torsdag 9 april 2015

Krig på nära håll - Kornknarren minns

Den 9 april 1940
ockuperades Danmark av den tyska krigsmakten. Det tog fem timmar.
Samma dag anfölls även Norge.
Men att få kontroll – något så när - över detta svårforcerade land tog ungefär två månader. När de tyska trupperna oväntat landsattes i Norge (i flera hamnar samtidigt) fanns inget system för att akut inkalla alla norrmän till krigstjänst (s k mobilisering) – annat än per post!
Under de första dygnen nådde därför de tyska förbanden stora framgångar. Det hjälpte inte att en brittisk expeditionskår landsattes i Nordnorge. Den blev tvingad att evakuera och bege sig hem till England efter förvirrade strider med otllräckliga vapen.
Allt var ju hastigt påkommet och dåligt förberett.
Tyska kryssaren Blücher sänks av norska torpedbatterier i Oslofjorden.

Från idyll till allvar.
Den 9 april, på förmiddagen, befann jag mig i en liten skogsdunge i närheten av föräldrahemmet i värmländska Uddeholm. Tillsammans med vännen Torsten Arpi skulle enbuskar kapas till långskjutande pilbågar. Sådant trä är starkt men tål ändå att böjas kraftigt.
Just då utbröt den stora branden, som är omnämnd nederst i inlägget om Uddeholm (scrolla en bit nedåt - flygfoto!).
Vi cyklade dit, förstås, för att hjälpa till med att bära ut saker från hotade hus. Branden fick fart i den hårda vinden och alla hus i vindriktningen var i fara.
När jag litet senare kom hem, fann jag att min mor hade organiserat (vi hade släktbesök just då) en utrymning av husets mest värdefulla inredning. Jag kommer ihåg en klädkorg med bl a allt matsilver, som stod på gräsmattan.
En overklig syn.

Inryckningen.
Denna dag kom min far plötsligt hem med Ford V8:an, försedd med stora skyltar, vita med tre svarta kungakronor på. Bilen, en -38:a, hade rekvirerats av armén (redan!). Min far hade fått uppdraget att köra ammunition till kraftstationerna längs Klarälven. Det skulle ta några dygn, visade det sig. Dessa skulle försvaras – även med luftvärnskanoner.
Ett angrepp även på Sverige var ju mycket tänkbart. Vårt försvar var eftersatt precis som nu – men det lilla vi hade kom snabbt på plats.
Min far hade tilldelats en tung gammal revolver (alltså inte en pistol) med lång pipa.
Jag var mäkta imponerad!


 
Kungens flykt.
Norges kung, Haakon, flyttade med sin regering längre in i Norge. Upprepade försök från tyskarna att få honom att ge upp avvisades. Elverum, där han uppehöll sig den 11 april, bombades sönder och samman. Han flydde mot svenska gränsen. Tyska bombplan upptäckte bilarna. När bomberna föll, tog kungen skydd i ett dike vid vägen. Där finns nu en minnessten. Attacken fördröjde flykten, så att de tyska förföljarna hann komma betydligt närmare. Men några norska hemvärnsgrabbar låg i bakhåll med sina mausergevär och stoppade tyskarna tillräckligt länge på en väl vald plats.
Kungen hann därigenom över gränsen och fortsatte norrut. Något som den svenska ledningen inte låtsades om. Det kunde bli problem för neutrala Sverige, om man hjälpte till. I höjd med Mo i Rana (tror jag det var) for han in i Norge igen. Där kom han under brittiskt beskydd och följde med till London, när britterna (som nämnts i första stycket) for hem igen. 


Hjältarna
I alla tider av dramatik genom århundradena har det alltid funnits vad vi kallar hjältar. Motståndsrörelsernas hemliga krig i Danmark och Norge gav många exempel. Minnas bör vi den norske busschaufför, som tog 30 tyskar med sig i döden, när han svängde ut över en klippa mot en djup avgrund.
Eller lärarinnan som i tysthet tömde en judisk skola genom att i sin bil i omgångar köra barnen från Oslo till svenska gränsen. Varje gång klarade hon ut per telefon, vilka vägar, som var säkra just då. De tyska patrullerna och vägspärrarna fanns ju inte överallt. Men de flyttades från dag till dag. Och det fanns tyskvänliga norrmän . . .


”Många paraplyer . . .”
Norska motståndsrörelsen fick brittiska vapen nattetid genom fallskärmsnedsläpp i fjällområdena.
Vi unga tyckte det var spännande att lyssna på radions kortvågsband efter BBC's meddelanden om vad som förestod. Det var lustigt kodade meningar, som upprepades ett antal gånger, oftast på norska, förstås.
”Mormor har svarta kläder i natt.”
”Tag emot fyra välklädda herrar.”
”Många paraplyer i regnet.”
Vi rös av spänning – det var tio mil till gränsen från där vi satt vid radion och litet längre till fjällområdena, där brittiska plan spanade efter avtalade ljussignaler. Och där man visste att tyska plan gjorde detsamma . . .

Tyska spår- och stridshundar
var förstås schäfrar. En god vän till min far var lanthandlare i norska Trysil.
Tyskarna hade förbjudit innehav av alla radioapparater med kapacitet att ta in utländska sändningar. Hos handlaren fanns några osålda, vilket någon tyskvänlig person raskt hade meddelat.

Det fanns i Norge ett nazistparti, vars ledare hette Vidkun Quisling. Efter kriget kom ordet quisling att betyda en osolidarisk överlöpare. Tyskarna lät partiets medlemmar ta över många lokala myndigheter – bekvämt och praktiskt för dem. Men farligt för vanligt folk – vem kunde man lita på?

En tysk patrull med två hundar kom till affären. Handlaren syntes inte till. Men radioapparaterna hämtades fram och konfiskerades.
Ett stort trädgårdsområde hörde till affären. Hundarna släpptes för sökning. De försvann och ingenting mera hördes. Visslingar och rop för återkallande hjälpte inte. Soldaterna blev spända och oroliga – vad hade hänt?
De började själva söka av området. Bakom ett litet skjul hittade de både hundar och handlare. Schäfrarna satt på var sin sida om honom, snälla och tillgivna, slickande honom i ansiktet. Bästa vänner! - De häpna soldaterna förstod ingenting. Men saken var den, att handlaren hade bedrivit uppfödning av schäfrar tidigare. Det kände hundarna direkt: ”Här är en vän som förstår oss!”
Lanthandlaren blev straffad med några hemska år i koncentrationslägret GRINI utanför Oslo.
Där fanns inga schäferhundar att nojsa med.

(Bilder från Google)

2 kommentarer:

  1. Riktigt spännande inlägg!

    SvaraRadera
  2. Intressant och kuslig läsning. Med de ökade spänningarna i nutid bör vi kanske förbereda oss på motsvarande, fast värre..

    SvaraRadera