måndag 28 maj 2012

Stockholm rivs (1966)


Tänk att jag har så svårt att komma ihåg dessa förenklade gator/broar med delvis nya riktningar! Trots att det med flexibla lösningar hit och dit varade i flera år – och jag ändå körde där rätt ofta.

Förresten – upplevde man det verkligen? Var är Drottninggatan? Borta? Ja, visst är den det!
Men ändå kvar idag, om man kollar. 
















”Hötorgsskraporna” är nästan kompletta – de syns även idag bäst söderifrån, som på fotot. 
Under "bron" med alla pelarna ligger nu "plattan", och där påbörjas den galleria, som under gatuplanet skall leda till Hamngatan, där (faktiskt fortfarande!) NK ligger. 
Och en del av området är nu Sergels Torg med fontän och allt.  
(Klicka absolut för stor bild!)

Medan allt förnämt och arkitektoniskt modernt växte fram, tycks ändå dessa osannolikt trafikprimitiva år ha funnits – mitt i Stockholms city.
Eller?


tisdag 22 maj 2012

1907 års bedrift


Automobiltävlingen Peking – Paris var ingenting annat än strapatser. Öknar, floder, bergskedjor, väglösa högslätter i evigheters evighet. Fem ekipage startade – fyra kom i mål.

Nedan har vinnande Borghese och Barzini nått Berlin. Den återstående sträckan blir en enkel match.

Vinnarbilen var en Itala. Motorn var en 7-liters GP-motor, nedtrimmad och placerad på ett lastbilschassi av enkel modell. Extra fotsteg gjordes om till stänkskärmar: ”En dag kommer alla att ha såna här.” För alla utlägg längs vägen, där ingen valuta fanns, tog man med silvertackor, som man skar litet av vid behov.

Tävlingen fullföljdes på en månad. Den som flaggade av vid starten i Peking fanns på plats med målflaggan i Paris. Han hade tagit båten. 
Smakar nog bra med en cigarett.

måndag 14 maj 2012

Ford Taunus 17 M och en fiffig väckning


Av någon anledning var jag 1971 ägare till en Taunus. Det finns faktiskt en hel del bilar, som passerat revy och som kanske borde ingå i min ”Lista över bilar jag ägt” – men som saknas där. Även en Vauxhall Velox 1954, som jag knappt hann köpa, förrän en tät spekulant dök upp. Med flera!

Nåväl, åter till Taunusen. Den var litet speciell, eftersom den hade en Perkins dieselmotor, bränslesnål till tusen. Den gick fint på vanlig, billig villaolja.
Det blev en semestertur till Danmark med en övernattning på ett pensionat i Huskvarna. När jag insåg, att jag glömt beställa väckning av de två gamla ägarinnorna (som då för länge sen gått och lagt sig) - flyttade jag helt enkelt skylten UTGÅNG till den olåsta rumsdörren. Alltid var det väl någon, som skulle iväg tidigt, tänkte jag. Mycket riktigt. Vid 7-tiden kom ett par instolpande med resväskor och allt. De tvärvände förstås! När de hittat ut, hängde jag snabbt tillbaka skylten.

På höstkanten såg jag i storstan en fräsch Chrysler Windsor 1955 med en saluskylt innanför en bakre sidoruta. Den föll jag för. Ägaren ville köra billigt - och Chrysler var ändå Chrysler - så det blev ett byte rätt av.
DEN bilen finns i alla fall med i min lista. Kanske blir det ett reportage om den vad det lider.
Den som vill läsa litet mer om denna Chrysler, får gå till Bloggarkiv 2014-mars-19.
Taunusen vilar sig vid trottoaren och de resande på ett café i närheten.Hällefors på 1970-talet.

söndag 13 maj 2012

Ed McBain skrev läsvärda böcker


Utdrag

Två poliskollegor har börjat fatta tycke för varandra.

Efter några kondisbesök på stan, tog han mod till sig och bjöd hem henne på lunch.
Litet oskyldigare än supé eller middag på kvällen. Så naturligt som möjligt.
”Ta jeans eller något annat enkelt”, hade han sagt, ”inget uppklätt”.
”Visst”, hade hon svarat, ”det ordnar sig”.

