Stockholms Centralstation - en ständig Fågel Fenix!

Adolf Edelsvärd hette ursprungsarkitekten. Invigningen ägde rum 1871. Det var en stor händelse med diverse kungligheter närvarande, trots att bara en våning var klar. Även tre hundra arbetare var inbjudna.

Den första stora förändringen kom 1927, då den s k Centralhallen byggdes. Den har efter hand genomgått stora ombyggnader, kanske mest märkbara, förstås, i vänthallen.

Foto c:a 1929. Fastän kapporna verkar litet för långa för det, tycker jag. Å andra sidan tillkom dessa takbågar av limträ 1928. Bagageutlämning till vänster.  Obs. tavlorna på högersidan!

Skolflickor tillbaka på Sthlm Central efter fjällresa till Storlien 1926. Skidor och annat bagage har ”polletterats” och skall hämtas vid en utlämningsdisk mot kvitto. Tuffa korta kappor, tycker jag!

Efter hand har nya tunnlar tagits i bruk för passering till nya spår – pendeltåg och tunnelbana har ju tillkommit.

Hur resande under alla ombyggnaderna alls kunde komma ut till spåren – ja, det kan man fråga sig. Men vänthallen var inte så betydelsefull – tågen gick ju i tid! Här syns arbetet 1957-59  med att anpassa stationen till de underliggande T-banelinjerna.

På vänthallens västra vägg finns moderna målningar, men på den östra sidan finns väggmålningar kvar sedan begynnelsen. Alla är signerade av två konstnärer: John Ericsson och Nathan Johansson. Ingen vet därför vem som stått för merarbetet med respektive målning.

De är åtta stycken. En föreställer Uddeholms Herrgård (Värmland).

Mycket angenäm anblick, tycker jag, som i unga år kunde nyttja den stora parken för spännande äventyr – och den enorma vinden för djävulska skrämsellekar – den hade (har?) inga mellanväggar och var fylld med diverse bråte. (Se även Oförklarliga händelser Arkiv 2012/februari 15) – och om Malin, som bodde i huset (2012/april 15).

Klicka för bättre känsla!

Renoveringen är avslutad efter något år av skydd, avbalkningar och provisorier av alla de slag. De ovannämnda målningarna kan alltså återigen avnjutas. Till vänster finns biljettautomater. De nya rulltrapporna syns rakt fram en bit bort. Många affärer och några caféer. 2013, häromdagen.

För närvarande byggs nya sammanhängande spår från norr till söder – den s k Citybanan, djupt under tunnelbanans linjer, som är fördelade på flera plan. Att bege sig från gatuplanet ned till Citybanan kommer att ta sin tid. Till den Blå Linjen, T-banans understa, finns en jättelång rulltrappa nästan ända uppifrån (med ingång en bit norr om Centralen direkt från Vasagatan). Sen tillkommer en lika lång eller flera kortare ned till Citybanan. Där kommer den nya pendeltågsstationen att bli gemensam med Citybanans.

Men allt detta behövs faktiskt. Stockholmsfolket ökar med tre busslaster per dag. Det blir en hel del på några år. Sen tillkommer ökningen i de angränsande kommunerna

Som pensionär kan man oftast välja sina restider (helst på förmiddagarna) – och tur är det! För en vanlig dag har T-centralen under Sthlm Central – där alla T-linjer möts - minst 300 tusen pers, som stiger på eller av eller byter. SJ och pendeltågen är då inte inräknade!

Citybanan är alltså ett nödvändigt bygge. Nu är det bara två spår av 18, som går rätt igenom Stockholm. Överbelastning är ordet!

Puh! Efter allt detta sneglar jag på vår bil och tänker att än så länge är den fullt användbar mellan 9.30 och 15, dvs för kortare cityuppehåll/ärenden. Trängselavgiften är då en tia för in- resp utfart. Att parkera på gatan är dyrt inne i stan, från 20 till 60 kr per timme – och inte billigare i P-husen. Så det blir snabba ryck med en lista i handen.

Att behöva betala för att LÄMNA stan låter väl ändå kontraproduktivt!