Varning för faror "out there” för alla gammelbilälskare!
Det anmärks på själva fordonen : ingen eller dålig avgasrening, blyhaltigt bränsle, dålig belysning, dålig bromsverkan, inga bälten, felvända dörrar m m.
Det anmärks på framförandet : för långsamt för dagens trafik – skapar proppar. De körs ibland i mörker med svaga lyktor, etc. Och förstås avgasernas påverkan. Men där handlar det ju om mycket få mil per bil.
Varifrån kommer kritiken? Varje stat som är medlem i EU har egna lagar och regler för de gamla bilarna. Varje motorhistoriskt förbund i varje land har haft sina ”matcher” med resp. lands lagstiftare. Detta tilltalar inte EU, som hatar olikheter. Visserligen har EU:s regler gett oss förenklade resor, förenklad handel (även med bilar), mera polissamarbete över gränserna osv. Okej, men när det gäller ingrepp, som styr våra personliga liv, så är det inte lika roligt!
Men EU:s miljölagar är inte så lätta att strunta i. Vem vill inte ha bättre miljö? Nya regler kan tänkas slå hårt mot alla som kör hobbybilar. Något måste göras! Nu finns det ett internationellt veteranbilsförbund, FIVA, som har förhandlat med EU:s representanter om enklare och mildare regler för de äldre fordonen. Låter bra, kan man tycka. Det finns ju redan gamla ångbåtar, motorbåtar och skutor, som inte har all modern utrustning, där dom glider omkring som vedertagna kulturföremål.
För att inte tala om veterantågen! Ånglok med kolrök, jojomen! Kulturstatus! Så varför inte bilar? Och i så fall – vilka?
Man står nämligen inför en oerhörd flora av äldre fordon, där många har förlorat sin originalitet.
Kanske inte på pappret – men en bil kan vara en blandning av flera. Det kan gälla både kaross, motor eller chassi. Många har återuppstått från kanske bara delar av ram och kaross. På båt- och tågsidan är det nog bara muséerna, som försöker göra något liknande.
Men det finns också många bilar, som är så gott som orörda, ända sedan de var nya.
För att rädda hem åtminstone någon frihet inför framtiden lanserar FIVA begreppet ”kulturföremål” - även bland bilarna.
Det står klart att det med säkerhet måste ske en gallring. För att räknas som kulturföremål och alltså undgå en massa framtida begränsningar av användandet, har man fastnat för bilar, där identiteten från början helt kan fastställas och följas genom åren. Och där varje nödvändig reparation, som har behövts för att hålla bilen körbar, kan verifieras. Om klädseln är bytt, ska det finnas etikett eller stämpel på att den är ny, trots att den ser ut som originalet. Spår av reparationer blir bara godkända bevis på bilens levnadsöden
Restaureringar och helrenoveringar, som nu sker i många garage och verkstäder, kommer kanske att minska i betydelse. Ägarnas stolthet och belåtenhet med ett fint resultat kan förstås inte fråntas dem. Men möjligheten till ett certifikat som kulturföremål (och kanske en speciell nummerplåt) minskar i takt med hur mycket som byts ut – eller ändras, t ex lacken.
Det är FN-organet UNESCO, som kan bevilja kulturstatus för våra bilar. Lägg märke till att det handlar inte om årsmodellen, utan i hur hög grad, som originaliteten finns kvar.
Unesco rankas högre än EU, som alltså inte kan slå klorna i vad som betecknas som kulturföremål. Unescos svar kommer under året 2012.
Men det brukar ta lång tid innan det händer något i praktiken. Tyvärr har några länder, bl a några tyska delstater på egen hand infört hårdare regler - speciellt när det gäller avgaserna. (Bra, bra, tänker EU.)
I Sverige har vårt motorhistoriska riksförbund (MHRF) hittills lyckats med att låta oss få behålla den frihet vi har att bruka äldre bilar. Att inte få ta en sväng med bilen, t ex för en privat pick-nick - kanske tillsammans med några kompisar och deras bilar - skulle verkligen kännas dystert. Kanske måste man ha en inbjudan till ett arrangerat möte för att få åka...
Till dess – forska om din bils historia! Eller kanske rent av efter en orörd originalbil…
