BYTE SKER . . .

. . . från operativsystemet Microsoft till  LINUX. 
Det är inte gjort i en handvändning ens av experter - särskilt som det sker på fritiden. Men dotter Ebba med make Erik hjälper med allt. Jag är SÅ tacksam!
Nästa inlägg dröjer därför - så är det.

Jean Harlow hette hon!

”Det har insmugit sig ett fel i ett tidigare inlägg.”  Så brukar det uttryckas – med en förmildrande formulering. Men det är värre än så!

Det är en människas hela identitet, som har blivit stulen!  Vi får visserligen gå över 80 år tillbaka .Det är alltså inte något som idag betyder så mycket för personen i fråga. Men för oss nostalgiker, så känns det viktigt att även den tidens identiteter blir de rätta. Det goda med det dåliga är att jag upptäckte det själv. Och att jag på så vis kan erbjuda några ord om ännu en intressant filmstjärna!

På nedanstående foto (nu upprepat) ser vi Jean Harlow - - - inte Lilian Harvey, som jag tidigare kallat henne. Båda blonderade filmstjärnor på 30-talet – Lilian visserligen fem år äldre än Jean. ”Vamp” kallades det - mest med tonvikt på sex. Bilen är en Cadillac 1934.

Men Jean var ”större” än Lilian, dvs ännu mer populär. Speciellt som hon också utvecklades till en enastående komiker.

1927, när hon var 16 år, rymde hon från hemmet i Kansas med en ung affärsman. Det bar iväg till LA, där hon lyckades få några biroller, bl a med Helan och Halvan. Men äktenskapet sprack redan efter två år. Då lämnade hon sitt flicknamn Harlean Carpenter och blev Jean Harlow.

Hon hade turen att bli upptäckt av Howard Hughes, filmproducent och sedermera flygplanskonstruktör (The Aviator hette filmen om honom för en del år sen).

Rymdens demoner påbörjades av Hughes som stumfilm, men ljudfilmen knackade redan på dörren. Hughes lät göra om hela filmen till ljudfilm (1930) med Jean i huvudrollen. Sen var hennes lycka gjord!

Det kom att bli stora publikfilmer för hennes del – med/mot bl a James Cagney och Clark Gable.

Men hennes privatliv blev – kan man säga – katastrofalt. Tre år efter skilsmässan gifte hon om sig med en filmproducent, som begick självmord inom ett halvår. Efter ett år, 1934, gift igen – med en filmfotograf. Det höll ett år. Men hon gav inte upp!

Under inspelningen av Saratoga 1937 var hon förlovad med den mycket kände skådespelaren William Powell. Då drabbades hon av allvarlig njurinflammation (inget penicillin ännu!) och avled, endast 26 år gammal.

Det har gjorts flera filmer om Jean Harlows liv. The Aviator om Hughes (2004) tar även upp hans insats som filmproducent. Där spelas hon av Gwen Stefani.    

Stockholms konserthus - då och nu

Stockholms Konserthus c:a 1930. Intill Kungsgatan med Hötorget framför.

Invigt 1926. Arkitekt Ivar Tengbom.

Man kan undra var fotografen befann sig 1930.

Husen är rivna och det går inte att ta sig in lika lätt för att fota från t ex ett trapphus flera våningar upp. Är det inte affärer, så är det portkoder. Axelssons Mode har dock en rulltrappa innanför entrén. Däruppe kom jag åt fönstret mot Kungsgatan och Hötorget. Så fick det bli.

 ”Orfeus brunn” av Carl Milles invigdes först 1936.

Orfeus är musikens gud i den gamla grekiska gudaläran.       

Passande placering, alltså. ”Pinnen” upptill är en del av hans stränginstrument (lyra), som ju här bara har sin ram – inga strängar

Så här fina foton finns visserligen på nätet, men det är ingen sport, tycker jag.

