ett vindfälle. När RR släpptes ut ur bilen (där hon väntat), tog det bara någon minut, så var saken klar. Jag märkte aldrig att hon ens nosade mot marken. Hon ”flög” fram genom skogen – kanske låg vittringen direkt i luften.

På bilden nedan har hon hört älgarnas steg i skogen intill.

Vid en unghundsutställning underkändes hon med omdömet ”För elegant.” Mera muskler, tyngd och kraft efterlystes. Konstigt, tyckte jag - hon hade ändå bökat omkring med en Berner Sennen under ett helt år!

Men - med näste ägare (som redan hade tax, schäfer och pudel) blev hon efter ett par år Nordisk Champion! Valpar fick hon också med tiden.

Hennes matte berättade, att den första morgonen med de nya hundkamraterna vågade ingen av dom röra sin matskål förrän RR hade nosat på allas skålar, innan hon övergick till sin egen! Och detta hur självklart som helst… I am Miss Rhodesian Ridgeback – you don´t forget that!

Lust att köpa en? Märk då, att dessa hundar inte är särskilt keliga av sig. Det är helt klart att husse/matte bestämmer - men inget tjafs!