En segelbåt passerar!

Bilder från förr ser vanligen mera rogivande ut. För oss äldre förknippas de förstås med den mindre stressfyllda tid, som då var. Hur de yngre uppfattar dem? Tja, de flesta har mycket liten koll på äldre tider. Bild som bild. Så länge det inte är krigare med rustning eller vikingaskepp. För då var det ju ett tag sen, helt klart. (Sällskapsspelet ”När då, då?" - för vuxna - är ett bra recept.)
När tider av stress blev mera markanta – då gick vi i pension och kunde undvika ett ökat slitage.
Vi kunde själva bestämma hur mycket ”nytt” vi ville ta till oss.

Man kan undra, hur alla som går på fullvarv i dagens ”uppdatera-eller-dö-samhälle” kommer att klara av en pensionärstillvaro. Men de kan förstås fortsätta med sin cybervärld, säkert ännu mera avancerad än nu.
Många fler blir dom i varje fall. Äldrevårdens resurser behöver fördubblas. Vilket aldrig sker, eftersom framförhållning är ett bortglömt ord. Dagens politiker påminner om yra höns, där rävarna utanför väntar ut dem.

Någon minuts lugn och ro erbjuds i alla fall genom antistressfotot nedan. Men när fotot togs från en punschveranda på ett hus fullt av snickarglädje, så var det ju inte sett som en motvikt, bara en båt bland de andra, som passerade.

Kornknarren hade faktiskt en liknande upplevelse i mycket unga år. Så stolt man kände sig!
Båten hette Gunn och kunde hyras (med skeppare) för dagen från någon västkustö.

Hänt i veckan

Kornknarren har märkt att andra bloggare gillar att skriva ned saker som hänt dem. Kanske inte det mest vardagliga, men ändå.
Deras 'följare' svarar på samma sätt. Det kan bli svar på svar i en lång radda, där kommentarerna blir det centrala och den ursprungliga notisen kanske försvinner i det blå.

Här, däremot, är kommentarsfältet dolt, om det inte klickas upp, och notisen/inlägget är det centrala – vanligen med belysande foto.

Hur som helst – ur Kornknarrens liv presenteras här - TRUMVIRVEL !!! - några mer eller mindre omvälvande händelser och tankar från någon dag tillbaka fram till nuet.

Byte från dubbdäck till (magasinerade) året runt-däck, det skedde för någon vecka sedan.  Borde väl köpa 'äkta' sommardäck, men, men . . .
Kör man fort med 'året runt' på sommarvägar, så slits dom fortare än sommardäck, sägs det. Men vem vet, kanske kung Bore säger ifrån en gång till? Då – med året-runt - 'alltid redo', som scouterna säger sig vara. Till Hälsingland över Valborg, förresten . . .
Har märkt att bilar av kombityp ger större resonansutrymme för däck- och vägljud än sedanmodellerna. Borde alltså leta efter de tystaste sommardäcken.
Good Year är de tystaste, sägs det. Trodde det var Michelin. Får väl se hur det blir.   Kommentar?

Så här vacker inramning kan ett sommardäck bestå sig med!


Nästa förändring är ”rattmuff av”.
Ingen rattmuff efter sista april? - En klimatfråga! Globalt sett – med tanke på sympatier för kalla Alaska (på samma breddgrad som vi) såväl som södra Chile, så är man ändå rätt tidig. Borde skicka ett foto av muffen in action till amerikanska ambassaden för att visa känslan av samhörighet. Men nej – den åker nog av på fredag, dvs sista april.
Kommentar?

