En annorlunda sommar!

Återigen är sommaren här!

Med dessa eviga byggnationer, dvs påbyggnader, som höjda tak, utbyggd veranda med gamla höga fönster, som vi hämtade nära Alingsås, nytt spjälstaket (800 spjälor, som vi sågat själva), lillstuga etc.

Och detta klättrande på stegar och tak. Och en av bodarna, som blev sovgemak. Och de två vindarna som blev sovloft med panel och nya golv. Och den lilla balkongen med utvändig trappa. Och takfönstret till ett av loften!

För att inte tala om ytterväggarna, som ändrats från helt galen fjällpanel till stående plank med läkt över springorna! Vilket anstår hundraårigt timmer.

Hammare och spik jämt och ständigt (som tur är, är jag dubbelhänt). Och cirkelsågen, denna bundsförvant, som skall få ett eget, inramat foto!

Och dessa virkestransporter!

I evighet, amen.

HA !!! Allt är gjort!

Från och med i sommar helt annorlunda - bara litet vanligt underhåll – en knutbräda här, ett fönster där. 

Fastän gräsklippning som alltid! Tomten består av gräsmatta rätt av - plus, förstås, buskar, träd, blommor och ett litet trädgårdsland. Så var man än går ut ur huset, så går man på gräs! Så vill vi ha det.

Härmed stort beröm till min hustru, som har en visuell förmåga (plus många andra) att bedöma hur (t ex) tre reglar av olika dimensioner, som möts i olika vinklar – skall sågas för att sitta som gjutna. 

Medan jag vill se en ritning eller en enkel måttskiss, åtminstone! För jag har då aldrig snickrat något nämnvärt, förrän allt detta började. Vinklar, förresten – finns det några räta på ett urgammalt hus?

Skall återkomma någon gång med foton över detta palats.
OBS - Huset bakom bilen är samhällets bygdegård. Vårt "palats" är faktiskt mindre!

Nåväl – nu till nedanstående foto av hur vi enkelt kunde flytta långt virke under alla dessa somrar - 18 stycken! Med stödet från dragkroken (en påbyggnad på ett cykelställ) kunde vi utan hänsyn till bestämmelser för släpvagn pinna på som vanligt. Och svänga och backa på vanligt utrymme.

 Rekommenderas!

Bilen, en MB C200 -95 gjorde god tjänst i fyra år (även ett par turer till Wien). Sen fick elektroniken totalkoma och skulle kosta som bilens värde (då) att byta ut. Den såldes på rot där den stod på verkstaden. Köpt för 45, mycket fin, såld för 12. Inte bra.

Fast med en fabriksny bil förlorar man mer än så, redan när man kör hem den.

Har gjort antydningar ibland om mitt förhållande till dessa elektroniska bilar. Skall återkomma!

Alla läsare önskas en glad (men inte för glad) midsommar!

Reklam på eget vis!

Kungliga Tekniska Högskolans (KTH) elever (kallas teknologer) har ända från förra seklets början från generation till generation givit ut en skämttidning, den s k Blandaren. Två nummer per år – en Vårblandare och en Höstblandare (lagom till Mårten Gås). Där varvades absurda noveller med stenhård samhällskritik i anekdotisk form eller slagfärdiga uttryck, dialoger, vitsar - ja, nästan vad som helst.

Det mesta illustrerat, inte minst de geniala uppfinningar, som presenterades. Jag minns en krycka med ett hjul nedtill, så att den skadade inte skulle behöva lyfta och flytta kryckan för varje steg.

Många företag annonserade regelbundet i Blandaren. Det gav goda inkomster. Men det var med en viss bävan, som företagens reklamavdelningar inväntade utgivningen, eftersom Blandarens redaktion utformade annonserna efter eget tycke.

Nedanstående annons är från en dagstidning år 1927.

Men i Blandaren fick man i stället se en profilteckning av en kraftigt baktung eka i full fart med utombordare och en person vid motorn. Som annonstext såg man, enkelt och kraftfullt

PENTA – FRÄMST FASTÄN BAK.

Någon gång kunde det hända, att en annonsör, som återkommit år efter år, plötsligt tackade nej. Detta sågs inte med blida ögon. En gång gällde det 'Fyffe's bananer'. Då blev det en gratisannons, där man kunde läsa att dessa bananer var ”så lättsmälta, att de smakade skit redan i munnen”.

 Om läkare skämtade man ofta. T ex när en doktor måste gå till doktorn.

 -  Vad har ni för problem? Har ni ont någonstans?

 -  Det kan jag inte säga. Jag har tystnadsplikt.

När SVT under 70-talet kryllade av vänsterorienterade nollåttor och det mest vänstra var ”Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, Revolutionära Linjen”, skämtade Blandaren så här om hur lätt man kunde få jobb där.

• Står ni till vänster om KFMLR?
• Ja.
• Säg mjölk.
• Mjulk.
• Ni är anställd.
  
  
  Många korta dialoger utan närmare omständigheter var typiska i Blandaren – alltid litet (eller mycket) skruvade. Bara så här, t ex.

• Det sägs att en noshörning simmar bättre än den springer.
• Du menar väl flodhäst?
• Ja, vem f-n har sagt noshörning?

Eller denna klassiker:

• Är kaffet varmt eller kallt?
• Det är varmt – men det är slut.

Tror att man behöver ha fostrats tidigt i en absurd anda, för att njuta av sådana repliker.

Det har i varje fall jag, det är tydligt.

Ford V8 1956

 Året är 1962.
Jag har lovat att fungera som billots i storstadstrafiken. 
Vänstertrafik förstås!
Jag väntar vid vägkanten på Roslagsvägen nära Danderyds kyrka.
Lustigt nog knäpper kameran just som blinkerslampan lyser!
Blå kaross med vitt tak.
Alldeles färsk utbytesmotor från Ford Motor Company.

Nytaget foto fastän litet längre upp i backen. Lång väntan på trafikuppehåll!

(Klicka gärna för större bilder!)

Don Redman - den förste!

Don Redman Orchestra

- ja, det var inte vilken jazzorkester som helst! Det var den första amerikanska orkestern, som besökte Sverige efter kriget – och gjorde en turné dessutom. Vad Värmland beträffar konstigt nog inte i Karlstad utan i Munkfors, c:a sex mil norrut.

Don Redman var något mörkhyad, men bandet var en mix. En ny upplevelse det också, minsann!

Det fanns två jazztidningar i Sverige -
ESTRAD och ORKESTERJOURNALEN.


Don Redman fick bli omslagsbild.

Som gymnasieelev insåg jag att en sådan möjlighet att lyssna till amerikansk jazz i rena rama verkligheten inte fick förspillas. På något vis borde jag komma över en bil för denna exklusiva kväll. Det lyckades trots att mitt nytagna körkort var utskrivet för bara en vecka sedan.

Det var en Dodge Senior 1938. Jag fyllde bilen med ”matlagskompisar” (se etikett ’Livet som det var’ om gymnasielivet i Karlstad). Vi susade iväg, fyllda av förväntningar, som inte kom på skam. Unikt, kändes det som – och det var det också.

På hemvägen blev vi omkörda av en Oldsmobile. Retsamt – det var fri fart! – men från instrumentbrädan på Dodgen kom någon sorts brandrök. Det var en distraherande faktor, när Oldsen närmade sig. Det visade sig vara den överfulla, infällda askkoppen, där fimparna börjat ta eld. Vi stannade och tömde ut alltsammans på vägen. Vi vädrade litet och sen kändes det lugnare.

En annan orkester från USA, som senare angjorde Värmland (denna gång Karlstad) var Dizzy Gillespie, ”the Bebop Man” – med en ny typ av jazz, som jag egentligen inte gillade.

Men i alla fall fick jag under en paus en stunds snack med Dizzy himself, redan ett stort namn.

Men Don Redman fick vara helt i fred för frågor från en imponerad gymnasist. Den gången betydde själva lånet av Dodgen nästan mer än orsaken.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Tillägg
Nu är det alltså LINUX som gäller! Goodbye Microsoft - you'll certainly keep on without me!
Scanning och en del annat betyder en del nya kommandon och eftertanke i början. Delvis ny layout också. För övrigt svarar jag på ev. frågor - dvs om jag vet svaret. Läs för övrigt kommentarerna till föregående inlägg.

BYTE SKER . . .

. . . från operativsystemet Microsoft till  LINUX. 
Det är inte gjort i en handvändning ens av experter - särskilt som det sker på fritiden. Men dotter Ebba med make Erik hjälper med allt. Jag är SÅ tacksam!
Nästa inlägg dröjer därför - så är det.

Jean Harlow hette hon!

”Det har insmugit sig ett fel i ett tidigare inlägg.”  Så brukar det uttryckas – med en förmildrande formulering. Men det är värre än så!

Det är en människas hela identitet, som har blivit stulen!  Vi får visserligen gå över 80 år tillbaka .Det är alltså inte något som idag betyder så mycket för personen i fråga. Men för oss nostalgiker, så känns det viktigt att även den tidens identiteter blir de rätta. Det goda med det dåliga är att jag upptäckte det själv. Och att jag på så vis kan erbjuda några ord om ännu en intressant filmstjärna!

På nedanstående foto (nu upprepat) ser vi Jean Harlow - - - inte Lilian Harvey, som jag tidigare kallat henne. Båda blonderade filmstjärnor på 30-talet – Lilian visserligen fem år äldre än Jean. ”Vamp” kallades det - mest med tonvikt på sex. Bilen är en Cadillac 1934.

Men Jean var ”större” än Lilian, dvs ännu mer populär. Speciellt som hon också utvecklades till en enastående komiker.

1927, när hon var 16 år, rymde hon från hemmet i Kansas med en ung affärsman. Det bar iväg till LA, där hon lyckades få några biroller, bl a med Helan och Halvan. Men äktenskapet sprack redan efter två år. Då lämnade hon sitt flicknamn Harlean Carpenter och blev Jean Harlow.

Hon hade turen att bli upptäckt av Howard Hughes, filmproducent och sedermera flygplanskonstruktör (The Aviator hette filmen om honom för en del år sen).

Rymdens demoner påbörjades av Hughes som stumfilm, men ljudfilmen knackade redan på dörren. Hughes lät göra om hela filmen till ljudfilm (1930) med Jean i huvudrollen. Sen var hennes lycka gjord!

Det kom att bli stora publikfilmer för hennes del – med/mot bl a James Cagney och Clark Gable.

Men hennes privatliv blev – kan man säga – katastrofalt. Tre år efter skilsmässan gifte hon om sig med en filmproducent, som begick självmord inom ett halvår. Efter ett år, 1934, gift igen – med en filmfotograf. Det höll ett år. Men hon gav inte upp!

Under inspelningen av Saratoga 1937 var hon förlovad med den mycket kände skådespelaren William Powell. Då drabbades hon av allvarlig njurinflammation (inget penicillin ännu!) och avled, endast 26 år gammal.

Det har gjorts flera filmer om Jean Harlows liv. The Aviator om Hughes (2004) tar även upp hans insats som filmproducent. Där spelas hon av Gwen Stefani.    

Stockholms konserthus - då och nu

Stockholms Konserthus c:a 1930. Intill Kungsgatan med Hötorget framför.

Invigt 1926. Arkitekt Ivar Tengbom.

Man kan undra var fotografen befann sig 1930.

Husen är rivna och det går inte att ta sig in lika lätt för att fota från t ex ett trapphus flera våningar upp. Är det inte affärer, så är det portkoder. Axelssons Mode har dock en rulltrappa innanför entrén. Däruppe kom jag åt fönstret mot Kungsgatan och Hötorget. Så fick det bli.

 ”Orfeus brunn” av Carl Milles invigdes först 1936.

Orfeus är musikens gud i den gamla grekiska gudaläran.       

Passande placering, alltså. ”Pinnen” upptill är en del av hans stränginstrument (lyra), som ju här bara har sin ram – inga strängar

Så här fina foton finns visserligen på nätet, men det är ingen sport, tycker jag.

Känns roligare med egen upptäcktsfärd, egen koll, egen kamera – och egen copyright! Så låt din blick återvända till min kraftansträngning för samma kameravinkel. Det tog någon vecka tills det blev en solig dag!                                                       

I mitt tycke en läcker bild från 1936-37 (Statyn finns där!) Det var status med bilar då. Parkera framför en vacker byggnad, var så god!

Tillägg

Det står Stockholm i Profilen. En förenkling, egentligen. Jag bor alldeles innanför Solnas gräns, en bit bortom Karlbergs Slott. När solen kom fram, for jag in med bilen till Kungsgatan, som har ”Ej genomfart” på denna aktuella del. Men jag hade ju ett ärende! Parkerade på ”lastplats” – den enda som fanns. Rusade över gatan, in på Axelssons (rekat för länge sen). Tog fotot, ut igen och bort till statyn för närbild. Tillbaka till bilen. Ut ur stan och hemåt. Hemma igen = sammanlagd tid 35 minuter. Visserligen söndag (apropå lastplatsen) – på gott och ont!  Dvs färre bilar och ingen avgift - men många hittar inte, kör sällan men just söndag! - tvekar, kör ineffektivt etc. Därför är antalet minuter fullt acceptabelt.

T-bana med tillhörande sträckor till fots = 1½ timme.

En rekorderlig Cadillac

 - - - -  med en lika rekorderlig tant.  (Klicka för större format!)

Cadillac 1935 med - tycks det - tillbakadraget soltak.

Gamla foton med gamla bilar i sin gamla miljö har jag betydligt större känsla för än utställningsfoton.

Byggnationen i bakgrunden verkar fungera som utsiktstorn.

”Vi ska väl ta ett kort, när vi ändå är här!”

La Salle - för finsmakaren!

Sidor ur en broschyr från 1934.

La Salle (som kom 1927) blev nummer två uppifrån på GM-linan.

Jag kan skriva under på alla lovord, som vi här kan läsa. Den La Salle, som jag ägde, var visserligen en 37:a. Chassiet stämde överens, men karossen liknade mera 39:ans (nederst).

Dessutom hade 34:an rak åtta, men -37 och framåt övergick La Salle till Cadillacs V8. Men tio hästar svagare (125) än Cadillac. som förstås måste ligga överst i rankingen.

Jag har tidigare dissekerat La Salle och även jämfört La Salle med Buicks motsvarande modeller, när det gäller vägegenskaperna. Se Bloggarkiv 2011-augusti-24  BILRETRO

Där menar jag bl a att min La Salle var mera lätthanterlig, särskilt i tvära kurvor - och gathörn!

Waxholm har sin historia!

Så idylliskt det verkar! Och långsamt!

Det tycker vi nog, men Waxholms funktion som livaktig knutpunkt för den delen av skärgården var grundlagd redan för hundra år sedan.

Klicka för större format!

Hotell, restauranger, caféer, båtutflykter, kanske dans – det sörjde för angenäma besök. Så fanns förstås alla som såg till att allt detta fungerade - och vips! är man vid ingången till ett socialreportage. Men det var inte det jag tänkte mig den här gången. Andra foton finns som tar upp boende och arbete för hundra år sen.

I alla fall så nämner jag fiskebåtarna, då som nu med färsk fisk till restauranger och alla privata hushåll.

Man eldade med ved, kol och koks, som märktes i luften. Men med den vanliga vinden från sjösidan slapp man här en del av detta, vilket ju plågade alla tätorter på den tiden.

Vi ser båten med alla segel satta – och ångbåten, det bästa färdmedlet till hufvudstaden. Längtade man dit, så fanns det flera turer per dag.

Till höger ser vi fästningen, som redan spelat ut det mesta av sin roll som lås för en av de viktiga farlederna (numera museum).

Men fältmarskalken Moltke från Tyskland var här på besök en gång. Barsk som han var, lär han ha skrattat endast två gånger i sitt liv. Ena gången när hans svärmor dog och andra gången när han såg Waxholms fästning.

Fästningen flaggar ändå stolt – helt obekymrad av sådana påhopp.