Studebaker och "Det Bästa"

Raymond Loewy’s nya skapelse, som visades upp sommaren 1946, tilltalade några hundratusen köpare, som föll för ny design - och det räckte ett bra tag. 1953 kom Loewy’s nästa kick - toppad av de låga kupéerna, som fortfarande räknas bland de vackraste.
En sådan ägde jag en tid - en President State Coupe -55 (med V8, förstås, och överväxel, såvitt jag minns). Foto nederst!

Studebaker var värd ett bättre öde än utförsbacken i slutet av 50-talet. Samgåendet med Packard hjälpte inte. Det var bara två 'losers' som blev en.
1956 kunde man ännu köpa en Packard Clipper, men att bilarna sedan måste återkallas för bakaxelproblem blev dödsstöten. Fabriken stängdes i slutet av året.
Det blev Studebakers karosser i fortsättningen, men åtminstone 1957 kunde man välja motor - Packards V8 eller Studebakers. Trasslet med Packard hade kostat 64 milj dollar.

Men Studebaker Lark, en mindre bil, med V8 om man så ville, gav Studebaker plötsligt ett vinstgivande år – 1959.
En kort tid av lycka med idén om en kompakt men motorstark bil för folket. Men så kom Corvair, Falcon och Valiant och det blev ett tvärt slut på det roliga.

Nöjsamt tillägg.
Annonsen ovan jämte de två föregående – Sheaffer's reservoarpenna  och Renault 4CV – är hämtade ur tidningen ”Det Bästa”, som hade stor spridning i Sverige under 40- och 50-talen.
Det var/är en svenskinriktad version i A5-format av amerikanska ”Reader's Digest”, som startade 1922. Inte precis rikligt illustrerad men många sidor med reportage, noveller, romaner i kortversion, vetenskap m m.
Men även fristående anekdoter, insprängda här och där – ofta med en för tiden inte så vanlig absurd ton. Därifrån härstammar (åtminstone för min del) följande exempel.

En barägare i Texas ägde en kraftig och gentemot andra(s) hundar mycket ilsken hanhund. Den höll till vid bardisken och gjorde processen kort med hundar, som råkat komma innanför dörren, måhända tillsammans med någon gäst.
En dag kom en främling in med en lågväxt, gulaktig hund med korta kraftiga ben. Barägarens hund tog sats för att angripa men blev raskt försatt ur spel, skadad och blodig.
De häpna gästerna samlades runt främlingen.
En av dem sa
-  Se, det var en duktig liten gul hund ni har.
Främlingen svarade
-  Tja – hund och hund . . . det är en krokodil, som jag klippt svansen av och målat gul.

På 50-talet kom jag över en amerikansk bok, som hette 1000 JOKES (Jokes = skämt). Där fanns det mycket av rolig, ganska speciell humor. En som också måste ha köpt boken, var Povel Ramel. Några av hans tokigheter hade jag stött på i 1000 Jokes, innan jag skrattade åt dem på hans tältrevyer.