Lunchen avlöpte utan problem – de hade mycket att diskutera. De var ju arbetskamrater, han på mord och hon på spaning. Nu hade de hunnit till kaffet.  

Plötsligt sa hon: ”Jag vill att det ska ta litet tid. Tro inte att du får mig i sängen redan idag.”
Han stirrade på henne.
”Blev du arg?” frågade hon.
”Nej”, sa han, ”bara besviken”.
”Jag med”, sa hon.


Där slutar kapitlet.
Bra, va?

Ed McBain
skrev ett tjugotal lättillgängliga böcker med överkomligt antal sidor, de flesta om polislivet i en storstad men några också om en advokat där. Jag tycker bäst om polisböckerna. Den rappa spänningen finns där. Personliga förhållanden påverkar som alltid arbetet, och det skildras på ett bra sätt. En av de mest framträdande (Carella kallad) har en dövstum hustru. Bara det!

måndag 7 maj 2012

Ögonblicket från 1948 - postat 1967


Att samla på gamla vykort tycks vara en ökande hobby. För en del år sedan kom Jan Runes bilderbok ”Vykort berättar”, och det lär ha kommit en ”del 2” mera nyligen. Där vävs vykortets motiv ofta ihop med texten på baksidan, och ofta jämförs samma platser med kanske ett decennium emellan. Min blogg har ju ibland något insprängt vykort med tankar kring deras texter eller motiv, även om jag inte ägnar mig åt detta på allvar.

Men det är ett enkelt sätt för vem som helst att odla ett eget historieintresse utan att fördjupa sig helt i tider som flytt. Att ha en personlig anknytning historiskt eller geografiskt ger en extra krydda åt motiv och text, förstås. Bland alla foton av bensinstationer, som studeras på bloggarna, måste väl en del ha skickats som vykort?

På nedanstående vykort från slutet av 40-talet ser man i fonden Grand Hotel med Strömbron framför. Den var tänkt som ett provisorium, när den byggdes 1946, men består än idag. Den pampiga byggnaden till höger är Nationalmuseum, som nu står inför både renovering och utbyggnad. Norrbro syns närmast på kortet, som är taget från Riksdagshuset. 
Nog är det väl där en Cheva 47:a, som följer bussen . . .

Det är adresserat till en person i Eskilstuna, som tydligen snart kommer att ansluta.
Poststämplat 1967, varvid man konstigt nog valt ett nästan 20 år gammalt vykort!      (Klicka för större bild!)
















3/9 -67.  Kära Martha! Vår ankomst hit gick bra och vi fick ett bra rum i centrum. Vädret också bra och vi trivs överlag. Det är rea överallt! Vi bor på Dahlströms Pensionat på Klara Kyrkogata 4. Möt oss på Frälsningsarméns matsal, Drottninggatan 66 mellan 10 och 12.  Hälsningar - Josef och Ellen.

tisdag 1 maj 2012

Varningslampor på gott och ont




















Om varningslampor, som meddelar när det krisar, tycker jag inte. Tacka vet jag när man förr kunde njuta av instrument med visare, som i god tid meddelade läget. Ampèremätaren gav visuell trygghet. Vid sämre laddning kunde man agera i god tid! Samma sak med motorns kondition, där oljetrycksmätaren gav (kanske) oro eller en lugn klapp på axeln.
 
Men elektroniken kör med allt eller inget. Dvs det går perfekt ena dagen och inte alls nästa dag. Och det är inte separerat i en mängd ”minichip” där det kunde bli mindre verkan på vart och ett. Min Mersa från 1995 närmade sig elektronikens ättestupa utan att meddela i förväg. Ålder – ja, ja – men det var bara 17000 mil. Generalelektroniken pajade à 22000 kronor – kanske lika med bilens värde (om den gick). Meningslöst att kosta på. Men det gick lugnt och tyst och snabbt - så länge det varade.

Om jag inte tog hänsyn till bränsletörst och nutida krav på att hinna någonstans på rimlig tid, då skulle jag kunna tänka mig (t ex!) en gammal Studebaker.

Kollade nämligen på dess utrustningslista och njöt av vad jag läste!
Mätare med visare för hastighet, kylartemperatur, bränslemängd, laddning och oljetryck.
(Genom den sistnämnda kan man avläsa motorns skick – i alla fall vad beträffar ram-, vevaxel- och vevlager - om man vet att oljenivån är rätt och inte slamret redan hörs.)
Vidare oljefilter och bensinrenare.

Sen fanns det en del modern lyx också: justerbar ratt, inställbara framsäten och reglerbara fotpedaler. Så fanns det kombinerat ratt och tändningslås, reflexfri backspegel och en handbroms för alla fyra hjulen. Och diverse innerbelysning. Med mera!

Bäste läsare – roa dig med en gissning på årsmodellen!
Jag har redigerat in svaret i slutet av inlägget ”Stockholmsvy före kriget”. Scrolla nedåt till  den 30 mars!

måndag 23 april 2012

Ett vykort som returnerades

Klicka för större bild!
















 Det är som synes Järntorget i Örebro, som blivit avfotograferat  (antagligen) 1930. Någon bilmodell senare än det året hittar jag inte. I trädskuggorna till höger blänker de gamla 20-talarnas kylarmaskeringar.

Jag har alltid mera intresse för ett vykort, om det har använts och man av det på baksidan skrivna kan få fram, vad som då tycktes angeläget att berätta. Om det nu inte bara är en hälsning.

Det här vykortet (då minst tio år gammalt) postades först då världskriget brutit ut och Norge ockuperats (1940) av tyskarna. Många hade blivit inkallade och gömts bakom de militära fältpostnumren. Att skriva till en soldat med angivande av en adress av typ 3:e kompaniet, 1:a bataljonen, I 2, VANSBRO var förbjudet. Var trupperna befann sig skulle förstås vara hemligt. (I 2 var Kungl. Värmlands Infanteriregemente, normalt förlagt i Karlstad.) Ingen visste heller något, eftersom ideliga förflyttningar var det vanliga. Fältpostnumren (Fp) blev lösningen.

Beträffande texten på vykortet ska nämnas, att Hälsingeflickorna var en grupp tjejer, som spelade och sjöng på turnéer över landet. Anna Öst var en känd medlem. Men vilka som var medlemmar tidigare än 1950 har jag inte fått fram. Det året fanns inte adressaten - Marianne Granberg - med längre. Men tydligen ingick hon i teamet tidigare.

Konstigt nog finns ingen avsändare angiven. Marianne skulle ändå förstå vem som skrev till henne. Han antog, att hon befann sig i Stockholm.
Här är vykortets text.
 
(till) Fröken Marianne Granberg, Hälsingeflickorna, Box 12074, Stockholm.
Hjärtliga hälsningar från Örebro. Tyvärr måste jag stanna här till den 21/9 under Fp 24111. Kommer du norröver?

Avsändaren tycker tydligen att Örebro ligger norr om Stockholm. Värre är att fröken Granberg inte gick att nå på den angivna adressen – för Hälsingeflickorna hade rest vidare!

Men kortet är returnerat trots att det saknar underskrift!
Någon har väl kontaktat frk G per rikstelefon och frågat vad som skulle göras med kortet. ”Äsch, returnera det bara. Jag vet vem det är. Jag bryr mig inte. Han heter Berglund, 162 Berglund. Skriv bara det och fältpostnumret. Och stryk över Stockholm.”

Nya turnéplatser med nya öden och äventyr väntade på Marianne!

lördag 14 april 2012

Idoler utan kappor

Mest tänkt som en kommentar till Larssons Blogg - Algots 1961 
- om bättre stil och hyfs förr.

 Visst håller jag med om det mesta, men allt som beskrivs vad beträffar tjejerna/kvinnorna – som jag ju upplevde som en självklarhet – allt det gjorde, att man fäste sig vid uppstickarna eller vad dom ska kallas.

