onsdag 10 juni 2015

Kornknarren kör Packard - och vilar sig något.

Det kan bli litet glesare med inlägg den närmaste månaden. Det är mycket som 'händer och sker'. Men rubriken Etiketter finns till höger, där man kan fördjupa sig i det som intresserar.


I alla fall hade jag nyligen nöjet att köra en Packard från 1937, en Limousin t o m. En god vän hade den vänligheten. Skönt att få förtroendet men eventuell oro hade varit obefogad, eftersom Kornknarren har ett gediget förflutet bakom ratten på stora trettiotalsbilar.

Konstigt hur snabbt tidsmaskinen verkar. Man insuper doften inne i bilen (läder i framsätet). Man känner av den tunga karossen (2,5 ton) som vilar på hjulställ och väg.
Man känner igen den begränsade sikten, den långa, avsmalnande motorhuven och reservhjulen vid dess sida. Och den höga kylarmaskoten – ja, den pekar verkligen ut vägen. Man minns den ångmaskinsliknande effekten vid gaspådrag – den raka åttans 'gamla' hästkrafter känns som fördubblade mot de nya, 'elektroniska'.
I baksätet känner man sig lyxig UTAN allt nutida av den sorten. Kanske det är den välsydda inredningen? Eller benutrymmet med extrasätena nerfällda? Kanske telefonen till föraren? Och förstås vetskapen om vad man sitter och åker i.

Men vi är ju på väg! Först till Brostugan nära Drottningholms Slott, ett café i äldre stil, som var en av MHS mötesplatser, när klubben var ung. Sen en tur utåt Ekerö och senare Roslagsvägen. Tyvärr hanns inga gamla vägslingor med – det var full, nutida trafik hela tiden.

Framsätet på de flesta gamla limousiner är inte flyttbart. Den från baksätet vevbara mellanrutan utgör ett hinder. - apropå alltför fullvuxna chaufförer.

Fem inlägg bakåt skrev jag om en annan Packard Limo, en 38:a. Där nämnde jag, att dessa stora, bensinslukande bilar inte var avsedda för långturer. Kommer man uppåt 85, märker man, att vid den hastigheten ligger gränsen för den optimala känslan och trivseln.
Det handlade ju mest om att bli körd till teatern eller något evenemang i en dyr bil av ett redan då klassiskt fabrikat.
Lika klassiskt som Packards slogan ”Fråga en som äger en”.
Eller ”som kört en” - är jag beredd att tillägga!

(Foton finns att scanna - senare - men denna bild från Google får räcka  så länge.)

2 kommentarer:

  1. ...när själva vägen är målet!

    SvaraRadera
  2. Packard 1937 - underbart! Skön sommar önskar jag Kornknarren!

    SvaraRadera