Efter koll på de inledande frågorna i början av denna ’skolserie’ – återstår två, nämligen freden och vår respekt inför lärarna.
Vad freden beträffar,
så kom den inte alls plötsligt. Det tyska sammanbrottet hade varit ständiga
nyheter under hela våren. Mest oroade vi oss för hur långt de ryska arméerna
skulle hinna, innan de mötte de allierade, mest brittiska och amerikanska
trupper. T ex skulle hela östersjökusten söder om Finland bli rysk? Skulle
tyskarna i Norge bli extra hårda, när slutet närmade sig? Osv.
Här kommer mina
anteckningar i dagboken under dagarna i samband med fredsdagarna i maj 1945
(skrivna med s k reservoarpenna för bläck – om någon minns).
Den sjätte maj.
Vackert väder. Skrev litet franska på e.m. Ute en stund, sedan
franska hela kvällen. Förmodligen skriftligt förhör i morgon.. Något nervös.
Den sjunde maj.
Trots allt ingen skrivning idag. Tyska styrkor kapitulera så
gott som över allt, säger TT. På stan och firade freden på kvällen.
Den åttonde maj.
Händelselöst i skolan. Plötsligt lov efter frukost. Spelade
tennis för första gången i år. Gick bra.
MEN
efter någon vecka anlände till Stora torget fyra (tror jag
det var) vita bussar med överlevande
från de tyska koncentrationslägren. De flesta var barn eller tonåringar, som
inkvarterades på den s k Herrhagsskolan. De hade fått mat och dryck av Röda
korset och deras rockar och kappor dolde det mesta. Men vi kunde se att deras
ben var som stickor. Vi gick senare till nämnda skola och vinkade åt dem, när
de hängde i fönstren. Men alla kontakter var förbjudna. För dem väntade först noggranna
undersökningar.
Så kom vårt sommarlov
– annorlunda mot deras läge! Och när hösten kom, var de omhändertagna på annat
sätt och på annan ort.
Vår toleranta
inställning inför lärarna
bottnade nog mest i att vi förstod, att ett artigt
uppträdande helt enkelt gav mindre problem.
De uppträdde själva med respekt mot oss, fast det fanns en
och annan som kunde reta upp sig på något som var svårt att förutse. Det kunde
dröja innan en sådan grinighet klingade av.
Alla lärarna var
oerhört välutbildade. Med tiden blev de erfarna pedagoger. Men det betydde
inte nytänkande utan snarare litet mera utrymme, eftersom den tidens kursplaner
var mera allmänt hållna än nu.
På den tiden fanns
det två ”linjer” för oss att välja mellan.
Dels ’latinlinjen’
med tonvikt på språk. Latin, förstås, och de vanliga språken – men även
filosofi. Matematik också förstås.
Dels ’reallinjen’
med ämnen som fysik, kemi, biologi.. Men man kunde där läsa de moderna språken
i stället för dessa tre. Då blev det ett sorts mellanting, visserligen med
mycket matematik - men mest avsett för dem som inte kunde bestämma sig för
någon yrkesinriktning så tidigt.
En allvarlig
läxa - eller tankspriddhet?
Kristendomskunskap
(mest kristendomens historia) fick vi av en teologie doktor. Doktorsexamen gav
tjänstegraden lektor med högre lön. Denne man var mycket filosofiskt lagd och
gick långt utanför läroboken med sina berättelser om de stora tänkarna, t ex
Augustinus. Han närmade sig pensionen och var väl litet tankspridd.
Han inledde varje
lektion med att fråga vad vi hade i läxa. När han fått veta det, ställde
han några frågor. På så sätt märkte vi, vad han betraktade som viktigt på
läxans kanske tio sidor. Sedan förlorade han sig i sina betraktelser och
utvikningar. Ibland hjälpte vi honom på traven genom att fråga t ex ”Vad anser
lektorn om unga människors kärlek?” – Så gick den lektionen.
Nästa gång angav vi
samma sidor som förra gången – och likartade frågor uppmuntrade honom till
nya utvikningar. Bekvämt, eller hur? Och så vidare under hela höstterminen! Till
slut kom skräcken och paniken! För framåt jul kom ett tvåtimmarsprov på hela
höstens kurs, dvs cirka 120-130 sidor. Eftersom vi hade stått och stampat på
samma ställe, visste vi ingenting om vad vår lektor betraktade som viktigt och
inte – bland alla dess sidor. Det var ju aldrig genomgånget!
Det var inte många som blev godkända på det provet.
Vi kunde aldrig lista
ut om vi hela tiden var lurade – och avsikten var att lära oss en
allvarligare läxa än boksidorna.
Nästa termin matade vi vidare på sidorna som det skulle
vara.
Men ändå nervösa, eftersom vi måste kompensera det dåliga
höstbetyget.
Och vi hade kanske på sätt och vis visat ett respektlöst
beteende, får man väl säga. Som vi fick sota för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar