Efter kriget, som slutade 1945, var bilimporten till Sverige från USA obetydlig. Men en tvådörrars Chevrolet Stylemaster 1947 hade letat sig ända till Uddeholm i Värmland. Familjebilen hemma var en Ford Special 1938 Tudor (lilla V8:an på 60 hkr) – gengaskörd under hela kriget. Motorrenoveringen efter krigsåren hade inte förmått ge tillbaka vad som en gång var. Men den fick ändå duga så länge.
I närheten fanns
Chevan - och 1949 blev den till salu. Det var ont om amerikanare, som sagt.
Den kostade nu efter 3000 mil flera tusen mer än nypriset. Men köpet klarades
av och det blev andra bullar, minsann, än den gamla Forden. Chevas sexa kom
1929 och hade bara förfinats genom åren, dvs högre kompression, bättre kamaxel
osv. (1961 var visst sista året.) Känslan invändigt betydde ändå mest. Rymlig,
tyst och verkligen bekväm. Vår vana vid tvådörrarsutförandet fanns ju sedan
tidigare.
Här ses kompisen Torsten Green, som blev civilingenjör med
tiden och som följde med på diverse eskapader det året, dvs 1949.
Bilen var en
tidig modell med pilar i sidostolpen – inga blinkers. Ett problem med pilarna
var att vid omkörningar i högre hastighet höll fartvinden kvar dem (för) länge i
uppfällt läge. Tuta i rattcentrum, manuell choke – men 90 kapabla hkr!
Bilen som sådan var
ju mera status då än nu. De flesta bilfoton från 20- och 30-talet visar
personer intill den – kanske ägaren, om någon annan tog fotot. Ofta flera
personer som har varit med på en biltur, som i sig själv var ett litet äventyr.
Allt knöts an till bilen!
Mycket av detta fanns
kvar långt in på 50-talet. Jag hittar inte många bilfoton från den tiden
utan att bilens linjer störs av någon med relation till bilen just då.
Efter avklarad
kadettskola på Karlberg (se äventyrligt inlägg 2011 maj 22) kom en månads trupptjänstgöring i
Karlstad. Här är den avklarad och sergeant Lundström säger adjö. Med lika kort slips och gammaldags resväska bär
det strax av till Uddeholm. Till hösten väntade juridikstudier i Uppsala.
Här sitter brittiska miss Allender vid ratten, antagligen skulle hon till Göteborg och därifrån med
Svenska Lloyds linjefartyg Saga till London. Vi fikade - men inget namn antecknades om platsen.
Vi har hunnit till
1952. Längre än så här körde man inte in på gårdsplanen utan snökedjor. Det
var förstås vanligen sommardäck som gällde, oftast Goodyear eller Firestone.
Hunden intill bilen
var en blandning mellan Pointer och Schnauzer. En fin hund, som många frågade
beundrande om. Men min goda moder sa alltid utan att blinka att det var en
sällsynt Bergpointer.
Från Uddeholm tog det
någon timme till vintersportens Sälen. Hotellets lilla parkeringsplats
räckte aldrig till. Det blev till att parkera längs vägen upp mot hotellet. Det
kunde handla om flera kilometer med bil efter bil. När skidorna kommit på, tog
man sig vidare på skidspåret på snövallen, där
telefontrådarna ibland var i vägen i pjäxhöjd. Körbanan var hal och isig - och
livsfarlig om man på skidor mötte en bil på väg nedför.
1954 hade Chevan gått
33 tusen mil. P-ändarna byttes rätt ofta på grund av allmänt dåliga vägar. Alla
tjälskott om våren dessutom. Den hade fått kannringsbyte vid 10 tusen mil och
vid 24 tusen, den gången också med nya vevlager. Den blev kvar ett helt år
till. Det blev 40 tusen mil. Men då kom en helt ny Ford 55:a in i familjen.
Men den trogna Chevan lever kvar i minnet starkare än Forden!
Men den trogna Chevan lever kvar i minnet starkare än Forden!
Min far kom hem mitt
i natten med den nya bilen. Köpet hade skett under en tjänsteresa.
Bergpointern skällde aldrig efter en sådan resa. Men nu
väckte den alla. Det var nya hjul med andra däck, som hördes mot gruset på
gårdsplanen. Måste vara en inkräktare eller hur? En något generad hund efteråt!
Ett inlägg från den "riktiga tiden". Tack för det...
SvaraRaderaKul det där med hunden. Och en bil som höll så länge!
SvaraRadera