fredag 12 februari 2016

Reservoarpennan - det stora lyftet


Det angav status att äga en fin (och dyr) reservoarpenna.
Sheaffer's visade den vita pricken upptill på skaftet, att det handlade om lyxversionen.
Ett annat fint märke var Parker, som Kornknarren använde ett antal år. Där visade ett litet blått ruter-ess, att pennan hade högsta möjliga kvalitet med garanti under överblickbar tid.

Påfyllningen av bläck var enkel. Man skruvade bort överdelen och klämde ihop bläckbehållaren av gummi (eller tryckte ned en kolv), doppade pennspetsen i ett bläckhorn och släppte efter. Det gick som en dans – förutsatt att ett bläckhorn (den urgamla benämningen!) stod till buds.
När man hade köpt en burk med bläck, kunde man hälla över det i ett schangdobelt bläckhorn av skrytmodell, kanske av dyr metall eller prismaslipat glas. Det var ett naturligt tillbehör på skrivbordet långt innan reservoarpennornas inträde på senare 40-talet.


  
Dittills hade man använt en stiftpenna (där stiftet var utbytbart), som redan efter ett par skrivna ord måste doppas på nytt i hornet. Det var läget sedan mer än hundra år tillbaka. Skrivkunnigheten hade ju blivit mera allmän, sedan folkskolan införts 1842.
Och så fanns förstås ett obligatoriskt läskpapper, som gjorde skriften torr och det hela hanterbart.
Men med reservoarpennorna kom också det snabbtorkande bläcket och läskpappret blev onödigt.

Att skriva med bläck och stiftpenna resulterade i en mera vårdad handstil, eftersom snabba rörelser och olika tryck mot pappret kunde ge bläckplumpar, som förstörde - särskilt i en seriös text om något viktigt.
Dessutom var brevskrivandet det normala sättet att kontakta vänner och bekanta.
Åratals skrivande gav skriften karaktär och ibland till och med skönhet. Det berodde på mera harmoniska rörelser med handen, eftersom stiftet, som fjädrade något, endast gav bläck på pappret om rörelsen (med höger hand) gick från vänster till höger. Att 'backa' med pennan mot pappret var inte att tänka på.

Vårt brevskrivande folk hade många, många skoltimmars övning
bakom sig. Att sedan i vuxen ålder kunna i skrift med bläck och penna rikta sig till vilken myndighet som helst, det gav en känsla av trygghet.


Så här såg Kornknarrens Parker 51 ut - ett lyxigt tillbehör för vardagen på 40- och 50-talet. Tradera gav nyligen ett pris på mer än SEK 7000 för en sådan. Men då var det en ovanlig färg. Antalet färgvarianter nådde med tiden ett dussin. Dessutom kunde ’huven’ vara slipad på olika sätt, t o m svagt reliefbetonad. Men under en tusenlapp hamnar nog inte en oförstörd 51:a.

4 kommentarer:

  1. Larsson är också så gammal att han började sin skrivbana med en stiftpenna som doppades i bläck. Larsson som i sina bästa stunder kunde göra ett gott intryck blev tidigt till sina klasskamraters avund tilldelad rollen som bläckhornspåfyllare. Detta innebar att man från det låsta skåpet hämtade en flaska med bläck och i tur och ordning fyllde klasskamraternas bläckhorn. Detta med stiftpenna skulle då gynna välskrivandet men bet inte på Larsson, då han skrev och skriver som en "kråka". Inte blev det bättre med den senare införskaffade av reservoarpennorna heller. Däremot har jag bestämt för mig att man använde läskpapper även till denna penna?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det snabbtorkande kom väl efter hand (!) som de flesta nyheter. Pennan i blazerns innerficka var allt som behövdes. Apropå läskpapper. Å andra sidan kom Parker 51 år 1943, men jag fick min först 1948. Som present.

      Radera
  2. Nu retar det mig att jag skrev 'som present'. När det handlar om 40-talet, borde det ha stått 'gåva' i stället för det numera vanliga 'present'. I Finlandssvenskan, en mera renodlad svenska - som förr - är 'gåva' ett naturligt språkbruk.
    "Som gåva", alltså!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kan väl även få en present som gåva?

      Radera