Sylvia Österberg och koll på Midnattsolsrallyt utan vindrutespolning.

Sylvia Österberg var en av Sveriges bästa rallyförare genom tiderna. Hon avled i februari förra året, 77 år gammal.

Hon började med att vinna Nordiska Damrallyt 1960 i egen bil, en Volvo PV. Det dröjde inte länge förrän hon blev fabriksförare hos Volvo. Redan 1963 blev hon som sådan EM-segrare efter att ha vunnit Midnattssolsrallyt, Jyväskylärallyt, Polska Rallyt och Rally Deutschland plus en del andraplaceringar. I en del tävlingar körde hon Amazon., men annars var det PV 544, som gällde.

1965 bytte hon märke och tävlade för Renault, men bytte igen efter tre år – då till Opel, som hon körde fram till 1975.

På 80-talet var hon kartläsare åt Tom Trana (för Volvo) med flera segrar som följd, och så sent som 1994 åt Bengt Winqvist i Renault Gordini = klasseger, förstås!

Midnattssolsrallyt har ju körts ett antal år på senare tid som ett ”veteranrally”, där man deltar med bilar, som var aktuella då det begav sig. Här ser vi Sylvia Österberg i en PV i 2007 års veteranupplaga av rallyt. Grattis till alla pokalerna!

Rallyt till Midnattssolen drog igång 1950. Flera deltagare körde förkrigsbilar. Förare från andra länder deltog också. Ett exotiskt rally i vår höga nord!

Rallyt gick via Värmland med en passerkontroll i Uddeholm, där jag bodde. Startkorten skulle förstås stämplas, så jag hann kolla på varje bil en liten stund. Flera öppna modeller kunde man se, bl a Bentley från tidigt 30-tal och även Lagonda, såvitt jag minns.

Med min fars Cheva 47:a beslöt jag mig för att hänga efter en av deltagarna, en Jaguar Mark V, som väl måste ha varit max ett år gammal. Det var ingen fartsträcka, men även transportsträckorna krävde en ganska hög medelhastighet. Det hade regnat rejält och grusvägarna var leriga och slippriga.

 Vindrutan på Chevan blev snabbt igenmurad. Dessutom började det mörkna. Endast (de små) bakljusen på Jaggan skymtade ibland. Eftersom jag kände till vägen kunde jag ändå fortsätta bortåt en mil, sen gav jag upp. Farten var inte avskräckande, bara 90-100, men sikten blev alltså till slut för dålig.

Chevan hade nämligen ingen vindrutespolning. De gamla 30-talsbilarna hade haft långa motorhuvar, som tagit upp mycket av sprutet från framförvarande. De raka åttorna (Buick, t ex) hade extra långt till vindrutan, som bara fick litet av vägsmuts från framförvarande. Men Cheva 47:an utan sådant ”inbyggt” skydd var mera utsatt - trots mittstolpe och vinklad framruta.

De tidiga VW-bubblorna innebar verkliga problem. Jag hade alltid med mig några vattenflaskor, kanske Pommac från början (inga petflaskor än!). Om jag vevade ned sidorutan och sträckte på mig, kunde jag vinkla min arm till utsidan av vindrutan och hälla från flaskan medan torkarna gick. (Dit nådde man inte på Chevan.)

Med en VW kunde man fastna länge efter en lastbil. Rutan grodde igen och vattenflaskan kom till användning. Vid en tillfällig raksträcka fick man luta sig över passagerarsätet – det var ju vänstertrafik – eller över passageraren, som satt där, och kolla inför en omkörning, som sedan tog en evig tid.. Särskilt vid full last!

Det var sällan man vågade lita på en som satt bredvid och inte kände till bilens (o-)förmåga.