Att minnas dem alla . . .

Det finns konkreta påminnelser om den allierade landstigningen (invasionen) i franska Normandie den 6 juni 1944, i slutet av andra världskriget. En sådan är denna vidsträckta, amerikanska krigskyrkogård nära kusten där det hela ägde rum.

9385 stupade har här fått sina korsprydda gravar och ett påkostat monument. Det finns många andra minnesmärken i Normandie. De allvarligaste tankeställarna är nog krigskyrkogårdarna. 

USA har aldrig brustit i ärebetygelser för sina stupade. Men nu kvarlevande veteraner (t ex från insatser i Irak) har det däremot inte så lätt, många med psykiska besvär. På dem kan synen vara en annan, konstigt nog. Bland hemvändande från Vietnam blev antalet självmord större än antalet stupade i det långvariga kriget (70 resp. 60 tusen.)

1600- och 1700-talets svenska arméer firade stora segrar på främmande mark, främst i Tyskland och Polen. Förlusterna i de mångåriga striderna kunde vara betydande. Inga krigskyrkogårdar finns kvar för de tusentals stupade. Men monument och minnestavlor och något museum underhålls fortfarande lokalt på några platser (mest för 'historieturister), t ex Lützen, där Gustav II Adolf mötte döden 1632.

Här hemma finns inte mycket till hyllningar till dem som försvarat vårt land. Det har ju i modern tid inte handlat om erövringar utan om att hålla våra gränser intakta. Våra långa havsgränser gör att det mest gällt marina förluster. Intill Sjöfartsmuséet (En spektakulär erinran i sökrutan) i Göteborg finns väl så gott som vår enda monumentala hyllning. Men det finns också minnestavlor på platser för militära flygkrascher och andra olyckor inom vårt försvar.

Nog finns det nu anledning att se till att vi inte glömmer dem som stupat i arméns insats i Afganistan - men inte heller dem som överlevt!

(Klicka gärna för större format!)

"Fådda vykort"

Vittbereste vännen Jan har haft vänligheten att då och då genom åren skicka en vykortshälsning. 

Det handlar om vår tid innan mail och sms. Med reklamansvar för i ordning VW, Renault och till sist exportreklamen för SAAB blev det ständiga resor med hotell, möten och konferenser. Inte precis några semesterhälsningar! ”Sidney avslutat – nästa vecka Bali, Jakarta och Singapore” kunde man få läsa.

Vad som skrevs hade bara ibland anknytning till kortets motiv – ett motiv som dock gav Kornknarren en angenäm utblick mot den stora världen. I stället kunde det handla om Motorhistoriskt Magasin, som vi båda jobbade med på den tiden.

Ett litet urval kommer bland de närmast följande inläggen.

Hongkong på kvällen och på dagen.

De som rest överallt påstås ranka Vancouver som den vackraste staden i världen. Men Hongkong kommer som god tvåa, Och Stockholm som nummer tre! Alla är städer vid vatten. Hongkong tycks försvara sin plats.

Enkelriktad gata i New York i början av 80-talet.

Kan det vara två Chevor närmast? Caprice taxi, alltså.

Så här, bl a, skriver Jan: "Det finns inget som Manhattan: ljudet av de viskande V8:orna störs tyvärr av när hjul och chassi slår i alla potthål i gatan."

Nöjsamt tillägg

En episod, som vi har roligt åt än idag och som illustrerar hur åratals resande ger ett jäktat drag även i den privata planeringen:

Det var tre månader sedan vi sågs. Jan uppenbarar sig plötsligt på min arbetsplats. Han säger : "Hej. Jag har sex minuter. Kan vi gå mot bilen?"

En samlarglimt

Några decimeter lång är denna modell, Mercedes 540 K 1939 ”Autobahn-Kurier”.

Den såldes enligt uppgift på en auktion i Malmö 1995 för runt 40 tusen svenska kronor.

Tillverkad av Tipp & Co. Sällsynt, förstås, och välgjord.

Är modellbilarnas samlargeneration inte lika aktiv numera? Kornknarren betraktade sig tidigare som något så när insatt i utvecklingen. Men med eget vikande intresse försvinner aktuell info.

I vitrinskåpet märks en viss oro bland de utvalda resterna av 1:43'or. "Kommer inte ambulansen tillbaka? Eller jeepen?" -- "Lugn, ni är inga dyrgripar – och dessutom fick ni förra sommaren en ny kamrat." (En gammal buss, faktiskt.)

Alla Viking-modellerna (skala HO) lever sitt eget liv i ett annat skåp. Som delar i ett diorama känner de föga oro.

"Farväl - och på återseende!" - En historielektion.

Den 27 oktober 1981 skedde den sensationella grundstötningen av en sovjetisk ubåt i Karlskronas skärgård. 

Det var en båt av den s k Whiskey-klassen, 1000 ton, byggd 1956, fullt stridsutrustad med, som det visade sig, torpeder med kärnstridsspetsar. 

Den kunde avsiktligt eller vid en eventuell olycka utplåna hela Karlskrona och mera därtill.

Ubåtens beväpning – när den offentliggjordes vid en presskonferens - skapade stor oro även internationellt.

Det ryska befälet flyttades över till en svensk torpedbåt och förhördes under sex timmar, allt medan den ryska marinstaben rasade och skickade ett dussin stridsfartyg mot området. 

En ren felnavigering hävdade man från ubåtsbefälet.

Gåsefjärden, där U137 (ryssarna hade en annan benämning på båten) kört upp hårt på ett grund, spärrades av helt. 

Det behövdes nog, för en rysk högsjöbogserare närmade sig för att säkra ubåten och påbörja en flottdragning. Den avvisades dock av flera svenska ytfartyg plus vår ubåt Neptun.

 ”Håll gränsen!” var statsminister Fälldins (numera nästan bevingade) ord.

Redan den 29 oktober lyckades man från en tullkryssare, parkerad intill ubåten, med under däck dold utrustning bekräfta strålningen från kärnstridsspetsarna. Därefter föredrog man att snarast komma överens med ryssarna om en återlämning av ubåten. Säkrast så!

Efter fem oroliga dagar drogs båten av grundet och eskorterades till den svenska territorialgränsen. Vid överlämnandet yttrade chefen för den väntande ryska eskadern något till 'de svenske' att fundera på: ”Farväl – och på återseende!”

 

Sovjet hävdade hela tiden felnavigering som orsak till intrånget. Resonemangen, även senare, har varit många. De flesta ger inga poäng till de ryska förklaringarna.

Exempelvis:

X/. En mycket högt uppsatt officer, tillika navigationsexpert, fanns med ombord på U137.

Knappast nödvändigt om det inte gällde (hemliga) specialuppdrag med precisionsnavigering.

XX/. Å andra sidan spanade sovjetiska flygplan efter ubåten på den position, längre ut till havs, där den angivit att den befann sig. Men kanske den spaningen var ett medvetet spel? 

Dock: de grunda fjärdarna i Karlskrona skärgård (ca 10 m) skulle ha uppenbarat felnavigeringen på ett tidigt stadium. Eftersom kontroll av djupet ju har ständig prioritet för alla ubåtar.
Inför detta argument sade man sig ha förväxlat den svenska kusten med den polska(!). Ubåten hade fyra separata navigationssystem. Men samtliga var ur funktion, etc.

XXX/. Viss svensk inspektion av ubåten medgavs. Man råkade då upptäcka detaljerade sjökort över Karlskronas skärgård. Dessa smusslades dock snabbt undan.

 

Sammanfattningsvis – vi 'höll gränsen' mot vår store granne i öster. Vi undgick en atomsmäll. Karlskrona finns kvar.

Man sväfvar fram . . .

 Ja, allting är relativt – och det var det väl även på 20-talet. Mjukare fjädring och bättre väghållning än framför allt Ford T, 20-talets mer eller mindre terränggående 'folkvagn'. Minns en passagerares råd, när man hamnat vid sidan av vägen: ”Bäst att gå ned till halvfart – för nu blir det grövre skog.”

