Kornknarren - uppkopplad men kritisk

 

J35 Draken, mindre känslig för hackare!

 I två inlägg i augusti 2015 har här behandlats svagheten i hela landets allt mer fullständiga uppkoppling till internet. Inte minst vårt försvar är utsatt för detta - exponerat och lätt att "hacka", som det heter. Det här har man börjat förstå och därmed ligga på egna system utanför 'nätet'.
Men, som Tomas Augustsson skriver i Näringsliv, det finns andra vägar för obehöriga att ta sig in;
" . . . . bland annat genom militärens radar, radio, datakontakter på vapnen för deras underhåll, vapendelar som hackats redan hos underleverantören - eller via militärernas personliga elektronik som mobiler och uppkopplade armbandsur. 
Det kan gälla syretillförseln till stridspiloter, inriktning av robotar eller helt enkelt sätta på eller stänga av hela system..
Man måste ta det här på otroligt stort allvar . . . "
För att undgå påverkan i skärpt läge borde det finnas ett antal elektronikbefriade stabsbilar av äldre typ (Buick -56?) klara att användas - med radiosändare för info dem emellan. Åtminstone skulle det gå bra en kortare tid.

Det är bekant att ryssarna ligger före, när det gäller att hacka andra länders uppkopplingar och driftsystem. Det lär vara minst tusen anställda, som har som sin uppgift att vidareutveckla denna förmåga. Med vilken avsikt sysslar man med Sverige? Någon nervositet för ett anfall från oss med vår klena militära förmåga känner man väl knappast. Nervositeten ligger väl mera hos oss, kan man tänka.

Hur många av de våra jobbar med att leta efter dessa fientliga koder - naturligtvis från vem det än kommer? Kan det vara ett dussin? Att mota allt detta är förstås inte lätt. 
Men låt oss hoppas att dessa (tolv?) briljanta hjärnor ändå lyckas åstadkomma motorstopp på de stridsflygplan, som anfaller vårt land. Och ser till att planens robotar sprängs innan de avfyras.
Det är ett mycket billigare och effektivare försvar än det luftvärnssystem som vi just beställt . . .

NTNHA, dvs Nu Till Något Helt Annat.
Vår familjebil, vår snabba, bekväma laståsna 2009 Opel Vectra Kombi (23000 mil) är såld efter bortåt fem års användning. Vi har återgått till privatleasing som under åren 2000-2008. 
Även denna gång en VW Polo - nu med automatvxlåda. 
Det är psykologiskt rogivande att inte behöva tänka på dyra slitagefel eller på att garantin på elektroniken känns överskriden med minst hundra år. Den senaste Polon (som vi köpte loss) var till stor del en bil som man alltsedan tidigare tyckte var just det. Men den nya är helt enkelt en dator på fyra hjul!

Axet är också datoriserat, verkar det som - det liknar en gammal Porsches - och däcken river loss om man inte passar sig och det är ändå utan att 'sportläget' är inställt.
Baksätets ryggstöd kan fällas framåt utan att man tar bort nackstöden och bagagegolvet kan också sänkas tio cm, om nödvändigt - båda nyheter jämfört med för tio år sedan.
Och mobiltelefonen är så handsfree den kan vara. Det inkommande ringer "från bilen" även om jag har den i fickan.

 Instruktionsboken är som en bibel och dessutom finns en bok som heter "Infotainment" och behandlar allt som kan göras med alla touch-symboler, knappar och reglage, även på ratten.
Det finns en 'stopandgo'-funktion, dvs stannar bilen så stannar motorn.
 Om man lättar på bromspedalen, startar motorn, men det är svårt att undvika ett litet ryck trots automatlådan. Jag avaktiverar vanligen denna funktion (tänkt att vara bränslebesparande). Annars många gånger vid färd i Stockholm, minsann. Minsta flytt på någon meter i en kö räcker för (om)start.
Kan undra vilken legering som svänghjulet har - och bendixdrevet! En månad här motsvarar väl ett år på landsbygden.

Vi har just slängt en massa äpplen. Varsågod! Här finns inga dolda skyttar.             