Vår bostadsrättsförening höll årsmöte härom kvällen. C:a 40 pers närvarande (220 lägenheter). Brukar inte bjuda på några lustigheter. Men de stora lånen, som alla föreningar har, blev billigare nyligen p g a sänkt ränta. Den omtänksamma styrelsen har låtit sänkningen tränga igenom ned till medlemmarna, innebärande sänkt månadsavgift - synnerligen ovanligt nu för tiden!
För vår stora trea (82 m2), högt upp med utsikt, nu bara 2900 per månad, vilket är nästan sagolikt billigt i ett av Storstockholms mest eftertraktade områden (Huvudsta, Solna).
Sedan blev det en dispyt om huruvida man kan sitta i styrelsen och bygga om sin lägenhet i strid mot bestämmelser och lagar - medan medlemmarna naturligtvis får passa sig.
Valberedningen hade aldrig ställt frågan: ”Tänker du bygga om din lägenhet på otillåtet vis?” - Kanske inte så konstigt.
Det hela blev dock bara en tankeställare för framtiden. En sval reaktion . . .
Kommentar?

Med Mikaela Kindblom, filmvetare och författare, haver Kornknarren haft en mailutväxling om Tutta Rolf, gift med Ernst Rolf (en gång vår främsta operett- och showman).
Vilken överraskning, när hon (dvs MK) materialiserades från mailadressen till en sakkunnig och humoristisk guide vid en visning av återstoden av Gamla Filmstaden i Råsunda! Det var helt nyligen.
Mycket fick man höra om våra gamla idolers liv och leverne ända från 20-talet.
En jättelik inspelningsbyggnad är riven (för bostadshus), men en mindre finns kvar plus en del andra klassiska byggnader. T ex den rustikt byggda restaurangen Backstugan. Dess utseende har utnyttjats för inspelningar med fejkad kontinental atmosfär.
En trevlig och minnesvärd eftermiddag!
Kommentar?

Kornknarren (främst till höger på översta fotot) deltar i en militärfars med bl a komikerna Gus och Holger. Uniformerna är korrekta 'modell äldre'. Det är rast i gröngräset. Året är 1953.
På nedre bilden Fritiof Billqvist, som var något högre befäl. Scriptan ser fundersam ut.
Ytterligare några gånger har Kornknarren gjort sin plikt framför filmkameran.
Minns speciellt "Flickan i regnet" (-55) med Marianne Bengtsson, Bibi Andersson m fl.
Där var Kornknarren motorcyklist - trodde han. Men det tar vi en annan gång.
Kommentar?

Nostalgi med många bottnar!

Trafik-Nostalgiska Förlaget  ger ut läckra, påkostade böcker om just det. Kornknarren drömmer om att ha samtliga utgåvor i bokhyllan. Några finns där i alla fall!
Stockholmska mötesplatser på spårvagnarnas tid  (jubileumsutgåva)
heter en av dem, med nästan 200 foton med intressanta och i många fall häpnadsväckande trafikåterblickar.

Nedanstående exempel är personligt valda. Det finns knappast någon rangordning. Alla foton är intressanta på sina egna villkor – och alla åkte spårvagn, alltid eller åtminstone då och då.
Att husen, gatorna, broarna och parkerna förändras – det får man på köpet

 Klicka på bilderna för större format!









Förvånande många Vespor och  Lambrettor fanns i stan i tävlan med Zündapp, NSU och förstås Monark. Inte många brydde sig om hjälm. Flickorna bakpå satt ofta på tvären med benen på samma sida. Det var ju inom stan och inga längre turer till vardags.
Tåget från Djursholm gick t o m 1960 ända till Birger Jarlsgatan.
Tycks vara en Opel Kapitän, som passerar.

Hornstull, våren 1964 (tidigare Hornsplan).
Härifrån går Hornsgatan i vänster överkant till Slussen. Åt vänster bär det iväg mot Västerbron (efter en högersväng) och till höger börjar strax Liljeholmsbron mot Riksettan söderut. En vital plats bland flera för stadens trafik!

Tack och adjö, kära spårvagn! Bussarna, mera flexibla kanske, klev in och tryckte ned det spirande miljötänket. (Ropsten vid Lidingöbron 1967.)
Här finns orädda fotgängare insprängda litet här och var. Damen med taxen till höger verkar lugn, men mannen med den klassiska portföljen har det nog säkrare på trottoaren . . . 