(T-Forden var tvåväxlad, hel- och halv.)

Någonstans i Småland 1967.

På hemväg från MHS' propagandautställning i Växjö. Ett T-projekt bakom en bensinstation. Vännen Kurt kollar. Ett fynd om det vore idag. Kornknarren har hört att nu är T-Forden populärare igen (efter en svacka). Apropå att grannklubben AHK samlar 80 ekipage före 1920 vid ett rally just för dessa årsmodeller, visserligen av alla märken - men ändå!

Över till Kissel - som man nöjde sig med att säga – med start redan 1907.

 (Overland får vänta så länge.)

I mitten av 20-talet var Kissel en omtyckt bil bland den tidens kändisar och idoler. Den beprövade raka sexan med 41 hkr fanns nämligen då i en läcker Speedster-modell, som köptes av bl a Greta Garbo, Mary Pickford, Douglas Fairbanks, VM-boxaren Jack Dempsey (tungvikt) och flygaresset Amelia Earhart. 

Hon blev pilot innan hon tog körkort för bil! Alltid främst och bäst – som hon ville vara – körde hon sin Speedster över amerikanska kontinenten som första kvinnliga förare. Hon sinkades mycket av landsbygsboende, som ville titta på (den knallgula) bilen, ge anvisningar om bästa vägval etc. Familjen skulle flytta från Los Angeles – det var orsaken. Systern tog tåget, men modern valde Amelia med Speedstern. Fadern var inte aktuell. Tidningsrubrikerna följde den läckra bilen hela vägen till Boston.

 

Kissel kastade in handduken 1931 i efterdyningarna av depressionen i USA 1929. Medan den parallella tillverkningen av båtmotorer hängde med till 1935 – då uppköpt av West Bend.

Kissel hade lagt vantarna på namnet Mercury. Rättigheterna fanns kvar 1939, när Ford skulle lansera Mercury som en lyxigare modell - över Ford de Luxe men under lyxbilen Lincoln. Ford gavs tillåtelse. Betalade förmodligen en avsevärd summa.

Mercurius som ursprung var romarnas skyddsgud för handel och köpmän.

Det gamla sommarnöjet

Apelviken (vid Varberg)
 - ja, den har fått vara med förut i denna blogg. Det var för fyra år sedan, i juli. Men i den här versionen ser man mera av viken med den långa raden av bilar - och dessutom en påbörjad andra rad i den bortre delen.
Den fina Duetten, som lämnar rutan till höger, plus övriga bilars årsmodeller tyder på att året är 1953 eller -54. För det syns väl ingen 55:a någonstans?
Kanske får vi en trevlig debatt om året.

(Klicka gärna på bilden för större format!)

Vilande retrobloggar med mera.

Har det hänt något med retrobloggeriet? Sådant kan ligga utanför Kornknarrens räckvidd (i praktiken, vill säga). För alla har man sannerligen inte koll på.
Har kanske Facebook-smittan brett ut sig?
När det gäller de ämnesområden, där Kornknarren håller till, verkar i alla fall utövarna bli färre.
Eller också är det en tillfällig avmattning.

Nostalgisiden (Norge) ”9 månader sedan”.  Grandprix63 önskade God Jul ”för 2 år sedan” och de flesta övriga ”för 3 månader sedan”.
Men Larsson finns kvar – Thank God! - med sitt sköna flöde av 'gamla nyheter' och dito musik.

En tröst är, kanske, att antalet sidvisningar är mycket tillfredsställande. Men många har ju hamnat där p g a något sökord på Google, som råkar sammanfalla. Inte alls så säkert att texten verkligen blir läst. Särskilt som 40% av besökarna kommer från andra länder – mest Ryssland och Tyskland - eller andra världsdelar.
Googles översättningstjänst ger väl inte alla finesser. Men den skall bli bättre, meddelas det.

Den grupp av nostalgiker, vilkas intresse bygger på vad de en gång upplevde, minskar obevekligt. Så är, exempelvis, Kornknarrens gamla vänner till minst 90% döda och begravda.
 
