lördag 10 mars 2012

Lasse Dérantz - en ovanlig personlighet

 

Här kommer en glad MHS-pionjär, Lars (Lasse) Dérantz med sin sambo Vivan på baksitsen. Han kör sin H.D. från 20-talet med gasbelysning (sparlåga vid möte!). Han renoverade flera andra motorcyklar, bl a en Wide och en H.D. från 50-talet.

Viss experimentlusta fanns också hos Lasse. I en vaggram (jag minns inte märket) placerade han en fyrcylindrig Austin bilmotor. Kylaren placerades i en för ändamålet avsedd sidovagn. Det ekipaget lyckades han få igenom besiktningen. Jag fick själv en kortare tur bakpå. Senare köpte han en f d polismotorcykel, en BMW, som ganska länge blev hans bruksmaskin.
 På BMW:n ställde han sig ibland (vid normal trafik) på förarsitsen och stod upprätt, styrande genom att flytta sin tyngdpunkt åt höger eller vänster. Jag körde en gång min bil  bakom honom och såg de mötandes uppenbara förvåning. Som ständig rökare påstod han att det alltid var viktigt att inte vinkla cigarretten åt sidan, för då hamnade glöden på kinden av fartvinden.
Han hade också en Moto Guzzi av tyngre kaliber. På den for han till ett veckolångt mc-möte i Italien. Ganska snart hade han vunnit ett pris som deltagare med längsta färdväg till mötet – en stor, grann pokal. Var skulle han förvara den? Han for förstås hem till Sverige med den – och återvände sedan till resten av mötet!
 
Lasse var också fakir och kunde ge både offentliga (mera sällan) och privata föreställningar.
Han kunde köra en strumpsticka genom armen utan att minsta spår efteråt kunde visa var på armen, som stickan stuckits in resp kommit ut på andra sidan – där huden länge stretade emot. Eller genom båda kinderna – flera stickor, så hans huvud påminde om en nåldyna. Inte en bloddroppe!
I en cykel-eker, som han trädde innanför skulderbladet, kunde han låta sig hängas upp fritt med hela kroppsvikten. Inte ett märke!
Han kunde liggande på rygg ta 500 kg på två brädor på sitt bröst, när en tung bil körde över honom.
Att tugga sönder rakblad och sedan svälja dem var ingen match


                                                        


Han tyckte också om att föda upp ormar, mest pyton och kobra. Familjen besökte honom en gång på hans släktgård i Dalarna. Där visade han upp långa smala kobror med gifttänderna kvar! Dessa tänder sitter långt inne i gapet och kan bara användas mot ett byte, som ormen kan bita över. Handleder och händer kunde alltså gå fria, om de var vinklade mot ormen.








Om man däremot ”pekade finger” mot ormkäften, var det kört. Då hamnade fingerspetsen inom räckhåll. Något nervöst, alltså, eftersom ormarna fanns krälande bredvid honom och i hans famn. Och var fanns serumet? De gillade att leta sig runt honom längs byxlinningen, där de gled runt hans midja innanför hällorna. Klicka för större format.                      
Vår son Filip får veta att pytonormen på marken är snäll. Katten också.


Lasse visste vad som var felet med hästar, där veterinärerna gett upp. Jag såg honom en gång gå ut på ett fält till en häst, som var mycket mager. Han stod länge med sin kind mot hästens huvud. Den gången handlade det om depression, som ingen annan begripit. Hästen behövde sällskap av andra hästar. Det ordnades förstås och allt gick bra.

Han kunde också reducera sin egen puls till ett omärkbart minimum. När han var på väg till besiktningen efter en knepig renovering av Widen, gick framgaffeln av. Möjligen var det då som han låg på sjukhus några dagar. För att ”skämta” med sköterskan innan ”ronden” stängde han pulsen, varvid hon blev livrädd och rusade efter närmaste läkare. Men då satte han igång pulsen igen. ”Här finns ju inga fel – kan syster verkligen inte ta pulsen på en patient?” röt läkaren. Det var kanske inte så snällt gjort av Lasse.

Men Lasse var alltid lojal och vänlig - klar att hjälpa andra med de mest orimliga åtaganden. 
Han blev en nära vän, som jag fortfarande saknar..

6 kommentarer:

  1. Tänk vilka intressanta människor det finns/funnits.

    SvaraRadera
  2. Var några år skolkamrat med Lasse D i Tekniska Real, Sth. Har senare sett en tidningsbild av Lasse D på MC med fransk bulldogg i speciell låda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Erik Fagerström, Kungsör11 februari 2013 01:27

      Minnesfel: Lasse och jag var vpl-kamrater på Svea Livgarde 1958-59, inte Tekniska Real. Vi sågs senare på Östermalm, nära TR.

      Radera
  3. Den där hunden kommer jag faktiskt ihåg - och lådan också.
    Det finns ju mera att skriva om Lasse. De som kände honom har kvar sina resp. intryck. Och så länge någon minns honom, så lever han vidare - så är det.

    SvaraRadera
  4. Detta är min farfar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas du förstår hur mycket vi tyckte om honom! Detta är bara en anekdotisk glimt av en nära och god vän.

      Radera