Så idylliskt det verkar! Och långsamt!
Det tycker vi nog, men Waxholms funktion som livaktig
knutpunkt för den delen av skärgården var grundlagd redan för hundra år sedan.
 |
| Klicka för större format! |
Hotell, restauranger, caféer, båtutflykter, kanske dans –
det sörjde för angenäma besök. Så fanns förstås alla som såg till att allt
detta fungerade - och vips! är man vid ingången till ett socialreportage. Men
det var inte det jag tänkte mig den här gången. Andra foton finns som tar upp
boende och arbete för hundra år sen.
I alla fall så nämner jag fiskebåtarna, då som nu med färsk
fisk till restauranger och alla privata hushåll.
Man eldade med ved,
kol och koks, som märktes i luften. Men med den vanliga vinden från
sjösidan slapp man här en del av detta, vilket ju plågade alla tätorter på den
tiden.
Vi ser båten med alla segel satta – och ångbåten, det bästa färdmedlet till hufvudstaden. Längtade man dit,
så fanns det flera turer per dag.
Till höger ser vi fästningen,
som redan spelat ut det mesta av sin roll som lås för en av de viktiga
farlederna (numera museum).
Men fältmarskalken
Moltke från Tyskland var här på besök en gång. Barsk som han var, lär han
ha skrattat endast två gånger i sitt liv. Ena gången när hans svärmor dog och
andra gången när han såg Waxholms fästning.
Fästningen flaggar ändå stolt – helt obekymrad av sådana
påhopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar