Den bara går och går och går!

Finns det någon nu levande svensk, äldre än 40 år, som inte har haft någon relation till en Volkswagenbubbla? Den fanns i familjen eller hos en god vän – eller hade man lånat en någon gång eller åtminstone provkört. Eller bara åkt med.

Här följer en låt som är en hyllning till detta underbarn - en Käfer, dvs skalbagge. Du lyssnar till det tyska bandet  Welle: Erdball, vilket betyder Våglängd: Jordklot. En skön blandning mellan synt och 50-tal.

Men först pratar man reklam. Bilen är ett ”resultat av åratals utveckling och forskning” - såld i miljoner exemplar – men det bästa är ”dass es läuft …. und läuft … und läuft …” dvs  att den går och går och går.

Det handlar sedan om hur det bär i väg ut i världen, man rattar in radion, besöker städer – även Stockholm! Man känner sig fri, livet leker – och när det tar slut finns kanske ingenting. 

Men om man får göra resan till himmelriket – ja, då sker den i en Käfer!

(Obs - det dröjer innan ljudet kommer!)

Jag har ägt flera ”folkor”. Det började 1959 med en 51:a med osynkad låda, 16 tums hjul och 25 hk. Jag lyckades med KG:s hjälp (se förra inlägget) komma över en 30 hk motor från en 58:a. Efter motorbytet blev bilen betydligt snabbare (16-tumshjulen gjorde sitt till). Jag minns att mätarnålen gick förbi 120 (angivet max) och slog i ”stoppet” vid noll. Men någon exakt mätning av hastigheten gjordes aldrig.

Senare har en del ”bubblor” passerat under kortare perioder, bl a en 56:a (foton nedan), som användes våren 1980.

Det finns koloxidrisker med dessa vagnar. Farten på varmluften till defrostermunstyckena alstras av den luftkylda motorns stora fläkt. Röret omsluts av de heta avgasrören, som värmer upp luften. Vid läckage däremellan kommer koloxiden in i kupén. Man kunde gardera sig med en varningsattiralj, ungefär som en doftgran – preparerad att ändra färg av inkommande koloxid. Om bilen hade några år på nacken, så var detta ett måste, åtminstone vid långturer. Annars var det halvöppet fönster som gällde – om man var osäker. Så småningom kom en effektiv, bensindriven värmare att erbjudas som extrautrustning.

Fyrans växel var litet överväxlad. Varvtalet var inte särskilt högt vid 110, som var ”Autobahndauergeschwindigkeit”, dvs en fart som kunde hållas dygnsvis, om vägen och trafiken tillät. För mig kändes det alltid så lugnt och förtroendeingivande att höra det speciella luftkylda motorljudet komma bakifrån, som en ständig skjuts framåt på något vis. Ett aber var ju bensintankens placering framtill, men tanken på en olycka med brand som konsekvens fanns inte ens i bakhuvudet på oss. Mot slutet av tillverkningen kom en bensintank som i alla fall var ihopknycklingsbar utan läckage…Vackert så, tänkte vi - som mera fastnade för körglädjen med den rappa växlingen, framkomligheten i alla väglag liksom utmaningen i omkörningarna, som helst skulle göras med ”flygande start”. Man utvecklade en stensäker känsla för avståndet till mötande, det är då ett som är säkert!

En 1303 S passerade också revy en sommar (1983). Den hade större baklyktor, ännu starkare motor, välvd vindruta och en trubbigare främre huv, som gav plats åt någon väska till. Den hade bara gått några tusen mil och gav oss en behaglig 250-mila semesterresa härs och tvärs i södra Sverige.