Kornknarren – en stockholmare, men ändå inte.
Bortsett från två år i Värmland  har Kornknarren bott i Stockholm eller dess närhet under hela yrkeslivet.
Det började med hyresrum på Östermalm 1952-54 och i Vasastan 55-56. Sedan ett gästspel i Hagfors (Värmland) 57-58 (egen lägenhet). Tillbaka till storstan med en tvåa i andra hand i Gamla Stan 59-60. Insatstrea (3800 kr) i Sickla utanför Danvikstull 61-66. Därefter litet längre ut en nybyggd femma (12000 kr) i Älta (som hör till Nacka) 67-70. Sedan hyreslägenhet igen (eget kontrakt) i tur och ordning i Skärholmen och i Råcksta (nära Vällingby) 71-76.

Till sist (äntligen!) Huvudsta i Solna från 1977 till den dag som idag är.
Fyra, sexa, fyra och trea i ordning efter hur många barn som bodde hemma. Fyra nr 2 omvandlades till insatslägenhet, som efter tio år gav en osannolik vinst.

Från Huvudsta endast två T-stationers stopp innan Fridhemsplan på Kungsholmen. Eller vidare till Sth Central (T-Centralen) = 15 minuter allt som allt.
Men Kornknarren föredrar oftast bil (inga köer mitt på dan), åtminstone för ärenden med kortvariga standon.

Både E18 och E4 brakar med alla påfarter rätt igenom Solna. Det är ett 'trafiksamhälle', naturligtvis praktiskt och därför uppskattat av företagen.
Men där finns också Haga Slott och Ulriksdals Slott med sina stora parker. Jättelika (men förlustbringande) Friends Arena har ersatt det rivna Råsunda.
Just Huvudsta gränsar till Stockholm och ligger vid Ulvsundaviken (med en stor Marina och dito ridskola). Flera parker och förstås strandpromenader.

Alla boenden under c:a 60 år har gett möjligheten att följa Stockholms utveckling slag i slag. Något år som (extra) taxichaufför för att förbättra månadslönen gav fler intryck än annars. Man tvingades lära sig att hitta överallt. Att stanna och läsa kartan medan taxametern tickade - inte bra! Nu - med GPS - kan vem som helst med trafikkort köra taxi.
Därför är det för Kornknarren rena hypernostalgin att födjupa sig i de gamla stockholmska mötesplatserna. Många finns ju kvar, fast i annan tappning.
Det blir igenkännandets glädje sida efter sida.
Och alla icke stockholmare må ändå glädjas över alla gamla bilar, bussar och spårvagnar!

Tillägg.
Tvåan i Gamla Stan var på 80 m2 och kostade 75 kr per månad. Gasspis i köket, som med öppen ugnslucka gav blixtsnabb värme vid kalla morgnar. För övrigt kakelugnar. Den stora klädkammaren låg intill skorstensmuren, så där inne klädde man sig på morgnarna. Vedaffären i närheten tog ungefär 75 kr för färdig kakelugnsved per månad. Så vintrarna blev dyrare. Det fanns ett badhus en bit bort och tur var det. 
Min far, som var i virkesbranschen, beställde med all välvilja en lastbil med ved till oss. Men chauffören ville hem igen och tippade lasset i den smala gränden, så att varken bilar eller folk kunde komma förbi. Att hyra tomma källarutrymmen runt omkring och bära in veden tog en hel dag . . .

Glöm inte dina resecheckar!

Resecheckarna var nästan ett måste, innan de överallt brukbara kreditkorten nådde oss. (Nog var väl Eurocard och American Express de första?)
Checkarna, personliga, med eget pass som ID, var naturligtvis en bra gardering mot en stulen reskassa. En resecheck var inte lätt för en tjuv att få fart på.
Stulna checkar ersätts dessutom omedelbart, garanteras det.

England hade sin lokala valuta, påpekas det, och man måste på något sätt förse sig med dylika valörer, om det hela skulle bli enkelt och smidigt. Förstås inga mobiler ännu, utan mynttelefoner - nästan alltid inom synhåll i städernas centrum.

