Torget
i Nyköping under 1940-talet.
Gengasen
– med kol eller ved i grytan – gav lösningen till fortsatt
biltrafik under krigsåren. Det hade varit otänkbart utan våra
skogar.
Motorernas
effekt minskade visserligen med runt 50% men det var ingenting
att göra åt. Aggregaten monterades i allmänhet baktill. Även helt
friliggande förekom - på en pivotvagn som ett enhjuligt släp.
Källe-aggregatet,
döpt efter konstruktören, monterades framtill.
Källe behöll
enligt uppgift motorstyrkan något bättre än de andra.
På
bagageräck på taket placerades säckar med 'reservbränsle' vid
längre resor.
Nu
till vykortet. Lustigt att alla
tre aggregattyperna visas just på detta kort! Den mest skymda bilen
lär ha aggregatet framtill. Därnäst ser vi den friliggande typen
på pivotvagn (vanligast på Volvo). Och närmast fotografen det
baktill monterade.
Samtliga
tre bilar tycks vara 7-sitsiga och antagligen taxibilar.
(Klicka för större format!)
(Klicka för större format!)
Historiskt
krigstillägg.
Man
hade successivt (sedan 20-talet) lämnat veden och övergått till
koks med högre värmevärde men farligare och smutsigare rök. Koks
är en stenkolsprodukt. Sverige saknade stenkol. Det blev därför
vår främsta importvara från Hitler-Tyskland.
I
byte lämnade vi vår fina järnmalm, som gav minst 700 kg rent järn
på varje ton malm. Motsvarande mängd malm från de tyska och
franska gruvorna gav bara hälften.
De
tyska malmtransporterna från Luleå lotsades av våra minsvepare
genom svenska farleder för säkerhets skull. Vi var ju neutrala,
hette det.
Våra
skogar gav oss all ved, men den behövde därigenom inte ersätta all koks.
Importen fortsatte alltså trots kriget – om också något
förminskad.
Vi
stödde därigenom tysk krigsindustri. Men vi hjälpte britterna
också – med kullager från SKF.
Fast
det är en annan historia!
Som vanligt ett mycket intressant inlägg!
SvaraRaderaHåller med Larsson! Ska tipsa de vuxna sönerna och barnbarnet att läsa. Nyttig kunskap!
SvaraRaderaBästa hälsningar / Per