Om varningslampor,
som meddelar när det krisar, tycker jag inte. Tacka vet jag när man förr
kunde njuta av instrument med visare, som i god tid meddelade läget.
Ampèremätaren gav visuell trygghet. Vid sämre laddning kunde man agera i god
tid! Samma sak med motorns kondition, där oljetrycksmätaren gav (kanske) oro
eller en lugn klapp på axeln.
Men elektroniken kör
med allt eller inget. Dvs det går perfekt ena dagen och inte alls nästa
dag. Och det är inte separerat i en mängd ”minichip” där det kunde bli mindre
verkan på vart och ett. Min Mersa från 1995 närmade sig elektronikens ättestupa
utan att meddela i förväg. Ålder – ja, ja – men det var bara 17000 mil.
Generalelektroniken pajade à 22000 kronor – kanske lika med bilens värde (om
den gick). Meningslöst att kosta på. Men det gick lugnt och tyst och
snabbt - så länge det varade.
Om jag inte tog hänsyn till bränsletörst och nutida krav på
att hinna någonstans på rimlig tid, då skulle jag kunna tänka mig (t ex!) en
gammal Studebaker.
Kollade nämligen på dess
utrustningslista och njöt av vad jag läste!
Mätare med visare
för hastighet, kylartemperatur, bränslemängd, laddning och oljetryck.
(Genom den sistnämnda kan man avläsa motorns skick – i alla
fall vad beträffar ram-, vevaxel- och vevlager - om man vet att oljenivån är
rätt och inte slamret redan hörs.)
Vidare oljefilter och bensinrenare.
Sen fanns det en del
modern lyx också: justerbar ratt, inställbara framsäten och reglerbara
fotpedaler. Så fanns det kombinerat ratt och tändningslås, reflexfri backspegel
och en handbroms för alla fyra hjulen. Och diverse innerbelysning. Med mera!
Bäste läsare – roa
dig med en gissning på årsmodellen!
Jag har redigerat in svaret
i slutet av inlägget ”Stockholmsvy före kriget”. Scrolla nedåt till den 30 mars!
...och ratt för att vrida upp volymen på radion
SvaraRaderaDu har så rätt! - men I min Buick 38:a (se 18 okt 2011) lät jag min kompis sköta vevgrammofonen i baksätet. Dvs vid glidarkörningar på jämna gator/vägar. Det var 1968.
Radera