Under bilden propageras för Bank of America's resecheckar. Man behövde inte söka upp en bank. De flesta företag accepterade checkarna som betalningsmedel med eventuell växling till kontanter.

En anslående påminnelse, som gör att man får lust att kolla vad det handlar om. Mynten ligger där . . . tydligen ingen väggtelefon. I alla fall ett ovanligt perspektiv, som Kornknarren faller för.    (Ur National Geographic)

  

Rally Jyväskylä - ett äventyr i snö och kyla!

Vintern 92-93 krävde nog ett äventyr.

De allt mer utslätade veteranrallyna räckte inte till. 

Finska Jyväskylä påstods kunna ge en utmaning.

Med  vännen Kurt Kramer ska Kornknarren ut på äventyr!

 

Färja till Åbo och bortåt 30 mils körning norrut – ja, då vore vi där. En Opel Rekord 1956 i gott skick var redo att göra sin plikt. Fina vinterhjul! Ingen vindrutespolning men det sades bli 15-20 grader kallt hela tiden, så vi skulle inte sakna den.

Sagt och gjort!

Väl framme togs vi emot på någon form av företagstorg i utkanten av Jyväskylä. Vi kom dit en dag i förväg. Alla, som skulle övernatta, fick sedan köra i kortege uppåt skogen till en jättestor villa, där vi skyndsamt fann ett dubbelrum med våningssäng (bland andra rum för upp till sex personer). Därigenom slapp vi sova i något av de militärtält (för bortåt 10-15 personer), som hade rests på tomten.

Ett rejält supande blev det, där vi, något häpna, dock tog det mycket försiktigt.

Den här EPA-varianten (?) ledde kortegen till vårt nattlogi.

På den gröna skylten står egentligen TERRA, möjligen ett företag för jordbruksprodukter.

En rallysponsor, sades det.

Det fanns inga p-platser. De flesta hade tagit fart och kört från vägen rätt ut i den snötäckta trädgården. Det var mycket snö – och mer skulle komma, sades det. Vi skottade en plats för Opeln med fronten några meter från vägen. På morgonen skulle mera snö inte spela någon roll.

Allt klaffade för oss (alla hjälptes åt med att få loss sina bilar) och kl 10 var vi klara för start på gårdagens torg. 

.

En markant blandning av årsmodeller och fabrikat.

Plymouth, Volvo, Opel, Rover, Porsche . . .

MB 170 S  kan inte betraktas som ovanlig. Men den dyrare och lyxigare 220 (sex-cyl med överliggande kam) finns det inte många kvar av, vare sig i Finland eller Sverige. 

Ryska bilar fanns det flera av på rallyt, men ägarna var från Finland.

Gissar på en Zim här.

Vår Rekord rönte en del uppmärksamhet. Bara några få ekipage var från Sverige, t ex (närmast) denna otroligt fina Kapitän de Luxe. Den var till salu, minsann!

 

Rallysträckan var c:a 12 mil, såvitt jag minns. Kontroller med mestadels praktiska uppgifter och däremellan skogsvägar utan nämnvärd bebyggelse. Glest mellan bilarna i början, men eftersom många hade sommardäck och körde sakta, blev de stående i de brantaste uppförsbackarna (det fanns organiserad traktorhjälp för detta). Där pep vi förbi ibland. Trots våra vinterdäck var vi tvungna att ta sats vid de större backarna. Då väntade vi på avstånd – ibland flera hundra meter innan - tills de stillastående fått hjälp.

I alla fall nåddes målet till slut och det blev en rallymiddag, så klart. Vi blev totaltrea – rätt så nöjda med det (det var c:a 40 deltagande bilar). Efter festen fanns rum för oss i ett vandrarhem i närheten.

Nästan alltid finns på rallyna någon som har varit med från början och gärna visar upp bevisen. De små metallskyltarna (rally för rally) kan tydligen monteras ihop och bli en lång rad ända ner till knät. Hans gamla Citroën från 20-talet har också orkat med i alla år.
Många deltagare bemötte honom med en viss vördnad, det märkte vi. 