Det var lätt att beundra de stora rubrikernas kvinnor, t ex Sally Bauer, som sam över Engelska kanalen. Eller Eva Dickson med sina äventyr i Afrika (”buffeln är det farligaste djuret att jaga”).
 
Att flyga var en gång det stora äventyret. Charles Lindbergh flög ensam över Atlanten 1927 och både män och kvinnor försökte i många år göra något ännu bättre. Amelia Earhart satte flera rekord, bl a tvärs över USA, men försvann för alltid i Stilla Havet under ett försök att slå rekord jorden runt. Elly Beinhorn, Sheila Scott (jorden runt, ensam över Stilla Havet), Jacqueline Cochran, Jean Batten, Beryl Markham (London-Sidney) blev alla berömda för sina rekordflygningar. 
Elly Beinhorn nödlandade vid en oas i Sahara. Inte lätt att få tag i reservdelar!  – ingen där hade sett vare sig ett flygplan eller en vit kvinna. Och många herrans mil för en budbärare. Men hon klarade sig alltid - livet igenom.








 





Elly Beinhorn

Bilder ur Folk och Flyg av Erik Bratt.













Sheila Scott












Nere på marken kördes det bil. Vår första stora kvinnliga motorstjärna blev Greta Molander, som vann allt som gick att vinna i Sverige och Europa, däribland Monte Carlo-Rallyt, som hon vann 1937.

Vi lämnar de stora rubrikerna och går till vardagslivet. Alla vet att det var hårdare bud förr, speciellt för flickor. Men det fanns ”byxflickor”, som jag (nu) kallar dem. De som bröt mot det vanliga. Min första bekantskap med detta fenomen var en syssling på besök i mitt barndomshem i Värmland. Hon var väl 14-15 år (något år äldre än jag) och kunde (i långbyxor förstås) steppa! Hur många kunde det då? Hon steppade på vårt stora trädgårdsbord – det var väl den enda yta som passade. Klart man föll i trans! Svartvita filmer med steppdansöser hade nog inspirerat henne.
 
Vi var ett gäng (av båda könen) som hade satans roligt utan allt det som nu tycks nödvändigt. Vi var för unga för att tänka på parbildning. Ibland bildade vi lag för t ex roddbåtskrig, där vi snodde årorna från ”fienden” – sen fick dom driva redlöst i vinden (bara en insjö, dock). Vi promenerade över höga brobågar. Vi lyssnade på stenkakor, som kommit med lejdbåt från USA. Vi cyklade alltid (inga mopeder än). OCH – apropå Larssons Blogg – vi var artiga och vänliga mot vuxna. Ett schysst uppträdande gav dessutom bättre framgång i livet än motsatsen, det visste vi.
Malin fotograferad - något ovillig.






Vad visste tjejerna om Elly Beinhorn? Eller Beryl Markham? Knappast något. Men de gjorde sin egen revolt  - kanske tog de efter pojkarnas större frimodighet. En sådan flicka var Malin. Hon kunde kasta sten längre än de flesta av oss grabbar, som hon dessutom lätt sprang ifrån, om det behövdes. Hon sköt skadedjur med sin pappas halvautomatiska salongsgevär (importerat från Kanada), som jag fick låna ibland. Hon var humoristisk och påhittig och – annorlunda. Men nog hade hon en varm kappa vintertid - vår tids härliga vinterjackor fanns ju inte. Hon gifte sig med en godsägare i södra Sverige, men rycktes tidigt bort i en svår sjukdom.
 Malin har undersökt fågelboet i björken. Äggens utseende talar om vilken fågel som bor där.















Malin med dotter på trappan till godsets annex.
(1950-talet)

måndag 2 april 2012

1930-talet - ett återbesök

Sveriges första rally för veteranbilar från 1930-talet ägde rum 1969. Då började vad som under lång tid kom att känneteckna dessa rallyn.   Man försökte nämligen återskapa 1930-talet! Arrangör var Motorhistoriska Sällskapet.

Vägvalet var det viktigaste. Inga uppvisningar för publik på stora torg! I stället kurviga grusvägar (vanligen c:a 10 mil) i skogar och på fält – hela tiden långt från den nutida trafiken.
Kända artister från svensk film, till vänster Cotti Chave, i mitten Georg Rydeberg  – men till höger? Lösningen finns – men vad tror läsaren?
För att kunna nå en bra placering i Lopp 30 (som rallyt kom att kallas) krävdes en hel del.
30-talets teknik, kläder och musik- och filmartister skulle man känna till.
Manöverprov förstås, svåra med den tidens oftast sämre sikt från förarplatsen.
Att kunna ringa i en gammal telefon med vev, så att man fick ett svar (allt uppriggat som förr med live-röster som svarade med stationsnamn etc).
Att kunna ro för att fiska upp en sak (på tid) - eller kasta smörgås med flata stenar. Överfart med färja – bara en kort tur, men man fick vänta som förr.

En vägens gentleman skulle man också vara. En dam med trasig cykel fick naturligtvis inte passeras utan att man erbjöd hjälp, annars blev det poängavdrag. I en walkie-talkie fick hon veta, när hon skulle agera - dvs när en deltagare närmade sig. För en ”vanlig” bilist (om det kom någon) skulle hon förstås vara gömd.

Liknande tidstypiska kontroller överraskade kanske deltagarna år 1969, men kom under lång tid att bli kännetecknande för MHS-rallyna.

Efter kontakt med vägföreningar om marktillträde m m var allt klart. Start i Jordbro söder om Stockholm – mål i Trosa. Det skulle bli en minnesvärd retrodag – och det blev det också.
 Men inte på det sättet som det var tänkt! 
Vädret förstörde lunchuppehållet. Bekymrade funktionärer! En värmande eld (nere t höger) gick om intet. En ovanlig bil bortom Buicken – en Hupmobile 1934
Det var i mitten av maj, men vintern sparkade bakut och gav isande vindar, regn och leriga (skogs)vägar. Vid matuppehållet, där man fick korv med bröd och kaffe, retirerade man till bilarna. I stället för trevlig samvaro lyssnade man till de gamla kupéelementens gnisslande.
En deltagare (Horch) tvingades av en mötande till dikeskörning, en annan krockade i en slirig kurva (Citroën) och en försvann i regnet (A-Ford) och hördes aldrig av mera. Startlistan upptog endast namn plus bilmärke. Det dröjde ett halvår innan jag vid en tjänstemiddag råkade hamna (!) intill den som helt enkelt kört vilse i den dimma som hade kommit frampå dagen. Så var den gåtan äntligen löst.

Rallymiddagen ägde rum på ett värdshus i Trosa. Kontrasten mellan strapatsglada deltagare och skärrade arrangörer var märkbar.
 
Ingen charmtävling men Bodil Sjöberg kom med väninna i tidstypiska kläder
i en Ford -39.
Härmed efterlyser jag Bodil Sjöberg (enligt fotot)! Det vore roligt att få veta vad hos minns av Lopp 30 1969. Fortsatte hon att intressera sig för de gamla bilarna? Ställer hon upp på en intervju? Finns det kvar foton av Ford 39:an? Osv. – Vad vet läsarna? Knappast heter hon Sjöberg idag! Eller? Ganska troligt är det att hon (1969) bodde i Stockholm med omnejd.


 

fredag 30 mars 2012

Stockholmsvy före kriget

Klicka för större bild!
















Kolla den modiga damen på cykel vid hitre brofästet mitt i det yttre körfältet. Idag cyklas sällan (som här) framför eller bakom bilarna - det går fortare att smita bredvid. För förr eller senare står ju bilraden stilla vid ett rödljus.

Och damerna på fotot cyklar förstås i kappa. Cykelhjälm - förlåt - vad menas?

Nu - 2012 - har man börjat renovera slottets fasad. Litet i taget - tar många år. Sen lär det ändå bli lika tråkigt grått som nu, Skrubbat litet ljusare, kanske - men tänk om det kunde få bli gult, som det var från början! Vilken grej!

Svar på fråga i ett senare inlägg:   årsmodellen är 1929.