Inte så bråttom!

Alla har väl hört om indianen, som var vägvisare – och plötsligt satte sig ned. Han måste vänta på sin själ, innan han kunde fortsätta.

Vilande vägvisare.

 Att vila då och då under en stressig dag MÅSTE man tillåta sig, säger vetenskapen. Men hur ska det gå till?

 I förra inlägget nämndes Stockholms tunnelbana. Stress för att hinna med, visserligen – MEN när man väl är ombord, så väntar för de flesta en stund av relax och eftertanke. Om man ska ut till sin förort, så handlar det om kanske 20 minuter av lugnt avvaktande. Precis vad som behövs för de flesta!

Eventuell ståplats byts mot sittplats efter hand som folk går av. Men många går tyvärr igång på sina mobiler och unnar sig inte (eller förmår inte) att sitta sysslolösa.

 

Vad sedan stockholmsbilisterna beträffar, så är 30-60 minuter av ensamhet i bilen på väg till eller från jobbet just den paus, som många kallar oumbärlig. Propagandan för bilpooler, där 4-5 personer åker i samma bil, har därför svårt att påverka. Det är också en del av svaret varför man finner sig i det eviga köandet 07.00-08.30 och 16.00-18.00. Protester kommer mest från miljöpolitiker och i viss mån från långtradarna, som ska förbi Stockholm och vidare. Att en förbifart skall byggas har att göra med att trafiken ständigt ökar.

Att passera stan på leder och länkar under övriga tider är dock fortfarande ingen match, även om farten går ned till 60-80. De flesta tradare utnyttjar också den möjligheten.

Här borde det vara en ljudillustration! Nu för tiden är det tystare - inga signaler, inga spårvagnar eller hästar - men köer är det i alla fall. (Slussen/Kornhamnstorg/20-talet)

Att försöka slappna av i en bilkö har dock en inbyggd svaghet. Det kan gå an om det står i stort sett stilla, men vid 20-40 och mycket korta avstånd räcker någon sekunds ouppmärksamhet – så är det ”kört”. Och en aldrig så lindrig krock skapar dubbelt så långa köer …

Att köra i innerstaden 09.00-15.00 går fortfarande fint, om man hittar bra – såvida man undviker Strandvägen, där köer alltid funnits och aldrig försvinner. Om det kör ihop sig, finns snikvägar/gator att ta till (om man har lärt sig dem).

Slutligen: hur mycket tid man avsatt, hur bråttom det är – ja, det har ju alltid betydelse för hur man mår bakom ratten.

PS  Om man avser att bo i Stockholm, så bör man offra en hel del för att försöka komma i närheten av tunnelbanenätet. Pendeltågen, som går längre ut från stan, är det bara trassel med.

Värre än SJ, tycker jag – men de får inte lika mycket (dålig) publicitet (som de borde ha). Och anslutningsbussarna väntar aldrig på ett försenat pendeltåg!