   
På morgonen var det ännu kallare – en seg start, men det gick.

Så till Åbo och över havet tillbaka till fosterlandet. 
Förhållandena ombord var bara en blek kopia av nutidens vilda festande – det var ju nästan 25 år sedan.

 Vid en rallykontroll hade vi fått en igensydd påse av smärting in i bilen. Genom att känna utanpå skulle man avgöra vilka fem föremål, som fanns i påsen. Det var bråttom – endast två minuter medgavs. Kompisen Kurt kände och klämde och svarade: ”Ett tändstift.” - JAA! vrålade (faktiskt!) kontrollanten. ”En skiftnyckel.” - JAA! - ”En kylarprydnad.” - JAA! Så fortgick det med alla fem.

Men på startkortet skrevs TVÅ poäng, bara.

Det visade sig att vrålet JA bara betydde, att ett svar uppfattats – men det kunde vara hur fel som helst! Men det är klart att man stressat övergår till nästa föremål, när man hör ett bestämt JA.

Det där ler jag åt än idag.

Vid en annan kontroll hade vårt luktsinne prövats. Vi ställdes inför öppna burkar med olika vätskor utan etikett. Man kollade färgen, luktade – och gissade.

Där fanns motorolja, bensin, fotogen, diesel, smörjolja, bromsolja och växellådsolja, kunde man tänka sig. För inga förslag/alternativ var angivna – det kunde vara vad som helst.

Vi fick inte full pott. Det visade sig att i facit kunde man efteråt läsa att det var transmissionsolja i en av burkarna. Men vi hade svarat 'växellådsolja' (vilket det var), vilket inte godkänts, antagligen på grund av språkproblem. Vid målet anmärkte vi på den rättningen och fick det godkänt.

Kanske det var därför som några svenska tidningsreportage angav oss som 5:a. Någon ändring skedde nog aldrig på de uppsatta resultatlistorna.

Vid prisutdelningen var vi i alla fall trea!

Året innan hade det funnits en kontroll på en sjö med absolut blank, snöfri is. Sommardäck var vanligt på de finska deltagarnas bilar. Så även på kompisen Stures Buick Roadmaster 4-d Convertible 1938.

Det gällde start och inbromsning på tid. Iväg från startlinjen med totalstopp alldeles vid mållinjen (350 m). Det betyder ju att när man hunnit få litet fart, måste man börja bromsa nästan direkt. En finurlig kontroll! Och rolig, särskilt med sommardäck.

Sture hade missuppfattat det hela och susade förbi stopplinjen i god fart, mycket belåten med den korta tiden. Men han förstod att det var något galet, när han – ensam – for iväg över sjön och inte kunde stanna förrän efter en halv kilometer.

Vid vårt rallyår ingick inte detta - säkert mycket roande - prov bland rallykontrollerna. Kanske hade det snöat för mycket.

Men vi hade mycket roligt dessa dagar. Allt var omväxlande och gästfriheten var i topp. Men tyvärr blev det bara denna enda gång för oss två.

Vi tävlade med en välvårdad Opel Rekord i originalskick.

En praktisk nyhet - här!

Det finns nu en sökruta här i spalten till höger.
Lätt att kolla bland Kornknarrens alla inlägg - om där finns just det som önskas.
Men det handlar om ordvalet.
Kornknarren längtade efter ett av de bästa fotona bland gammelbilsupplevelser bland gamla inlägg. (Kanske inte så viktigt med just bilmärket, för det handlar om själva essensen!)
Det gäller en 'Opel Kapitän Cabriolet 1939' på en torr gammal grusväg.
Skriver alltså ovanstående citat i sökrutan.
Men se det gick inte alls!

Efter koll visade det sig att under bilden står bara 'Opel Kapitän 1939'.
Med de orden funkade det.
Hela inlägget kommer upp med bilder och allt.
Så ge inte upp - kanske en mer generell sökning passar in bättre.

Klicka för större format - och njut!

 

Mercedesminne! - MB 300 1952 m m

Dags för provkörning - 

med bilnyckeln dinglande från Kornknarrens pekfinger.

Ett måste – och det förstod den empatiske bilägaren, en vänlig man.

För än en gång hade han bytt bil, min fars gamle vän.

Han var en av Kornknarrens förebilder, när det gällde bilkörning. Effektiv. Snabb när det behövdes – och ibland när det inte alls behövdes. 

Han gav ett intryck av att en bil kunde inspirera - även på gamla dar.

Så här såg hans bilinnehav ut genom livet:

Ford V8 1932 – Dodge Senior 1938 – Buick Roadmaster 1946 – Mercedes 300 1952 – Mercedes 220 S 1957 - Mercedes 230 SL 1963 'Pagoda' – SLUT.  

Det var trångt i det minimala baksätet i Forden.

En fin Mercedes 'Pagoda' för några tusen - billigt även då!

57:an och Pagodan ställdes i kallgarage. De var långt ifrån slutkörda. Inte heller de övriga, men de hade däremot blivit inbytta.

På slutet blev det bara en skåpbil från tyska Ford. Den kördes av hushållerskan med honom bredvid. Den var en i den långa raden, som behövdes för den dagliga rulljangsen. Han ägde ju en herrgård med både skog och (utarrenderade) fält.

För sent fick Kornknarren veta att de två (som sparats) hade sålts för en spottstyver till hushållerskans bekanta.

Provturen, då?

Jo, det blev en stunds känsla av yttersta lyx och bekvämlighet. Längre fram fick jag veta att det hade varit återkommande krångel med bakaxelns luftfjädring.

Några år efter denna lilla provtur fick Kornknarren se en likadan men litet äldre 300 till salu hos en handlare i närheten.

Under den provturen gjordes i handskfacket en upptäckt. Där låg kvitton för ett tiotal reparationer för summa 15 tusen – i 50-talets pemnningvärde! Det blev en försiktig körning tillbaka till handlaren.

Där krävdes tydligen en annan budget . . .

Tillägg om nämnda 220 S -57.

Vår gamle vän hade vant sig vid det luxuösa framsätet i 300:an. Inför bytet ville han ha sådana sköna 300-säten monterade i 57:an. De var bredare och mera påkostade och det skulle behövas omfattande ändringar på fundament och funktion. Philipson's hävdade att den ombyggnaden fick ske i efterhand, av någon annan. ”Då blir det ingen affär”, blev svaret. Man föll till föga och genomförde denna lyxiga engångsversion. Det hade varit roligt att få bli näste ägare!

Tillägg, ganska nöjsamt.

En gång, med 300:an, höll han på att krocka med en cyklist, som kom på fel sida i en skymd grusvägskurva. Det var på håret.

Efter någon kilometer med ständigt ökad ilska mötte han ännu en cyklist. Han bromsade in, klev ur bilen och levererade en rejäl utskällning och en varning om framtida risker. Tills cyklisten försynt påpekade att han helt klart cyklade på rätt sida och alldeles intill vägkanten.

Tablå! En ursäkt, förstås . . . och en något förundrad trafikant, som cyklade vidare.

Tillägg, dito.

1933 fick Kornknarren med far och mor en semesterresa med den då unge och oförvägne, ogifte ägaren till Ford 32:an. Två minnen!

Dels min mors nervositet, när det gick ”för fort”. 

Dels när den medförda hunden (under gång) i samhället Fiskebäckskil hoppade ut genom sidorutan och dödade en katt. När hunden sedan inte ville släppa taget, kastades båda ner i saltvattnet från kajen intill. Men det hjälpte inte. När de till slut fiskades upp, minns jag att hundens käkar fick bändas isär från kattens nacke med en stor skiftnyckel.

Katten var i alla fall gammal och litet trött, meddelades det av de kringstående.

Vad vi sluppit på Essingeleden . . .