Medan den grupp som odlar visioner av åtminstone 50-talet (längst bakåt räknat – alltså utan att ha upplevt det), fortfarande är ganska stor.
Att bena ut detta tar tid – men Kornknarren erbjuder ett närmare studium i ett äldre inlägg. Där penetreras en artikel i ämnet, skriven av Isabelle Ståhl (skriv henne i sökrutan!). Hon har just fått beröm för sin roman, som utkommit nyligen.

Snart är sommaren här på allvar och denna blogg minskar nog något i frekvens av inlägg. Steget till ”för tre månader sedan” känns dock fortfarande mycket avlägset.
Eventuella (positiva/intressanta) kommentarer ger ju alltid en liten kick. För känslor måste vara med på ett hörn (kolla alla utropstecken!). 
En maskin vill man inte bli!  Fler problem än nu måste uppstå i så fall. Apropå Warhol nedan. Förutspår han robotsamhället?

Bilar som är svåra att finna

Vad sägs om att leta efter gamla bilars identitet? Men inte för att köpa dem utan för att känna till dem – och var de borde finnas någonstans.
En sådan 'letare' är Hans-Olof Björk. Allt bygger på besök hos de gamla bilregistren – i flera fall innan de ombildades till något annat. Det är inte alltid antecknat att bilarnas senast angivna ägare lät skrota bilen.
Då kan de finnas kvar.
När det arbetet är gjort, återstår så, att i nutid kontrollera om bilarna ännu existerar. Sådana besök kan ske i sällskap med bekanta eller bekantas bekanta. Mest för att det är bekvämast så. Eftersom HOB inte kör bil ensam längre. Det handlar förstås om bilar, vars ägare aldrig deltar i evenemang för gamla bilar och knappast är medlemmar i någon klubb. För då behövdes det ju inte letas alls.

För några år sedan fick Kornknarren äran att följa med. Först (i Uppsala län) hittade vi den fina Buick-kupén från 1937. (nedan). Den var väl bevarad och hade fått en ny lackering. Ej till salu.

Vi lämnar Buick 37:an med en suck. Tänk om . . .

Sedan bar det iväg till det gamla godset i U län. Där fanns (kvar!) en Buick från 1935 i orört originalutförande. Först 1936 fick Buick-serierna namn som Century, Roadmaster etc. Innan dess bara seriens nummer. Såvitt jag minns var detta serie 50 och med sin tvådörrarskaross ganska ovanlig i Sverige, särskilt på stora gods med privatchaufför. Chaufförens stilfulla huvudbonad hade sparats och gav en utökad tidsbild.
Högtidligt kördes bilen ut på gårdsplanen för fotografering.
Ej till salu.

Så fick man vara med om det en gång till. 
Det gamla garaget öppnas och  -
där står den!

Det kunde vara en förkrigsbild!


'Trasslet' baktill är bagage-hållarens alla stänger.

Allt var i perfekt skick.
All krom bevarad.

Allt som det var från början. Till och med doften . . .








Det är osäkert om detta letande fortfarande pågår.
 HOB är ingen ungdom längre – och inte så lätt att få tag i. 
Att leta bara för letandets skull för att nå visshet – och för den egna 'listan' – det är han nog ganska ensam om!

Obs. – Bilarnas ägarförhållande idag kan ej verifieras. Det var ett tag sen!

Mera om piloten Albin Ahrenberg

Om man skriver Ahrenberg i sökrutan (en bit neråt i högerspalten) kan man läsa ett inlägg om gamla flyguppvisningar. I slutet där finns en liten historik om vår nestor bland piloter, Albin Ahrenberg (1889-1968).
Nedanstående kan ses som ett tillägg om hans popularisering av nöjet att flyga.

 Så här såg han ut i sina stora dagar. Bakom väntar hans driftsäkra, tremotoriga Junkers Ju 52. Men vid sina bravader på Grönland och Ishavet, hade han ofta nöjt sig med ett enmotorigt plan - också det en Junkers. Då krävdes inte så stora bränsledepåer.

