lördag 14 april 2012

Idoler utan kappor

Mest tänkt som en kommentar till Larssons Blogg - Algots 1961 
- om bättre stil och hyfs förr.

 Visst håller jag med om det mesta, men allt som beskrivs vad beträffar tjejerna/kvinnorna – som jag ju upplevde som en självklarhet – allt det gjorde, att man fäste sig vid uppstickarna eller vad dom ska kallas.

Det var lätt att beundra de stora rubrikernas kvinnor, t ex Sally Bauer, som sam över Engelska kanalen. Eller Eva Dickson med sina äventyr i Afrika (”buffeln är det farligaste djuret att jaga”).
 
Att flyga var en gång det stora äventyret. Charles Lindbergh flög ensam över Atlanten 1927 och både män och kvinnor försökte i många år göra något ännu bättre. Amelia Earhart satte flera rekord, bl a tvärs över USA, men försvann för alltid i Stilla Havet under ett försök att slå rekord jorden runt. Elly Beinhorn, Sheila Scott (jorden runt, ensam över Stilla Havet), Jacqueline Cochran, Jean Batten, Beryl Markham (London-Sidney) blev alla berömda för sina rekordflygningar. 
Elly Beinhorn nödlandade vid en oas i Sahara. Inte lätt att få tag i reservdelar!  – ingen där hade sett vare sig ett flygplan eller en vit kvinna. Och många herrans mil för en budbärare. Men hon klarade sig alltid - livet igenom.








 





Elly Beinhorn

Bilder ur Folk och Flyg av Erik Bratt.













Sheila Scott












Nere på marken kördes det bil. Vår första stora kvinnliga motorstjärna blev Greta Molander, som vann allt som gick att vinna i Sverige och Europa, däribland Monte Carlo-Rallyt, som hon vann 1937.

Vi lämnar de stora rubrikerna och går till vardagslivet. Alla vet att det var hårdare bud förr, speciellt för flickor. Men det fanns ”byxflickor”, som jag (nu) kallar dem. De som bröt mot det vanliga. Min första bekantskap med detta fenomen var en syssling på besök i mitt barndomshem i Värmland. Hon var väl 14-15 år (något år äldre än jag) och kunde (i långbyxor förstås) steppa! Hur många kunde det då? Hon steppade på vårt stora trädgårdsbord – det var väl den enda yta som passade. Klart man föll i trans! Svartvita filmer med steppdansöser hade nog inspirerat henne.
 
Vi var ett gäng (av båda könen) som hade satans roligt utan allt det som nu tycks nödvändigt. Vi var för unga för att tänka på parbildning. Ibland bildade vi lag för t ex roddbåtskrig, där vi snodde årorna från ”fienden” – sen fick dom driva redlöst i vinden (bara en insjö, dock). Vi promenerade över höga brobågar. Vi lyssnade på stenkakor, som kommit med lejdbåt från USA. Vi cyklade alltid (inga mopeder än). OCH – apropå Larssons Blogg – vi var artiga och vänliga mot vuxna. Ett schysst uppträdande gav dessutom bättre framgång i livet än motsatsen, det visste vi.
Malin fotograferad - något ovillig.






Vad visste tjejerna om Elly Beinhorn? Eller Beryl Markham? Knappast något. Men de gjorde sin egen revolt  - kanske tog de efter pojkarnas större frimodighet. En sådan flicka var Malin. Hon kunde kasta sten längre än de flesta av oss grabbar, som hon dessutom lätt sprang ifrån, om det behövdes. Hon sköt skadedjur med sin pappas halvautomatiska salongsgevär (importerat från Kanada), som jag fick låna ibland. Hon var humoristisk och påhittig och – annorlunda. Men nog hade hon en varm kappa vintertid - vår tids härliga vinterjackor fanns ju inte. Hon gifte sig med en godsägare i södra Sverige, men rycktes tidigt bort i en svår sjukdom.
 Malin har undersökt fågelboet i björken. Äggens utseende talar om vilken fågel som bor där.















Malin med dotter på trappan till godsets annex.
(1950-talet)

2 kommentarer:

  1. Tack för kommentaren. Som vanligt kan man konstatera att det var bättre förr i de flesta fall... samtidigt kan man även konstatera att det kanske var lättare att vara annorlunda förr?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja - grupptrycket, som verkar finnas överallt, fanns ju inte alls. Tvärtom en beundran i stället! Tänk om det vore så idag!

      Radera