 

En välvårdad De Soto

De Soto Sedan 1947 - omnämnd förut, dels under En Buick i Norrtälje avseende utrymmet, dels under M.G. Magnette avseende körning på kurviga vägar.
De Soton hade tillhört loktillverkarna NOHAB's (Nydqvist & Holm) direktionsbilar och var, såvitt jag minns, i så gott som 'mint condition' både in- och utvändigt. Inte många tusen mil på mätaren, bekväm i stadstrafik med Fluid Drive och distingerat mörkblå - sex cylindrar, 109 hk.
Nedan bara en formell kontroll, för något maskinellt fel uppstod aldrig under min tid som ägare. Det är intill familjen Töörns villa i Hagfors och det är unge Per Töörn (numera Höllviken), som är mest presentabel.
Året är 1960 och De Soton arbetar som bruksbil. Ännu fattas några år till veteranbilstänkandet med dubbelt bilägande.

Nöjsamt (nåja) tillägg.
En gång fick jag sällskap (i backspegeln) med en okänd Cheva 55:a V8. Det var mellan Örebro och Karlskoga och förstås fri fart - men ingen motorväg ännu. Ett litet privat race uppstod. Det var mycket trafik, men den kom som så ofta 'omgångsvis' med någon längre lucka. Genom ett antal  omkörningar, där Chevan inte fick rum eller hann med på samma gång, kunde jag lämna den en bra bit bakom. Karlskogas infart hade gatstensbeläggning med många ojämnheter och gupp. De Soton visade sig där ha drabbats av fartblindhet som resulterade i att ett bakfjäderblad i paketet på vänster sida gick av. Så det blev ett lugnare tempo under resten av resan hem till Uddeholm.
Fjäderbladet byttes på en bil- och smidesverkstad i Hagfors, vars ägare tävlingskörde med en BMW 327, en 39:a var det visst.

En vintrig utflykt

Hittade en gammal annons! Volvo Amazon – med det ljusa taket till vilken färg man nu i övrigt valde. Så mycket som skrivits om denna bil av folk som kan sin sak - ja, det gör att man avstår från diverse data.

Men något kan väl ändå skrivas, t ex att det var bara i Norden som modellnamnet fick användas. På Kontinenten fick den bara ett modellnummer, t ex Volvo 121 osv. Mopedtillverkaren Kreidler ägde där rätten till namnet Amazon.
Och att den kanske skickligaste reparatören, som Kornknarren kände till - och använde sig av i många år -  körde Pv-modellerna som bruksbilar. Tills Amazon kom in i bilden. Den var lättare att reparera, tyckte han. Speciellt ett kopplingsbyte tog mindre tid.

Mitt i en bytesserie - det var i mitten av 80-talet – satt Kornknarren några veckor med en Amazon 66'a i normalt bruksskick. Det var vinter och det skulle bli en stor militärmanöver öster om Klarälven i mellersta Värmland. Området innefattade även vårt dåvarande torp i Älvsbacka med tillhörande mark. Dvs om man inte skriftligt meddelat att man ville ha sina ägor fredade från tunga fordon, förläggningstält m m. Värmlandstidningarna hade haft mycket publicerat om detta – med support om hur man kunde hindra intrång. Men av de torpägare, som berördes, bodde några i andra län och nåddes ej av detta 'upprop'. En granne ringde och meddelade att stora plogfordon höll på att böka omkring vid vårt torp. 

Det blev nattkörning dit och snabb kontakt med befälet. Och tillverkning av förbudsskyltar vid infarten m m. Det blev ingen förläggning, men plogarbetet hade redan ägt rum. Under den djupa snön fanns bärbuskar, rabatter och barnens sandlådor m m. Allt gav nu bilden av en parkeringsplats. Snöhögen var enorm och var inte borta förrän i början av juni. Det blev litet pappersjobb och ett ampert besök på regementet i Karlstad. Så småningom kom några tusenlappar i ersättning.

Det var olämpligt att mena att alla, som inte skickat in ett 'nej', hade godkänt de militära förläggningsplanerna.

Med Amazonen gick det undan – och det fanns ju en anledning att 'stå på'.

Kameravinklar

Buick Century

Buick Special

Det var lättare att hitta sköna kameravinklar på de gamla bilarna. Med de utslätade formerna nu för tiden verkar det inte så lätt. I alla fall inte som ovan.

Det övre fotot är från 1968 (bruksbil, minsann!) och det nedre från 1984.

Årsmodell för båda är 1938.

På Special'en ges vid möte större möjlighet att upptäcka körriktnings-visaren, dvs inget reservhjul, som skymmer. Renoveringen skedde under mitt ägarskap och 'pilen' fick en högre placering dessutom. Dessa visare av fabrikat Scintilla var eftersökta av renoverare redan då. Snygga och pålitliga!

Den svaga nyansen av metallic ordnades vid produktionen genom att malda fiskfjäll inblandades. (Nedre fotot, alltså.)

