Två goda vänner - en maskin och en människa

Monarks armémotorcykel m/42 TV (=toppventiler – en sidventilsversion, SV, fanns också), 500 cc, encylindrig, med motor från Albinverken i Kristinehamn. Tillverkades i stort antal för tjänst under krigsåren. I början på 50-talet påbörjades en utförsäljning. De flesta såldes i Stockholm, där de kunde startas och provköras på ett avgränsat, litet område. Pris 500 kr. Bekväma sitsar, även bakhjulsfjädring.

(För tidigare inlägg om äventyr med S 15225 – se Etikett mc och gå bakåt till mars 2011.)

Det fanns inga mindre nummerskyltar för mc – dessutom både fram och bak. Förskräckligt!

Och var ligger månne denna hamn med sin enkla kaj och en båt med inkörning på sidan? Läs och häpna: Nynäshamn! Nu en stor, modern färjeterminal med ännu större utbyggnad på gång.

Till Danmark skulle vi nu, min vän Torsten Arpi (TA) och jag, med var sin Albin, som dessa motorcyklar kallades. Tåliga, tunga och ganska bekväma för sin tid. TA hade en viss vana vid tyngre mc, han hade haft en Panther tidigare – medan jag kom direkt från trampcykelstadiet. När han skulle iväg, brukade han med högerklacken stadigt på marken lägga ned sin Albin och låta den cirkla runt något varv, innan han rätade upp den och var borta som blixten.

Danmark, ja, det var annat än stockholmstrafiken, där vi kompiskörde titt och tätt.

På ditvägen for vi delvis på diverse enklare vägar, där vi fick se denna övergivna lastbil. Det hade regnat innan men inte på oss. Kanske hade en bärgare redan varit där, om det vore i nutid.

Vi nådde Helsingör och sedan Köpenhamn. Vi bad en tjej stanna till för fotots skull, när vi åt matsäck på ett torg. Tack så mycket – hej, hej! (Lever hon idag?)

Det bar iväg hemåt på gamla Riksettan – förbi och närmare Vättern

 

Bensinröret läckte på TA’s mc. Det kapades och en liten bit slang träddes på. Hans mc var trimmad och lämnade Triumph bakom sig, om det behövdes.

Glöm inte att klicka för större bilder!

TA förekommer då och då i mina inlägg genom åren. Mellan våra föräldrahem var det inte ens en mil Vi var klasskamrater i realskolan och höll ständig kontakt därefter. Alla vet ju att äkta vänskap yttrar sig i att när man ses – om det så har gått ett år eller mer – så kan allt fortsätta som om uppehållet aldrig funnits. Man kan besöka varandra i vetskapen om att alltid vara mycket välkommen.

Ett exempel.

Vid ett besök i föräldrahemmet sov jag på villans övervåning. Mitt i natten blev jag väckt av min yngre bror från rummet bredvid med orden ”Dä nôn som packer på fönster mä ett metspö” – det var TA förstås, i en ny Ford Zephyr (1959) efter 35 mil nonstop från Stockholm. ”Jag var ute och körde och kom längre och längre från stan – så det var lika bra att fortsätta.”

Min gamla moder – nåja, 56 år – spratt upp och grejade stekta ägg och stekt potatis. 

Så var allt igång igen… (Men nu är han borta sen ett antal år.)

 

Tillägg om några av TA’s bilar.

 Han skulle bli veterinär och under studietiden i Stockholm köpte han en Pv 444, som han var nöjd med. Dock inte (senare) med Zephyren, som han hann att bli missbelåten med redan innan han var tillbaka i stan efter ovannämnda värmlandsbesök. Han behöll den dock en tid. Fick tjänst i Lycksele. Köpte en Mercedes 219. Han mådde som en prins i denna tysta, snabba och bekväma bil – medan allt vad styrleder, fjädring och stötdämpare hette, slets ut på någon månad. Det var i genomsnitt fråga om 50 mil per dag – på norrlandsvägarna för lika många år sen. Sämre vägar dessutom fram till gårdarna.

Det fick bli Volvo PV igen – nu med den formidabla B18-motorn. Den bilen, överdimensionerad i fjädring, koppling, elsystem – you name it – kunde han pressa som han ville (och alltid gjorde) utan problem.

En gång körde han sin PV med sin goda moder, som kommit på besök, bredvid sig. Vid ett livsfarligt möte med en galning, som kanat över på fel sida i en kurva, ställde han sin mor (betydligt äldre än min) vid vägkanten. Vände och jagade ikapp den som han mött, som fick en rejäl utskällning. Någon vecka senare kom han ensam till samma kurva från det håll, som galningen kommit. Feldosering, småsten – han kanade obevekligt ut på fel sida – men mötte ingen! Häpen kände han sig – och litet skamsen.