Sylvia Österberg var en av Sveriges bästa rallyförare genom tiderna. Hon avled i februari förra året, 77 år gammal.
Hon började med att vinna Nordiska Damrallyt 1960 i egen
bil, en Volvo PV. Det dröjde inte länge förrän hon blev fabriksförare hos
Volvo. Redan 1963 blev hon som sådan EM-segrare efter att ha vunnit Midnattssolsrallyt, Jyväskylärallyt,
Polska Rallyt och Rally Deutschland plus en del andraplaceringar. I en del
tävlingar körde hon Amazon., men annars var det PV 544, som gällde.
1965 bytte hon märke
och tävlade för Renault, men bytte igen efter tre år – då till Opel, som hon
körde fram till 1975.
På 80-talet var hon
kartläsare åt Tom Trana (för Volvo) med flera segrar som följd, och så sent
som 1994 åt Bengt Winqvist i Renault Gordini = klasseger, förstås!
Midnattssolsrallyt
har ju körts ett antal år på senare tid som ett ”veteranrally”, där man deltar med bilar, som var aktuella då det
begav sig. Här ser vi Sylvia Österberg i en PV i 2007 års veteranupplaga av rallyt. Grattis till alla pokalerna!
Rallyt till Midnattssolen drog igång 1950. Flera deltagare körde förkrigsbilar. Förare från andra länder deltog också. Ett exotiskt rally i vår höga nord!
Med min fars Cheva
47:a beslöt jag mig för att
hänga efter en av deltagarna, en Jaguar Mark V, som väl måste ha varit max ett
år gammal. Det var ingen fartsträcka, men även transportsträckorna krävde en
ganska hög medelhastighet. Det hade regnat rejält och grusvägarna var leriga
och slippriga.
Vindrutan på Chevan
blev snabbt igenmurad. Dessutom började det mörkna. Endast (de små)
bakljusen på Jaggan skymtade ibland. Eftersom jag kände till vägen kunde jag
ändå fortsätta bortåt en mil, sen gav jag upp. Farten var inte avskräckande,
bara 90-100, men sikten blev alltså till slut för dålig.
Chevan hade nämligen
ingen vindrutespolning. De gamla 30-talsbilarna hade haft långa motorhuvar,
som tagit upp mycket av sprutet från framförvarande. De raka åttorna (Buick, t
ex) hade extra långt till vindrutan, som bara fick litet av vägsmuts från framförvarande.
Men Cheva 47:an utan sådant ”inbyggt” skydd var mera utsatt - trots mittstolpe
och vinklad framruta.
De tidiga VW-bubblorna
innebar verkliga problem. Jag hade alltid med mig några vattenflaskor,
kanske Pommac från början (inga petflaskor än!). Om jag vevade ned sidorutan
och sträckte på mig, kunde jag vinkla min arm till utsidan av vindrutan och
hälla från flaskan medan torkarna gick. (Dit nådde man inte på Chevan.)
Med en VW kunde man fastna länge efter en lastbil. Rutan
grodde igen och vattenflaskan kom till användning. Vid en tillfällig raksträcka
fick man luta sig över passagerarsätet – det var ju vänstertrafik – eller över passageraren,
som satt där, och kolla inför en omkörning, som sedan tog en evig tid..
Särskilt vid full last!
Det var sällan man
vågade lita på en som satt bredvid och inte kände till bilens (o-)förmåga.
Ett trevligt minne :-)
SvaraRaderaOch i dagens bilar känner man paniken bara om spolvätskan tagit slut. =)
SvaraRaderaSå sant, så sant! Förresten har din trevliga kommentar på förra inlägget försvunnit. Men tack - för jag hann att läsa den!
Radera