Ett förflutet - allt enligt order!

Vår värnplikt fanns kvar ända till 2008, på slutet allt mer förenklad och avkortad.  Att den upphörde var en del i den allmänna nedrustningen, där utförsäljning eller skrotning av försvarets materiel och vapen ingick.  Arméns fordon var fullt brukbara men föråldrade. Ingen avgasrening (!) heller, apropå övningar i fredstid. Vapen fanns i stora mängder och det skulle förvåna mig om denna försäljning berördes av de begränsningar som gäller våra nytillverkade vapen.

Alla som gjort värnplikten har en minnesbank, som inte delas med resten av den svenska befolkningen.  Det har förstås kommit folk utifrån med allvarliga, värre saker i bagaget – än vad vi fick med oss. Men från det bortser jag här.

Att ”göra lumpen” (= värnplikten) var det gängse uttrycket. Betydelsen, som ligger i detta egentligen nedvärderande slang-ord, är redan okänd för många.  Allt färre har hört ordet och ännu färre vet vad det är/var.

Men att det ändå fortfarande finns hundratusentals svenskar, som är väl förtrogna med hanterandet av alla möjliga vapen – det är ändå tänkvärt. Man kanske kan tala om en skuggarmé, som - rätt utrustad och efter en kortare repetitionskurs, inriktad på de vapen, som de lärde sig – skulle kunna sättas på fötter inom rimlig tid. Förutsatt att moderna vapen snabbt kunde importeras. Att starta en egen tillverkning i så stor skala skulle nog ta för lång tid.
Nog om detta.

I slutet av 40-talet innebar värnplikten till att börja med en veckas förbud att vistas utanför det inhägnade regementet.
Många regler om uppförande gentemot alla med högre grad skulle präntas in och övas. Honnör, förstås.

Ideliga uppställningar gruppvis (10 man) eller plutonsvis (vanligen fyra grupper, alltså 40 man).
Och vår utbildningsofficers ständiga mantra: ”Armbågs lucka en meters avstånd! Uppställning!” och sedan ”Bra - men det kan bli bättre!” osv gång på gång med likartade kommandon.
’Avstånd’ gäller till framförvarande och ’lucka’  är avstånd i sidled, hade vi lärt oss den första dagen.

Ovanpå fanns kompaniet, vanligen 4-5 plutoner, varav en med sk tunga vapen, dvs kulsprutor och granatkastare.  Det innebär kanske 250 man, eftersom s.k tross måste inräknas. Trossen – ja det var i princip ammunition, mat och de snabbmonterbara tälten, vart och ett för c:a 20 man.
Förbindelsepersonal fördelades på kompanierna – det gällde radiosändare på den tiden och telefon med tillfällig tråddragning.

Fyra kompanier (minst) bildade en bataljon. Då hamnar vi på närmare 1000 man.
Till sist regementet, med flera bataljoner.
Allt detta gäller INFANTERIET med förflyttning till fots, per cykel eller med lastbilar.
Sen fanns specialregementen, dvs ingenjörstrupper för röjande av väg, brobyggen etc och regementen för stridsvagnar, artilleri eller luftvärn.
Och ett ännu ej nedlagt truppslag – kavalleriet!
(fortsättning följer)

Ett land värt att försvara . . . eller?