 Vid rundflygningarna, en turnéverksamhet över hela Sverige, användes sjöversionen med rejäla flottörer (eller pontoner, som vi sa ). Man fick hålla tillgodo med enklare bryggor.

 Uddeholm, i hjärtat av Värmland, nåddes också av Ahrenbergs rundflygningar. Brukshotellets brygga fick räcka. Bortom, till vänster, står nyfikna åskådare, en del kanske modiga nog att följa med. En tia - lika med några biobiljetter idag - för ett barn och det dubbla för en vuxen.
Kornknarren kan (efter koll med lupp) slå vad om att figuren längst till höger på stranden, i ljus skjorta, är någon av bröderna Hörnstein, oftast lika klädda.
Åskådarskaran tätnade nog. För det var sannerligen en händelse utanför det vardagliga.
Detta (privata) foto sägs vara från 1947. Litet diffust - flottörerna syns knappt.

 Åren efter flygarlivet ägnade vår pilot åt sin hustrus släktgård, Baldersnäs, i Dalsland. 

En formgivare är död

Industridesignern CarlEric Göranzon gick bort i november 2016.

Alla som sett något nummer av Motorhistoriskt Magasin kan ägna honom och hans minne en tanke. Han bedömde, att typsnittet Futura Black skulle från första numret användas i titeln på Motorhistoriska Sällskapets medlemstidning och ge tidningens utseende både karaktär och tyngd. Det var år 1969.
Att typsnittet bibehållits i nu snart 50 år har faktiskt också gjort den till ett visuellt begrepp, som näppeligen kan förväxlas med något annat.

Futura Black blev också ett använt typsnitt på Sällskapets matriklar och under många år även på inbjudningarna till rallyn och andra evenemang.

Klicka gärna på bilden för bättre läsbarhet!

Gangsterromantiken intresserade 30-talsfolket. CEG tog fasta på det med ett värvningskort (1970). På baksidan erbjuds en broschyr om klubben och ett nr av MHM. Det drällde in kort - och snart var vi redo för tiden efter kriget . . .

Några personliga minnen och intryck.
CarlEric var en av mina vänner redan innan MHS bildades. Hans far var kraftverksingenjör och kom efter färdigställandet av Porjus kraftstation i Lappland - vid Stora Lulevattens sydspets, där Stora Luleälven börjar (fyra mil norr om Jokkmokk) – till Uddeholms AB med huvudkontoren just i Uddeholm.
Då föll det sig naturligt att CarlEric i kamratkretsen blev kallad 'Porjus'.
Enligt föräldrarnas önskan blev jag under en tid hans privatlärare i tyska. De välgjorda skisser av framtida bilar och motorer, som han då i obevakade stunder ägnade sig åt – ja, de hade nog passat att sparas för framtiden.

CEG blev en skicklig bil- och motortecknare och livnärde sig på otroligt välgjorda konstruktionsskisser av bilars chassin och motorer, bl a i Teknikens Värld. Jag är inte klar över vilken utbildning han skaffade sig. Men hans skicklighet fick spridning efter hand.
Så blev hans lycka gjord, när han fick uppdraget att ge en samlad produktdesign åt det norska företaget Tandbergs tillverkning av TV och bandspelare. Det var i slutet på 60-talet, när han också mer eller mindre för skojs skull hjälpte MHS med Futura Black.
Senare stod Bang & Olufsen i tur för hans många gånger fräcka design.

CEG fick andra (välbetalda) uppdrag och det bar iväg till USA – förstås. Han passade på att där besöka Harrah's bilmuseum för att skriva en rapport därom till MHS, men jag minns inte om den verkligen publicerades.
Bland sporadiska vidare meddelanden om CEG's liv och leverne minns jag hur vi förvånades: plötsligt hade han en mäklarfirma på Hawaii. Men därifrån löpte livet vidare, det vet jag. Så småningom återvände han till Sverige - de sista åren i Malmö.

Gode vännen Tommy Hallberg tillhörde dem som han hörde av sig till – en gång i halvåret åẗminstone.
Men så uteblir samtalet - och ännu en, som var med från början, är inte med oss längre.