Ett gatukök, som jag gärna hade besökt!

Klicka för större format!

Med denna läckra 50-talsbild av ett amerikanskt gatukök med känd logga lämnar jag er, bästa läsare, inför kanske en veckas uppehåll med bloggandet. En liten resa väntar, men familjen stannar hemma.

För min del har bilmekandet avtagit rejält genom åren. Den nya tidens bilar kan ingen göra något åt utan en komplett (och modern!) verkstad - och det vill inte säga litet. 

Min senaste ansträngning, minns jag, var ett topplocksbyte på en Opel Rekord -64. Det var åratal tillbaka. Inte mycket att skryta med. Mera jobb var det med ihopplockningen av min Buick 38:as kaross m m. (inlägg 2011 sept 21 - se bloggarkiv nere till höger). Där handlar det om decennier sedan.

Men nu ska den gamle s k mekaren träda i tjänst igen. Det bär först iväg till Skåne. En renoverad och lackad kaross ska få sin (också) renoverade motor tillbaka på sin plats. En MB 190 SL – det är vad det handlar om. Men gudskelov är jag inte ensam om detta jobb.

Bilmekare, som hamnar på Mercedes efter att ha jobbat med andra märken, brukar lovorda den genomtänkta tekniken. Kanske inte lättreparerat, men logiskt i alla fall. Men när det gäller märkets sportbilsvarianter, verkar formgivarna ha fått företräde framför teknikerna. (Vad brittiska sportbilar beträffar, verkar de knappast känna till varandra.)

Kommer väl att längta till Ford eller Chevrolet (t o m Opel!), när man försöker komma åt någon bult.

Någon får väl säga ”Hals- und Beinbruch!” - dvs ett skämtsamt tyskt sätt att önska lycka till. Speciellt lämpligt nu, när man är till åren och vrider sönder sig plötsligt och - förstås – helt oväntat.

Stockcar - varför inte krockcar?

Stockcar – en häftig sport! Det tyckte man på 50-talet, när den som så mycket annat importerades från USA. Stock car syftar ju på bilar i ordinärt utförande. Sådana tävlingar fanns ju där. Tyvärr minns jag inte vad demoleringsvarianten (som på bilden) kallades over there. Men här kom stockcarbegreppet att avse tävlingsformen mera än bilarnas utförande. Påminner väl om Folkrace nuförtiden.

Det handlade om bilar med ram, som förstärktes, särskilt framtill. Förstås inga självbärande karosser! Det fanns förstås regler – ingen klassindelning, ett fåtal banvarv, ingen påskjutningshjälp, vrålkrocka så många som möjligt – och vinn! I samband med förstärkningsarbetet kunde karossens utseende ges en individuell särprägel. Publiken gladdes åt showmanship även beträffande utseendet.

En vinterbild, tydligen. Med sportvagnar???  Kanske fotot är från en vanlig rundbanetävling? Eller rent av från KAK:s vinter GP på (delvis) sjön Rämen i Värmland på 1930-talet? Åskådarmängden kan ju tyda på det.

Förarna hade samma nummer på sina bilar karriären igenom. Om det härrörde från det nummer man tilldelades i den allra första tävlingen, eller om man valde det själv, är tveksamt. Jag lärde senare i livet känna några, som kört dessa tävlingar. Men det var ju kanske 15 år efter tävlandet. Så när jag besökte tävlingarna, så var de ännu anonyma för mig. ”Jaså, var det du som var nummer nio!” kunde jag säga. Det var en välkänd Ford 32:a.

En av dem fick motorstopp med sin Plymouth 36:a i början på en av de större tävlingarna. Man fick ju meka själv om man kunde. Medan han jobbade under huven, smällde de övriga på varandra för fullt och decimerades snabbt. När han till slut klarat av felet, var det bara två (halvt sönderkörda) kvar. Han gav dom nådastöten – och vann tävlingen! Så var det faktiskt – men när motorstoppet upprepades i andra tävlingar, kom förstås regeln om starkt begränsad tid för startförsök på banan.

Det var mest robusta och okomplicerade bilar från 30-talet, som användes. När 30-talarna blev intressanta och kom med i hobbyn på 60-talet, var det många som gnisslade tänder över hur beståndet obarmhärtigt hade decimerats till publikens glada applåder!