Vid lackeringen 1980 hittades oblekt originallack under isoleringen på bakluckans insida. Efter forskning upptäcktes att Buick Riviera 1964 erbjöd den exakta nyansen, på modernt vis, förstås. Den hette Riviera Charcoal (vilket betyder träkol).

Men det har jag nog redan nämnt vid tidigare presentation av denna bil.

Svarta bilar

Läste på Larssons blogg för ett bra tag sen om svarta bilar och vilka svarta man ägt. För- och nackdelarna är givna: lacken lättare att bättra, åtminstone för en hemmafixare. Kromet bryter elegant av mot det svarta. Men all nedsmutsning och allt vägdamm märks direkt m m.

Funderade: vilka egna bilar har varit svarta? Kom på följande (litet huller om buller– alltså ej i ägandeordning).

Ford -51 -- Ford -54 – Plymouth -55 – VW -52 – Jaguar -50 – Buick Roadmaster -38 – Cheva V8 -55 – MB 170SD -51 – MB 170Sb -52 – MB 180 -60 – La Salle -37 – Chrysler Windsor -55 – MB 219 -57 – MB 170Vb -50 – Valiant -62 – Opel Kapitän -63 – Amazon -66 – MG Magnette -66 (ägde också en grön, som figurerat här).

Sist i raden kommer MB 220Sb och 220b (65:or) och för någon månad en 220SEb.

Det var t o m 1981 och därmed ett uppehåll på över 30 år till 2014, då nuvarande svarta Opel Vectra Combi diesel -09 kom in i bilden. Det förefaller osannolikt, men stämmer nog ändå.

Om Opel har det sagts ett och annat varningsord trots tätplaceringar i många rallyn, vilket i och för sig inte gäller vardagsbilarna. Men det skedde en uppryckning i kampen mot SAAB. Vilken fabrik skulle GM offra? Vi vet hur det gick.

Bland övriga (icke-svarta) dominerar mörkblå, (mörk)grön, beige och s k maroon (i den ordningen).

La Salle'n och kompisens Buick -39 utanför Skoklosters bilmuseum för 51 år sedan.

 

Det finns inte någon av de svarta bilarna i listan ovan, som inte kan relateras till något äventyrligt, något krångligt eller något annat speciellt.

Får lust att nämna åtminstone en episod.

I ett anfall av vansinne hade jag köpt en (ljusgrön) Citroën ID 19. Det handlade alltså inte om den lyxigare modellen, DS 19. Men redan efter ett par dagar började hydraulsystemet att läcka. Bl a hela fjädringen bygger på detta system. Bilen sjönk ned till marken och var i princip oanvändbar. 

Med varenda liten ojämn punkt i vägbanan förmedlad, dels som om man körde över en trottoarkant, dels som en påminnelse om en väntande dyrbar reparation, tog jag mig till en handlare för begagnade bilar. Där lyckades jag byta till mig den svarta MB 170 SD -51 (alltså diesel), som nämns i listan ovan. 

Detta var i december 1968. Julen skulle firas i Värmland. Dagen före julafton alltså på väg dit med den gamla dieselmersan, full med julklappar och förväntansfulla barn. Då – på gamla Riksettan nära Södertälje - började topplockspackningen läcka. Det var bara att vända tillbaka till hemmet i Älta i Nacka kommun. Med ideliga stopp för påfyllning av kylarvätska och för avsvalning tog det någon timme.

Ingen julmat var inhandlad, så det blev en hektisk ”dan före dan”.
Ingen värmlandsjul det året - men så fick det bli.

En annorlunda sommar!

Återigen är sommaren här!

Med dessa eviga byggnationer, dvs påbyggnader, som höjda tak, utbyggd veranda med gamla höga fönster, som vi hämtade nära Alingsås, nytt spjälstaket (800 spjälor, som vi sågat själva), lillstuga etc.

Och detta klättrande på stegar och tak. Och en av bodarna, som blev sovgemak. Och de två vindarna som blev sovloft med panel och nya golv. Och den lilla balkongen med utvändig trappa. Och takfönstret till ett av loften!

För att inte tala om ytterväggarna, som ändrats från helt galen fjällpanel till stående plank med läkt över springorna! Vilket anstår hundraårigt timmer.

Hammare och spik jämt och ständigt (som tur är, är jag dubbelhänt). Och cirkelsågen, denna bundsförvant, som skall få ett eget, inramat foto!

Och dessa virkestransporter!

I evighet, amen.

HA !!! Allt är gjort!

Från och med i sommar helt annorlunda - bara litet vanligt underhåll – en knutbräda här, ett fönster där. 

Fastän gräsklippning som alltid! Tomten består av gräsmatta rätt av - plus, förstås, buskar, träd, blommor och ett litet trädgårdsland. Så var man än går ut ur huset, så går man på gräs! Så vill vi ha det.

Härmed stort beröm till min hustru, som har en visuell förmåga (plus många andra) att bedöma hur (t ex) tre reglar av olika dimensioner, som möts i olika vinklar – skall sågas för att sitta som gjutna. 

Medan jag vill se en ritning eller en enkel måttskiss, åtminstone! För jag har då aldrig snickrat något nämnvärt, förrän allt detta började. Vinklar, förresten – finns det några räta på ett urgammalt hus?

Skall återkomma någon gång med foton över detta palats.
OBS - Huset bakom bilen är samhällets bygdegård. Vårt "palats" är faktiskt mindre!

Nåväl – nu till nedanstående foto av hur vi enkelt kunde flytta långt virke under alla dessa somrar - 18 stycken! Med stödet från dragkroken (en påbyggnad på ett cykelställ) kunde vi utan hänsyn till bestämmelser för släpvagn pinna på som vanligt. Och svänga och backa på vanligt utrymme.

 Rekommenderas!

Bilen, en MB C200 -95 gjorde god tjänst i fyra år (även ett par turer till Wien). Sen fick elektroniken totalkoma och skulle kosta som bilens värde (då) att byta ut. Den såldes på rot där den stod på verkstaden. Köpt för 45, mycket fin, såld för 12. Inte bra.

Fast med en fabriksny bil förlorar man mer än så, redan när man kör hem den.

Har gjort antydningar ibland om mitt förhållande till dessa elektroniska bilar. Skall återkomma!

Alla läsare önskas en glad (men inte för glad) midsommar!

En Buick vid statsministerns bostad

Buick är väl en bil för en statsminister? 

Fast litet sent ute i detta fall.

Alltså: foto av min Buick Special 1938 utanför Per-Albin Hanssons bostad på Ålstensgatan i Bromma.

Han var socialdemokrat och statsminister under åren 1932-46.

Fotot är från 1981.

Han styrde oss med fast hand under de bekymmersamma krigsåren 1939-45. 

Men det var då en samlingsregering med ministrar från samtliga partier utom kommunisterna.

Inför svåra beslut skulle alla ha ansvaret. Gott om sådana beslut blev det, minsann.

På båda sidorna av gatan finns raderna med dessa funkishus kvar. 

Det mest moderna som gick att uppbringa på 30-talet!

Den runda tillbyggnaden på det gamla statsministerhuset saknas på de övriga. Den var enligt uppgift avsedd för det privata biblioteket.

Ett förkroppsligat minne av en Chrysler

Den 14 maj 2012 (se Bloggarkiv) skrev jag om min Taunus 17 M med Perkins dieselmotor. Där omnämns att den byttes (rätt av) mot en Chrysler Windsor -55. Det blev skillnad på rymd och kraft, minsann! En liten köldspricka på blocket gjorde att kylarnivån fick kollas ofta. Efter ett halvår (en vinter, tyvärr) fick den en annan ägare, som hade beslutat sig för att laga eller byta motorn. Finfin värme var det, minns jag.

Så gick det åratal till mitten på 80-talet – och där stod den på en villatomt söder om Stockholm.

Jag hade letat mig dit efter ett rykte om att den skulle säljas. Tror att det var ännu en ny ägare.

Men det handlade mera om nyfikenhet (och litet vemod) än om ett köp.

Ingen var hemma – jag tog ett foto, vilket har visat sig vara det enda bevarade på denna bil.

Den gick som en traktor i snön, minns jag, och körmässigt var den perfekt – tyckte jag då – är det väl bäst att skriva, eftersom jag saknar bekantskap med en nutida Chrysler (300) på vägen.

The 100 Million Dollar Look, 1955 års Chrysler-slogan, innebar en antydan om vad det kostat att förändra tidig 50-talsdesign till en svepande framtidsvision med flera nyheter, däribland automatlådans tryckknappsval, integrerat i instrumentbrädan.

Endast V8:or erbjöds i samtliga modeller. Annars hade det väl blivit ännu dyrare.

(Medan Chevrolet kunde erbjuda sexor ännu i många år.)

New Beetle

När New Beetle kom (var det år 2000?) fick vi två år med VW:s retroförsök. Jag gillade mycket på den bilen. Den kompetenta tvålitersmotorn. Formgivningen - i motsats till den svulstiga version två, som kommit sedan dess.

