Kerstins Rover 90

 Hur var det egentligen? Såg en av oss en annons om bilen? Eller fick vi bara veta att den var till salu? Hur som helst – det blev ett angenämt besök i gamle herr Stolpes garage i Bromma senvåren 1974.

Där stod den gamle engelsmannen – dvs bilen – med doft av välsydd läderinredning, en fyrväxlad motor, frihjul, rostfri, tung och stabil – helt enkelt en Rover 90 1954. Mätarställningen avskräckte inte alls. Det skulle bli Kerstins egen veteranbil! Inga varningsklockor ringde under provturen, bortsett från de skumpiga däcken, som bilen vilat på (med lågt lufttryck) under minst ett år. Vi slog till, som det heter.

 Redan samma dag uppstod ett fel: huvudbromscylinderns backventil strejkade. Med rykande bromsar och på ettans växel nådde vi min universalverkstad – någonting som varje veteranbilägare på den tiden måste vara försedd med. Kanske också nu för tiden – men det finns inte så många kvar. Jag menar verkstäder, som reparerar - och inte bara byter mot nytt. Reparatörer i stället för montörer!

Jag vet att det är svårt att bara reparera den moderna elektroniken nu för tiden. Man byter hela enheter för en massa pengar.

OK, tillbaka till Rovern. Ett aber fanns – det var fredag kväll. Men verkstaden var öppen! De två delägarna satt och spelade kort med en linbaneingenjör. (Mera om honom nedan.)  Felet blev åtgärdat på lördag morgon. Sen bar det av till motellet i Tjust i mörka Småland. Där skulle Motorhistoriska Sällskapets rally ”46/56-Svängen” äga rum (bild). Ungefär vid Norrköping hade däcken återfått sin form igen, och alla vibrationer var borta! Vi genomförde rallyt och fick en hyfsad placering. Kerstin var belåten med den första längre resan med Rovern, som skött sig fint.

Men – förr eller senare så händer det saker, som bekant. Under ett annat rally (efter ett par år) parkerade vi vid sidan av vägen för att kolla färdbeskrivningen. Då blev vi påkörda bakifrån! Eftersom vi just då satt ganska mycket framåtböjda, undgick vi nackskador (inga nackstöd på Rovern). Det var en Volvo P 1800 med en ouppmärksam förare – eller snarare en som för mycket uppmärksammat en annan veteranbil, som skymtade bakom några träd. Den ångerfulle, olycklige föraren skulle nästa dag till Kungl. Automobilklubbens kansli för att belönas med en medalj för 40 års prickfri körning! Så kan det gå.

Linbaneingenjören

blev så småningom bilhandlare. Hans gimmick var att köpa bilar på Kronofogdens bilauktioner. Där auktionerades avregade bilar från tullen och polisen plus vad som beslagtagits från diverse gangsters och andra ”olagliga personer”. Ibland rörde det sig om mycket flotta bilar. Av honom köpte jag polisens Valiant – vid två tillfällen. Perfekt servade bilar – och inte krockade, konstigt nog. Dessa Valianter var försedda med kraftigare fjädring och de stora chryslerbilarnas bakaxel – och förstås den större valiantmotorn (modell V 200), som räckte gott.

Hans vänner (dit jag räknade mig) kallade honom alltid för KG. Han reparerade vad som kunde behövas, innan bilarna såldes vidare. Ett minne från hans tid som ingenjör vårdades noga, nämligen att alltid vara klädd i kostym och (oftast vit) skjorta med slips. Detta gällde även när han jobbade med bilarna! KG var kunnig, vänlig med många fräscha idéer. Frid över hans minne!