Hos oss inga vägtullar på den tiden - och nu, när vi väl är där, så sker det - som alla vet - med avläsning av nummerskyltarna. Köbildningar beror på annat. Bortsett från rusningstimmarna, så är det ombyggnader och reparationer, som kan spärra någon av filerna. Plus en och annan olycka.

Nedan ser vi en avgiftsbelagd led för snabbare New York-passage, hämtad ur National Geographic, numret okänt, men det är 1955 att döma av bilarna.
(Till mig från Jan Älfvåg, som har samlat på mycket - mest broschyrer och modellbilar.)

Närmast nog en Buick Riviera Century 4-d hardtop 1955. Det var Rivieras första hardtop med fyra dörrar. I augustl det året nådde Buick en miljon producerade samtliga hardtops sen begynnelsen.

Medan den billigaste modellen, Special, fick fortsätta med den mindre V8:an på 264 cui/188 hp, fick övriga modeller den nya på 322 cui/236 hp, vilket betydde 170 som topphastighet och 0-100 på drygt 11 sekunder.

Det senare även beroende på att automatlådan (1948 Dynaflow) fått bättre ax - även för omkörning, där spannet 90 till 120 nu tog bara 10,5 sekunder.

Det fanns 200 färgkombinationer, där lack och inredning blev kundens eget val.

Att Buick 1955 gick upp till nr tre efter Chevrolet och Ford förstår man.

Vi ser också en Oldsmobile Holiday HT Coupe 1955, låt vara mod 98 eller (Super) 88, med en motor på 324 cui/202 hp. 

Samtliga modeller var manuellt treväxlade, men Hydramatic automatlåda fanns som extra utrustning.

Färgfältens placering tycks ge ännu större intryck av fart än på Rivieran.

Suffletten bör åtgärdas . . .

 . . . helt klart. Men för övrigt är det väl bara att köra iväg?
"Man får inte ha för stora pretentioner . . ." som den värmländske komikern och skådespelaren Fridolf Rhudin sjöng en gång.
En beslutsam (?) spekulant skymtar minsann.
Men vad kan det vara för bilfabrikat? Kornknarrens sagesman hävdar ett europeiskt märke på fyra bokstäver. Faktiskt inte alls sällsynt här på 20-talet.

Klicka för (mycket) större format!

Så här trevlig kan den ha varit en gång. Man hajar till inför det färgglada intrycket, men det beror mest på att man alltid ser svart/vita foton från den tiden.

Ja, denna eviga framtid . . .

Här kan man vinka med hatten på!
Men de flesta reklamtecknare hade nog inte varit nära en helikopter i verkligheten.
Annonsen - från Det Bästa i mitten av 40-talet - andas i alla fall skön optimism.

Kornknarren minns hur denna typ av framtidsversioner förekom då och då i tekniska tidningar. Mest handlade det om bilars karosser - med mycket glas åt alla håll.

Under andra världskriget hade helikoptrar gjort en del insatser, men huvudsakligen som laståsnor till ogästvänliga platser. Vanligaste fabrikatet var då Sikorsky. Men till Koreakriget i början av 50-talet hade man förstås hunnit längre. Och till Vietnamkriget på 60-talet hade attacktyper med stor eldkraft hunnit utvecklas.

40-talets dröm blev till slut en, visserligen, begränsad verklighet.
En del affärsmän och andra förmögna äger faktiskt en privat helikopter.
I takt med nutida globalisering får den nu stå tillbaka för 'privat-jet'.
Dock en liten 'chopper'-tur först från trädgårdstomten till flygfältet . . .

En folklig, billig version får vi nog vänta på. Och på certifikatet i så fall!
Det verkar ju t o m dyrt och besvärligt att ta körkort numera. 

Tillägg 
I texten nedanför, som utelämnats här, kan man bland annat läsa följande:
  "De underverk inom samfärdseln, som efterkrigsvärlden bär i sitt sköte, skall finna ESSOs motorbränslen och smörjoljor redo."