Bra bilar för 64 år sedan!

Det fanns bilfolk i USA, som aldrig förlorade kärleken till de tidigare 50-talarna. När de stod framför ’slagskeppen’ från sena 50-talet och in på 60-talet, menade de, att de bästa bilarna var de förstnämnda.

Behövdes mera rymlighet och bekvämlighet än t ex 1951?
Där fanns tillräckligt av lyx, om man ville, liksom styrka och snabbhet. Många hade snygga linjer också. De var lätta att manövrera och drog inte så mycket bensin som (t ex) en 58a.
"Allt som tillkommit efteråt, var egentligen onödigt - och dyrare!"
Så låt oss titta litet närmare på 1951 års bilar - och vad det årets modeller kom att leda till.

Ford Custom - tillräckligt rymlig!? 

Åtminstone under 50-talet emotsågs med spänning Floyd Clymer’s Motor Books.
Alltid en bok med årets U.S. cars, alla fabrikat, modell för modell. Och massvis med tabeller och jämförande utrustningslistor. Mest en bilderbok, förstås, med ganska låg papperskvalitet.
Dessutom kom många Clymer-böcker med tillbakablickar, motorhistoriska annonsklipp osv.

Om dessa böcker skrev Time Magazine: ”Dessa böcker är ett måste för en amerikan, som räknar bilen som 1900-talets konstföremål – och dess utveckling som k-märkt historia.” Bra liknelser, tycker jag!

Det är alltid 'säkrare' med böcker som skrevs på den tid som man är ute efter. Moderna sammanställningar kan visserligen vara korrekta, men decennier med miljoner data har staplats ovanpå. Något kan ändå saknas.
Det känns också mera 'nära' med något som folk köpte just då – t ex 1951.  Man inser, att när bilarna passerade revy i just den boken – så visste man ingenting om utvecklingen framöver.
Man kunde ana, men det är en annan sak. Det var just det som man bläddrade i 1951, som var det nya - det senaste.

Cadillac, serie 61 - tillräckligt snygg!?

Bland femtioettorna finner man inledningen till det hästkraftsraseri, som sedan gällde i många år framåt. Några bekanta märken hade redan haft V8:or (t o m V12 och V16) i produktionen – Fords V8 sedan 1932(!) – men de raka sexorna dominerade.
Chrysler kom nu med sin Hemi V8 på 180 hkr. Det var den starkaste motorn dittills bland de stora serierna av personbilar. Cadillac var på banan redan 1949 med sin nya, kortslagiga, på 160. Så fick det inte vara! Redan 1952 hade Cadillac 190 hkr - och ordningen var återställd. Därmed var racet igång. Det nådde till slut de magiska 400 i Lincoln och Mercury 1958.

Men egentligen var aldrig motorerna så starka som annonserna visade. De kördes i provbänk för gradering utan alla kraftslukande tillbehör (servostyrning etc). När de statliga propåerna kom om bränsleekonomi och hästkraftslöseri, började man räkna de reella motorstyrkorna - i drift. Det blev ju praktiskt korrekt - och dessutom ett lägre tal. Men motorerna var desamma.

Chrysler Windsor - tillräckligt lättkörd!?

Bortsett från Chrysler, erbjöds 1951 och åren framöver sexcylindriga motorer i billigare, enklare och framförallt lättare modeller. Mindre bensinåtgång - men ax och hastighet var lika bra eller bättre än vad V8orna förmådde i sina tunga lyxkarosser. Så sexornas ägare var nöjda ändå.

Chryslers Hemi med hemisfäriska förbränningsrum var tyngre och dyrare att bygga än Cadillacs. Den försvann 1958 men återkom -64 då man började plocka in stora starka V8or i mindre modeller. Pontiac var först med Tempest.

Plymouth Belvedere - tillräckligt bensinsnål!?

Chevrolet Bel Air Hardtop 1950 blev en hit - liksom Buick Riviera 1949. Nu gällde det för Plymouth Belvedere och Ford Victoria att komma ikapp.
Ford hade problem - bara smärre förändringar sedan 1949. Råvarutilldelningen byggde på försäljningssiffrorna. Chrysler låg tvåa efter GM. Fords tredjeplacering gav lägre tilldelning och fördröjde programmet. Så kom Koreakriget, vilket gjorde sitt till.
Men hardtopmodellerna hade kommit för att stanna. 1955 kom fyradörrars HT och den samlade HT-produktionen hade nått 30% året 1963. Varför försvann dessa stilrena varianter? Tja, det påstås att utbredningen av air condition gjorde att fönstren alltid var stängda och därmed försvann vitsen med den obrutna linjen från stolpe A till C.

Hudson Pacemaker - tillräckligt bekväm!?

Så har vi då de koncernfria, oberoende märkena - the independents - t ex Hudson, Packard och Kaiser. Alla hade t o m ännu större problem med råvarutillgång än Ford.
Men värre var att de missade den annalkande 'V8 World'.

Hudsons sexor låg visserligen i topp i den tävlingsform med rundbana, som var vanlig i US. Hornetmodellen slog väl allt under -52 och -53. Dessutom var Hudson ingen dyr bil. Men Hudson blev Nash/Rambler till slut. Vem tävlar med en Rambler?
Packard, vars kvalitetsrykte försvann genom billigare modeller, tvangs till slut ihop med Studebaker. Men deras V8 kom för sent.
Kaiser byggde bara fyradörrarsmodeller, som egentligen var för dyra. 1951 kom två dörrar - men för sent. Sexan i kompressorutförande hjälpte inte heller. Lillebror Henry J var för opraktisk och såldes under namnet Allstate av en livsmedelskedja. Ett experiment, som aldrig återkommit.

Ingenting hjälpte. För litet spaning framåt! Goodbye.

Åter till 1951 - och åter till Chrysler, som förutom Hemin lanserade en annan nyhet, nämligen servostyrningen. Långt ifrån våra dagars förfinade utförande lämnade den föraren i sticket. Vart tog vägen vägen? Hårt regn, skarpa kurvor och ishalka lämnade föraren åt sitt öde. Det hävdade åtminstone alla som inte bara åkte i - utan verkligen KÖRDE sina bilar.
Tuffa grabbar i trimmade förkrigsmodeller hånlog. Men leendet stelnade, när tanter som kunde vara deras mammor - med blått hår och fyra armband - elegant placerade sina New Yorkers på p-rutorna utanför shoppingcentren. Eller vräkte sig runt ett gathörn. Till hjälp med rattvevandet använde de ett enda grepp på ratten, ett eftertraktat tillbehör. Rattvarven var obetydligt färre med servon - men allt gick lättare.

Olds 98 - tillräckligt lyxig!?

I ett annat avseende var däremot allt som förut. Det var fortfarande tygklädsel - eller möjligen läder - som gällde. Kanske inte med förkrigarnas noggrannhet, men nästan. Valet av tyg, stoppning m m gjorde att doften kunde skilja från fabrikat till fabrikat, när man klev in i en ny bil. Efter hand satte bilägarna som alltid sin egen prägel på sådana intryck. Tobak, förstås, och parfym - men även kläder och hur bilarna användes.

För än fanns det ingen vinyl . . .