En osannolik flykt

Tänker skriva om några sanna äventyr från andra världskriget. Här kommer det första som en förkortad version, fritt efter två gamla nummer av Svensk Flyghistorisk Tidskrift.

Söderut från Trelleborg, tvärs över Östersjön utanför tyska kusten, ligger ön Rügen.

Året är 1944. Där finns en tysk bas för framför allt flygbåtar. Vanligast är Dornier (Do) 24, ett robust flygplan med tre BMW-motorer på vardera 1000 hkr.

En skicklig flygmekaniker, som vet allt om dessa maskiner, har länge tänkt på att lämna kriget och fly till Sverige. Varför inte använda en Do 24? Ett halvdussin 24:or ligger för ankar på svaj ett par hundra meter ut på vattnet intill basens förläggningar, luftvärnskanoner och bryggor. Men det finns problem!

Dels har han alltid medföljt som mekaniker – ingen pilotutbildning,

Dels måste man vara två för att starta. Om man sitter vid spak och gasreglage, kan man nämligen inte ensam hantera startaggregaten, som finns i anslutning till motorerna.

Han har blivit smått förtjust i en estniska, som jobbar i en av matsalarna. Han tar risken och frågar henne – och visst – hon ställer upp. En tidig morgon med dimma – som snart skulle lätta – ror de två tyst och försiktigt ut till den flygbåt som ligger bäst till för start. Ankaret måste upp först, för när motorerna gått igång, kommer de inte åt ankarreglaget (det är ju vanligen sex mans besättning!). Med ankaret väl uppe märker de, att planet sakta börjar driva in mot stranden och bryggorna.

Det ingår inte i deras plan!

Frenetiskt jobbar de två med att starta motorerna. Hon slår på aggregaten och han sköter gasen. När propellrarna går några varv vid varje försök, hörs de allt tydligare i den stilla gryningen. Några officerare går ner mot stranden och ut på den närmaste bryggan och tittar häpna på planet. Vilken flygorder kan avse denna tidiga start? Flygbåten har nu endast 50 meter kvar till bryggan. Men då vrålar motorerna igång! Det gäller nu att taxa ut mot öppet vatten mellan de övriga förankrade planen. Allt går bra och vår man ökar farten till vad som krävs för att lätta. Officerarna förstår nu vad som är på gång och rusar upp till stabsbyggnaden för att beställa jaktflyg från fastlandet för att stoppa 24:an.

Äntligen vågar vår mekaniker dra spaken åt sig, och flygbåten lämnar vattnets motstånd - och det bär iväg allt längre bort från Rügen. Han nöjer sig med bara 15 meters höjd, så att det skall gå att landa när som helst. Han snuddar vid några fiskebåtar. Där tror de väl att deras sista stund är kommen, när planet närmar sig! Han ligger kvar på samma låga höjd för att försvåra eventuella attacker från jaktflygplan.

Trots att han aldrig prövat som pilot, går det hela som på räls. De förblir oupptäckta och efter en dryg timme ser han några öar framför sig – och en liten roddbåt. Han drar av gasen, sätter ner flygbåten, stänger av motorerna. Det är ett par fiskare, som ror drag. Flygbåten glider fram mot roddbåten, och han ropar ”Schweden? Schweden?” – Jodå, de befinner sig på svenskt vatten. De har hamnat vid Hällevik, söder om Sölvesborg.

Flygbåten beslagtogs (men betalades också) av Svenska Flygvapnet. Den flögs upp till Stockholm/Hägernäs under överinseende av vår vid det laget mycket belåtne mekaniker. Han fick sedan lära upp några svenska mekaniker till att sköta om Do 24:an. Flygbåten fick svensk beteckning och var i bruk till 1951. Då hade vi köpt in några flygbåtar av typ U.S. Consolidated Catalina.

Flykten lyckades alltså. Vår äventyrare drev i många år en bilverkstad i Södertälje. Den modiga, estniska flickan försvann ur bilden. De blev aldrig ett par på riktigt.
Någon vecka längre fram, den 18 februari, kan du läsa en kompletterande fortsättning på den här historien!