Våra främsta - levande? - symboler

- - - helt odiskutabelt, är BOKSTÄVERNA – tecknen/symbolerna för våra (ut)talade ljud.

Kornknarren instämmer helt och fullt i vad Horace Engdahl skriver i ”Cigarretten efteråt” (sid 125).

Så här står det, direkt citerat:

Utseendet på bokstäverna är ett faktum, som upprepas mer än nästan varje annat faktum i vårt liv. Bokstävernas former är det fasta, när allt annat flyter. De är som hjärtslagen, som sömnen. De följer oss, från födelseannonsen till gravstenen, redo att ta emot allt som finns att säga, men opåverkbara, som om vi fanns till för deras skull och inte tvärtom. Kanske är vi till slut bara redskap för bokstävernas eviga existens.”

Suveränt, som man säger, när något helt stämmer överens med det, som man har känt men inte fått ner på pränt, inte ens försökt.

Bokstäverna cirkulerar (för dem som lärt sig läsa) i hjärnan, ständigt redo att betjäna oss. Oftast akut – men också under långa arbetspass, när mycket skall läsas (in) eller skrivas. Det skadar inte att börja tidigt - kanske litet lustfyllt. 

Eller yttras, faktiskt! Går det att tänka/säga skurk eller båt utan att orden med sina bokstäver skymtar förbi? Vid längre tal eller dialoger hinns det inte med – men annars, väl?

Ett test: ”Jag funderar på att köpa en båt.”

Ordet båt finns i vår hjärna, nästan synligt i vårt inre (eller hur?). Plus en mer eller mindre klar bild av föremålet för köpet, om ett val redan har gjorts.

Där finns också något att utgå ifrån, nämligen alfabetet med bokstävernas ordningsföljd. Att hantera ett lexikon skulle annars vara mycket opraktiskt för att inte säga omöjligt. 

  H   F   E  G  D 

Utan minsta problem sätter vi dem i rätt ordning . . .

Nutidens ungdomar, som vill veta vad ett ord kan betyda, t ex geolog, googlar på ordet och svaret serveras sekundsnabbt.

Men en 15-årig(!) flicka, som intervjuades i ett TV-program, hade plötsligt fått veta att bokstäverna också har en fastställd ordningsföljd. Därmed kunde hon ta ett lexikon i sin hand och slå upp vad (t ex) tidtabell heter på tyska. Eller vad en socialist tänker eller hoppas på. Hon var häpen över detta nya grepp och tyckte det var roligt. ”Jag har lyckats flera gånger redan,” sa hon. ”Det gäller ju att kunna bokstävernas ordningsföljd.”

När det gäller tecknen för räkning, dvs siffror, kan förståelsen öka i ämnet matematik, om multiplikationstabellen har inlärts helt utantill. Verkligen basic, kan man tycka. Men elever i högstadiet, som missat detta(!), når snabbt bättre resultat efter den inlärningen - i efterhand, alltså.

Kinesisk skrift (från vänster)   ris   familj   silke  

Kineser och japaner lär sig i princip ett tecken för varje ord. Det blir tusentals tecken att hålla reda på. De är inte så lätta att skriva heller. Skoleleverna får kämpa! Lång inlärningstid, som ju våra skolbarn kan ägna åt annat lärande. Men det sker med liv och lust (och suck och stön), eftersom alla vet att det är nyckeln till nästan allt.

I svenskan ingår bara 28 tecken/bokstäver och deras ljudande, som skall kombineras till först lätta och efter hand längre och svårare ord. Sen är det klart!

Ändå gör kinesiska skolbarn sjufalt bättre ifrån sig än våra. Där finns nämligen en intensitet i önskan att lära sig, som har minskat hos oss. I en delstat i Kina kan det vara 105 tusen, som söker till en eller ett par högskolor med sammanlagt 7000 platser. De allra bästa kommer med.

Ett mindre nöjsam fortsättning!

Hos oss är ribban låg. Till en del högskolelinjer kommer alla studenter in, hur litet dom än kan. Platserna skall fyllas (det är ingen kö) för att högskolorna skall få sina pengar till lärare och till hyran. Ett sådant elevmaterial kan döljas genom överskattade resultat.
Pengar till universiteten/högskolorna bestäms efter hur många som har examinerats ut därifrån. Det är det allra värsta! Det säger sig självt att ju lägre kraven blir, desto fler klarar sig igenom. Men på sikt är det orättvist för studenterna, eftersom de kan mindre än deras examina visar.

Det uppdagas vid internationella jämförelser, där Sverige ligger långt ned på sådana listor. Det har gått så långt att svenska universitet löper risk att förlora sin legitimitet, bl a rätten att kalla sig för just 'universitet'.

Men det är sannerligen inte bokstävernas fel. De finns där, klara att användas för att ge oss all lärdom.

Om vi vill.

____________________________________________________________________________

(I Sverige har beteckningen universitet eller högskola samma nivå. De har traditionella namn, som givits kanske för hundra år sedan eller ännu tidigare.)