En välbesökt marknad - 1974

Motorhistoriska Sällskapets marknad 1974 – sedan -68 på området kring BP-macken Probilen vid Södertäljes utfart mot E4:an. Vi hade fått låna en bit av Scanias leveransparkering alldeles intill för alla besökare.

Efter åtta år fortfarande en riktig fyndmarknad. Inga nytillverkade prylar alls. Överkomlig storlek – det tog inte så lång tid att kolla allt. Om den allra första (år 1967) – t o m Sveriges första! – finns ett inlägg, se Arkiv-2012- mars 24 (med fler synpunkter på marknader).

 

Det var mera gemytligt än nu för tiden. Man fick trängas litet intill säljarna. Det gav ett liv och ett sug till köparna. Jämför marknader, där det är tio meter mellan raderna av stånd! Verkar litet öde – och blåsigare blir det också. Dagens stora marknader kunde må väl av krympa 'gångarna' betydligt – för trivselns skull.

Malte Hammarin från Kumla – en ständig profil på marknaderna på den tiden – säljer en navkapsel.

Malte firar nog inte en god affär – allt var ju billigt då – men det var en varm dag.

Som sagt – trängsel skapar trivsel! På den undre bilden syns ståndet för min bok ”Automobilism – en bilderbok för nostalgiker”. Den såldes per postorder. På reklamremsan ovanför kunde man läsa priset: Trettio Kungliga Kronor. Idag finns bara några få ex kvar.

Det är en kompis som vaktar, medan jag går en fyndrunda. Jag försökte också sälja en del eftertraktade stenkakor, t ex Teddy Wilson (jazzpianist, skivmärke Brunswick).

MHS-marknaden växte – till slut upp till 1200 stånd, men är nu nere på hälften eller något över. I år på Malmby flygfält nära Strängnäs, den 26-27 juli.

USA:s nationaldag

Idag är det USA:s nationaldag! Förra inläggets bild av Packard -55 – här i repris – passar fint som ett exempel på vad vi i hundra år fått därifrån i form av slitstarka, driftsäkra, rymliga och många gånger vackra bilar.

Personligen firar jag genom att idag prata engelska – med amerikansk accent, förstås.

Packard -55

 Packardfemtiofemman ovan lånade Kerstin och jag (helt privat) av Lasse Henriksson (som driver Veteran Car Service), för vår bröllopsresa i södra Sverige. Automatlådans högsta växel kunde inte användas, men den därnäst räckte gott. Året var 1978.

Vi hamnade bl a på tidningen Power's bilmöte på Öland – ganska ordinärt jämfört med nuförtiden. I tidningens reportage senare kunde vi se oss på bild, där vi fikar sittande på marken intill Packardens bakre stötfångare. Det numret har jag kvar, men (tyvärr) inte här på landet.

Packarden blev såld och efter hand renoverad och lackerad – och till slut återköpt av Lasse härom året. Så kan det gå.

Ford 1955 - inkl utvikningar

Ja, här är den igen, Ford 55:an, som har funnits med i mina inläggs texter både då och då. På bild i samband med kräftfisket rätt så nyligen syns i alla fall höger bakljus och en del av flygeln. Men här är hela bilen! Visserligen ”bara” en sexa, men det var en både stark och varvvillig toppventilmotor.

Det var fri fart, vilket man ständigt utnyttjade så mycket (grus)vägarna tillät. Fordens väghållning var mycket bättre än hos t ex en Cadillac -54 Coupe, som jag lånade någon gång.

Men vid en påbörjad omkörning av en (tydligen underskattad) Opel Kapitän -57 gav jag upp vid 150 (på mätaren). Opeln skuttade och krängde längs vägrenen, när föraren artigt höll åt sidan. Vi körde jämsides, tills jag tyckte det räckte. Det var ju ändå en trafikerad väg med mötande bilar. Även om vi inte inkräktade på deras utrymme. Nu tycker jag att det nog låter litet skrytsamt om hur man vräkte och körde.

Men det var vägarnas vardag, om resurserna fanns. Vi var några med förstående föräldrar, när det gällde att få använda familjebilen. Och där familjefäderna på sina tjänsteresor själva lät det gå undan, för det handlade om långa resor. Min tillvaro var billös i många år på olika studieorter, men det tog jag igen vid ”hembesöken”!

Grabbar som tjänade pengar tidigt, köpte oftast en mc men ibland en gammal förkrigsbil. Annat blev det ju när raggarepoken började. Vad som inte alltid nämns är att förkrigarna hade gott om utrymme för ändamålet.

Min första egna bil (vid 29 års ålder) blev en kontrast till all bekantskap med US cars - en MB 170 S 1950. (De goda skälen till detta finns i inlägg 25/10 2011.)

Men allra först ett delägarskap i en Ford V8 1936 under några månader. Jag skulle skriva om 55:an, men mycket annat dyker hela tiden upp! Ford 36:an hade stora bekymmer, bl a mekaniska bromsar, som måste justeras var och varannan dag. Som tröst får den vara med i ett

NÖJSAMT TILLÄGG.

Vid inköpet av 36:an hade handlaren sänkt tändningen, så de slitna vevlagren märktes knappt. Vi (Torsten Arpi, min kompis från mc-tiden och jag – besvikna!) höjde den efteråt något för bättre ax, men sänkte den igen inför försäljningen, när vi tröttnat på alltsammans. Såld alltså, för några hundralappar, ”i befintligt skick” som det stod på kvittot. Efter betalningen gick jag till bilen för att hämta en av fästmöns snygga filtar, som dolde hålen i baksätets klädsel. Bilhandlarn (en annan än vid köpet, förstås) hojtade ”Stopp! Köpt i befintligt skick – filten ingår!” Så var det med det. En lärdom så god som någon.

Vi tar väl den gamla vägen?

Inte så vanligt perspektiv, kanske. Hur som helst: det är tidigt 70-tal, bilen är en original US Ford 39:a Convertible Coupe och det är Affe och Kerstin vi ser.


Deras läderkepsar är två av alla dem, som Affes morsa sydde och gav bort eller sålde. Jag inhandlade också en. Ingen fabriksvara, så det kändes litet exklusivt. Men efter några år blev den stulen ur min Mersa - tillsammans med ett kassettband med en italiensk sångerska, som hette Janini, tror jag. Jag kan ingen italienska, men lyssnade ofta ändå.
Det är det enda bilinbrott, som jag råkat ut för under hela mitt bilanknutna liv.

Vi kan väl låtsas att dom ska åka på en midsommartur!
TREVLIG MIDSOMMAR önskar Kornknarren!

Madame Sikos mirakel

Det var inte så vanligt med kvinnliga racerförare i de stora krävande loppen på tidigt 30-tal. Men Odette Siko var ett undantag. Hon körde Alfa Romeo 6 C 1750 – kanske Alfas mest segerrika racermodell genom tiderna. Med GP-vinnarna Nuvolari, Chiron och Sommer var hon i gott sällskap i sitt val av bil.

Hon deltog några år i 24-timmarsloppet Les Mans med bra placeringar (totalfyra som bäst).

Men 1933 gick det sämre. På den tiden kördes loppet till stor del längs vanliga vägar. Inkallade gendarmer, dvs soldater, höll vakt längs alla avsnitt av banan. Odette körde av, fällde några träd – bilen voltade och brann upp. Men hon hade strax kastats ur och efter en vådlig luftfärd förmodligen dödats, om hon inte hamnat på en sovande (!) gendarm vid vägkanten. Det blev ett mjukare nedslag.

Låt oss hoppas att han kunde delta i hennes glädje i att vara vid liv!

Odette Siko fortsatte ändå oförtrutet några år till med diverse tävlingar. Mest omskriven är hon nog ändå för sin mirakulösa landning vid olyckan 1933.

En brant backe som test

Ransom Eli Olds testar sin nya Oldsmobile-modell år 1901. Det uppsvängda frontstycket blev kännemärket på modellen, som redan från början kallades för Curved Dash Runabout.

Som alla vet betyder dash(board) instrumentbräda. Men det var förstås inte många instrument på den tiden.

Modellen fanns kvar några år och blev en storsäljare. Det skulle enligt Ransom vara en bil för den vanlige bilisten som inte var särskilt förmögen. Det blev det också – Olds blev klar med sin prototyp några veckor innan Henry Ford visade upp sin föregångare till T-Forden. Men senare, när Ford kom med det första ’löpande bandet’, drog han snabbt ifrån. 

Oldsmobile Curved Dash var driftsäker, vilket kvarstod även sedan Ransom Olds 1904 hoppat av företaget för att syssla med egna konstruktioner (även elbilar). GM köpte Olds Motor Works 1908. Men då hade han redan obekymrat dragit igång en ny, egen tillverkning. 

Reo Royale 1931. Foto från MHS’ utställning i Västerås i slutet av 60-talet.  Två dagars hällregn gav få besökare trots att det var inomhus.

Namnet Oldsmobile tillhörde inte honom längre, så det nya fabrikatet fick heta REO (skrivs också Reo).  Det bygger som synes på hans initialer. Kulmen blev hans lyxbil Reo Royale, som kom 1931 och tillverkades under några år. Det lär ha varit den första bil, där prov med vindtunnel förekommit i samband med karossutformningen. Fast det tror man kanske inte, när man ser den belamrade fronten.

Ransom E Olds hade börjat med andra konstruktioner redan på 1890-talet, bl a ångmaskiner, även för bilar. Den första bil, som exporterades från USA överhuvud taget, var en av Olds' ångbilar – till Indien 1892. Han räknas som den amerikanska bilindustrins fader – även om man vanligen tänker på Ford i detta sammanhang.

Oldsmobile Curved Dash Runabout hade en kaross av trä, styrdes med spak i stället för ratt, hade träekerhjul med gummidäck och en pedalbroms på planetväxellådans axel. Bilen var kedjedriven, så om kedjan brast, fanns inga bromsar alls. Motorn var liggande, encylindrig, med fallförgasare av mässing och  placerad mitt under karossen. Den gav fem hästkrafter och en toppfart av 32 km/tim.

Ett antal prototyper försvann vid en eldsvåda, så det var en tillfällighet (!) att just den här bilen kom i produktion. Efter bilutställningen 1901, hade hundratals order tecknats. Men motorfabriken brann också upp, så Olds tvingades till att börja med att köpa motorerna från Dodge. Det blev på så vis första gången, då inte allt tillverkades i egna fabriker.

                                 

Oldmobiles sista leverans från bandet var i april 2004 – efter 106 år.

REO som personbil dog 1936. Men lastbilarna fortsatte (uppköpta) under namnet White och senare Diamond-Reo t o m 1974. Då kom den slutliga konkursen.

Skådespelerskan - som ingen lärde känna!

Det fanns filmstjärnor att gissa på i mitt inlägg den 6 januari i år. Där gavs inga ledtrådar och (kanske) därför har ingen kommenterat med någon lösning. Men här kommer en av dem igen, nämligen  Jean Arthur.

Hon föddes i New York, började med modelljobb, sedan Hollywood med stumfilm – mest wild west och skräck. Det gick bättre och bättre. Spelade mot Clara Bow (flickan med ”det”) och John Gilbert, som hade Greta Garbo i släptåg.

Men utan något sinne för sin egen karriär spelade hon också i filmer och teaterpjäser, som var dömda på förhand – med kanske en enda föreställning. Hon kunde be publiken på sina bara knän att få lämna scenen och gå hem – så uruselt som allting var. Orolig och nervös som hon kände sig, kräktes hon ofta före och efter en scen. Ändå orkade hon ständigt bråka med producenter och regissörer om de usla villkor, som dåtidens skådespelerskor hade. 

Talfilmen vrakade henne (New York-dialekten dög inte) men efter teaterskola gjorde hon comeback och blev känd genom roller i stora filmer som ”Samhällets fiende nr 1”.

Hon var mera Garbo-lik och svåråtkomlig än Garbo någonsin var. Inga dagböcker, knappt några brev, inget vidlyftigt skådespelarliv (vilket hon hatade). Hennes charm byttes ofta helt oväntat mot ilska och aggressivitet. Det gav inga fördelar.

Men hon var hela tiden en fighter, som i slutet av 30-talet fick ett nytt kontrakt med Columbia Films. Det var inget slavkontrakt som förut med bara skyldigheter - utan även rättigheter. Det banade väg för alla på väg uppåt i Hollywoods stentuffa värld.

Hon avled 90 år gammal år 1991. Hennes egentliga namn var Gladys Greene.