Varningslampor på gott och ont

Om varningslampor, som meddelar när det krisar, tycker jag inte. Tacka vet jag när man förr kunde njuta av instrument med visare, som i god tid meddelade läget. Ampèremätaren gav visuell trygghet. Vid sämre laddning kunde man agera i god tid! Samma sak med motorns kondition, där oljetrycksmätaren gav (kanske) oro eller en lugn klapp på axeln.

 

Men elektroniken kör med allt eller inget. Dvs det går perfekt ena dagen och inte alls nästa dag. Och det är inte separerat i en mängd ”minichip” där det kunde bli mindre verkan på vart och ett. Min Mersa från 1995 närmade sig elektronikens ättestupa utan att meddela i förväg. Ålder – ja, ja – men det var bara 17000 mil. Generalelektroniken pajade à 22000 kronor – kanske lika med bilens värde (om den gick). Meningslöst att kosta på. Men det gick lugnt och tyst och snabbt - så länge det varade.

Om jag inte tog hänsyn till bränsletörst och nutida krav på att hinna någonstans på rimlig tid, då skulle jag kunna tänka mig (t ex!) en gammal Studebaker.

Kollade nämligen på dess utrustningslista och njöt av vad jag läste!

Mätare med visare för hastighet, kylartemperatur, bränslemängd, laddning och oljetryck.

(Genom den sistnämnda kan man avläsa motorns skick – i alla fall vad beträffar ram-, vevaxel- och vevlager - om man vet att oljenivån är rätt och inte slamret redan hörs.)

Vidare oljefilter och bensinrenare.

Sen fanns det en del modern lyx också: justerbar ratt, inställbara framsäten och reglerbara fotpedaler. Så fanns det kombinerat ratt och tändningslås, reflexfri backspegel och en handbroms för alla fyra hjulen. Och diverse innerbelysning. Med mera!

Bäste läsare – roa dig med en gissning på årsmodellen!

Jag har redigerat in svaret i slutet av inlägget ”Stockholmsvy före kriget”. Scrolla nedåt till  den 30 mars!