Känns roligare med egen upptäcktsfärd, egen koll, egen kamera – och egen copyright! Så låt din blick återvända till min kraftansträngning för samma kameravinkel. Det tog någon vecka tills det blev en solig dag!                                                       

I mitt tycke en läcker bild från 1936-37 (Statyn finns där!) Det var status med bilar då. Parkera framför en vacker byggnad, var så god!

Tillägg

Det står Stockholm i Profilen. En förenkling, egentligen. Jag bor alldeles innanför Solnas gräns, en bit bortom Karlbergs Slott. När solen kom fram, for jag in med bilen till Kungsgatan, som har ”Ej genomfart” på denna aktuella del. Men jag hade ju ett ärende! Parkerade på ”lastplats” – den enda som fanns. Rusade över gatan, in på Axelssons (rekat för länge sen). Tog fotot, ut igen och bort till statyn för närbild. Tillbaka till bilen. Ut ur stan och hemåt. Hemma igen = sammanlagd tid 35 minuter. Visserligen söndag (apropå lastplatsen) – på gott och ont!  Dvs färre bilar och ingen avgift - men många hittar inte, kör sällan men just söndag! - tvekar, kör ineffektivt etc. Därför är antalet minuter fullt acceptabelt.

T-bana med tillhörande sträckor till fots = 1½ timme.

En rekorderlig Cadillac

 - - - -  med en lika rekorderlig tant.  (Klicka för större format!)

Cadillac 1935 med - tycks det - tillbakadraget soltak.

Gamla foton med gamla bilar i sin gamla miljö har jag betydligt större känsla för än utställningsfoton.

Byggnationen i bakgrunden verkar fungera som utsiktstorn.

”Vi ska väl ta ett kort, när vi ändå är här!”

La Salle - för finsmakaren!

Sidor ur en broschyr från 1934.

La Salle (som kom 1927) blev nummer två uppifrån på GM-linan.

Jag kan skriva under på alla lovord, som vi här kan läsa. Den La Salle, som jag ägde, var visserligen en 37:a. Chassiet stämde överens, men karossen liknade mera 39:ans (nederst).

Dessutom hade 34:an rak åtta, men -37 och framåt övergick La Salle till Cadillacs V8. Men tio hästar svagare (125) än Cadillac. som förstås måste ligga överst i rankingen.

Jag har tidigare dissekerat La Salle och även jämfört La Salle med Buicks motsvarande modeller, när det gäller vägegenskaperna. Se Bloggarkiv 2011-augusti-24  BILRETRO

Där menar jag bl a att min La Salle var mera lätthanterlig, särskilt i tvära kurvor - och gathörn!

Waxholm har sin historia!

Så idylliskt det verkar! Och långsamt!

Det tycker vi nog, men Waxholms funktion som livaktig knutpunkt för den delen av skärgården var grundlagd redan för hundra år sedan.

Klicka för större format!

Hotell, restauranger, caféer, båtutflykter, kanske dans – det sörjde för angenäma besök. Så fanns förstås alla som såg till att allt detta fungerade - och vips! är man vid ingången till ett socialreportage. Men det var inte det jag tänkte mig den här gången. Andra foton finns som tar upp boende och arbete för hundra år sen.

I alla fall så nämner jag fiskebåtarna, då som nu med färsk fisk till restauranger och alla privata hushåll.

Man eldade med ved, kol och koks, som märktes i luften. Men med den vanliga vinden från sjösidan slapp man här en del av detta, vilket ju plågade alla tätorter på den tiden.

Vi ser båten med alla segel satta – och ångbåten, det bästa färdmedlet till hufvudstaden. Längtade man dit, så fanns det flera turer per dag.

Till höger ser vi fästningen, som redan spelat ut det mesta av sin roll som lås för en av de viktiga farlederna (numera museum).

Men fältmarskalken Moltke från Tyskland var här på besök en gång. Barsk som han var, lär han ha skrattat endast två gånger i sitt liv. Ena gången när hans svärmor dog och andra gången när han såg Waxholms fästning.

Fästningen flaggar ändå stolt – helt obekymrad av sådana påhopp.