Mercedesminne! - MB 300 1952 m m

Dags för provkörning - 

med bilnyckeln dinglande från Kornknarrens pekfinger.

Ett måste – och det förstod den empatiske bilägaren, en vänlig man.

För än en gång hade han bytt bil, min fars gamle vän.

Han var en av Kornknarrens förebilder, när det gällde bilkörning. Effektiv. Snabb när det behövdes – och ibland när det inte alls behövdes. 

Han gav ett intryck av att en bil kunde inspirera - även på gamla dar.

Så här såg hans bilinnehav ut genom livet:

Ford V8 1932 – Dodge Senior 1938 – Buick Roadmaster 1946 – Mercedes 300 1952 – Mercedes 220 S 1957 - Mercedes 230 SL 1963 'Pagoda' – SLUT.  

Det var trångt i det minimala baksätet i Forden.

En fin Mercedes 'Pagoda' för några tusen - billigt även då!

57:an och Pagodan ställdes i kallgarage. De var långt ifrån slutkörda. Inte heller de övriga, men de hade däremot blivit inbytta.

På slutet blev det bara en skåpbil från tyska Ford. Den kördes av hushållerskan med honom bredvid. Den var en i den långa raden, som behövdes för den dagliga rulljangsen. Han ägde ju en herrgård med både skog och (utarrenderade) fält.

För sent fick Kornknarren veta att de två (som sparats) hade sålts för en spottstyver till hushållerskans bekanta.

Provturen, då?

Jo, det blev en stunds känsla av yttersta lyx och bekvämlighet. Längre fram fick jag veta att det hade varit återkommande krångel med bakaxelns luftfjädring.

Några år efter denna lilla provtur fick Kornknarren se en likadan men litet äldre 300 till salu hos en handlare i närheten.

Under den provturen gjordes i handskfacket en upptäckt. Där låg kvitton för ett tiotal reparationer för summa 15 tusen – i 50-talets pemnningvärde! Det blev en försiktig körning tillbaka till handlaren.

Där krävdes tydligen en annan budget . . .

Tillägg om nämnda 220 S -57.

Vår gamle vän hade vant sig vid det luxuösa framsätet i 300:an. Inför bytet ville han ha sådana sköna 300-säten monterade i 57:an. De var bredare och mera påkostade och det skulle behövas omfattande ändringar på fundament och funktion. Philipson's hävdade att den ombyggnaden fick ske i efterhand, av någon annan. ”Då blir det ingen affär”, blev svaret. Man föll till föga och genomförde denna lyxiga engångsversion. Det hade varit roligt att få bli näste ägare!

Tillägg, ganska nöjsamt.

En gång, med 300:an, höll han på att krocka med en cyklist, som kom på fel sida i en skymd grusvägskurva. Det var på håret.

Efter någon kilometer med ständigt ökad ilska mötte han ännu en cyklist. Han bromsade in, klev ur bilen och levererade en rejäl utskällning och en varning om framtida risker. Tills cyklisten försynt påpekade att han helt klart cyklade på rätt sida och alldeles intill vägkanten.

Tablå! En ursäkt, förstås . . . och en något förundrad trafikant, som cyklade vidare.

Tillägg, dito.

1933 fick Kornknarren med far och mor en semesterresa med den då unge och oförvägne, ogifte ägaren till Ford 32:an. Två minnen!

Dels min mors nervositet, när det gick ”för fort”. 

Dels när den medförda hunden (under gång) i samhället Fiskebäckskil hoppade ut genom sidorutan och dödade en katt. När hunden sedan inte ville släppa taget, kastades båda ner i saltvattnet från kajen intill. Men det hjälpte inte. När de till slut fiskades upp, minns jag att hundens käkar fick bändas isär från kattens nacke med en stor skiftnyckel.

Katten var i alla fall gammal och litet trött, meddelades det av de kringstående.