Sladdstopparen – ESP heter den väl – var ett plus. Det blinkade bland instrumenten, när den aktiverades i vinterhalkan. Aha, tänkte man, här gick det fortare än utan.

Men baksätet var ett minus. I framsätet sitter man precis mitt i bilen (sett från sidan), så bakom blir det inte mycket kvar i kupén.

Framifrån med ljusen på ser den kraftfull och bredare ut än den är, eftersom strålkastarna sitter så långt ut åt sidorna som tänkas kan. Apropå vad man märker i backspegeln, om den ligger efter.

Ett litet hastighetsprov fick den också vara med om. E4 från Järva Krog till Uppsalas första rondell på 28 minuter. En gång men aldrig mera – så fick det bli.

Vi var till Lübeck också - på julskyltning.

Renault Floride

’Lista över bilar jag ägt’ är inte alls komplett. En sommar hade jag roligt med denna stilrena franska cabriolet.

Motorn baktill som på gamla Bubblan gav den där speciella känslan. Minns att den köptes exklusive de svetsarbeten som behövdes på underredet – men sen så var det bara ’att tuta och köra’ som man kan läsa i en del annonser. Årsmodellen var 60-63 någonstans.

Tillverkades 1959-68, 170 tusen exemplar, 40 hkr om den passerat Gordini-trimningen - annars 30. Toppfart drygt 130, fanns även som kupé.

I Nordamerika fick den heta Caravelle från början – men annars Floride. 1964 slopades modellnamnet Floride och Caravelle tog över.

Ghias ingenjörer hade ritat karossen.

Voila!

Allt hänger ihop!

 I mitt jubileumsinlägg (scrolla en bit bakåt) finns ett foto av min Buick -38 med vita däcksidor. Åratal innan den kom i min ägo fotograferades den av Jan Ströman, expert på snart sagt alla gamla bilmärken. Det var i Göteborg, som var bilens hemort från början. Varför just den bilen? Som jag sedan körde efter att ha renoverat den. Tillfällighet, förstås - men ändå!

Mera om bilen, se arkiv 2011 sept 21.

Buicken kördes på rallyn och träffar, men också på några längre resor, t ex till Hälsingland (Kilafors) och till Töcksfors i Värmland vid norska gränsen (reportage så småningom).

En sån här vy inifrån har man ju i timmar, medan foton av bilen utifrån på en parkering eller ’hemma’ inte representerar timmar av gloende i samma position. Fastän – förstås – sceneriet ändras i gengäld hela tiden framför huven.

Klicka för större bild, så syns den raka åttans långa motorhuv bättre!

Foto under körning nära Töcksfors. Eller norr om Molkom. Tror jag. Minns inte just nu. 

 Nöjsamt tillägg

Apropå gloende – när Bertil Lindblad (hans stiftelse och muséum finns i Köping) under många år hade restaurerat sin Mercedes SSK och allt var 100% färdigt, tog han en pall och satte sig att beundra sitt verk. Det tog hela dagen! Han flyttade pallen successivt och insöp varje linje, varje detalj, tills han kommit runt till där pallen stått från början.

En vardags(bil)bild

Överallt ser man (på bild och vid div. träffar) flotta 50- och 60-talare, som ser fabriksnya ut.  Men de flesta vet ju, att om man lättar på minnenas draperi, så hittar man en annan – litet gråare - verklighet.

Som en glimt från livet som det var - min slitna Cheva 53:a och min brors Peugeot 203. Den hade han inte kunnat låta bli att köpa av en verkmästare på en bussverkstad, eftersom den var mycket välskött. Annars gillade han mest amerikanare (som det hette).
I just dessa i stort sett likadana hus på nuvarande Strandvägen i Uddeholm bodde (förstås) vi, dvs familjen Dahlgren (närmast) och familjen Hörnstein. Det handlar om mitten på 1960-talet.

Jaguar - en kort bekantskap!

Ännu ett litet snedsteg från US CARS och MERCEDES innebar en kort bekantskap med JAGUAR.

 I hastigt mod inköptes en Mark V 2½ litre Saloon 1950.

Ganska omgående skulle jag köra till Värmland. Det var innan alla nya, snabba sträckningar av E18, så det tog en avsevärd tid från Stockholm till Uddeholm.

Någon förståsigpåare hade rått mig att köpa en reservdelssats till bilens elektriska bränslepump. Det var Gjestvangs, som sålde Jaguar (i Sthlm). Där köpte jag vad som kunde behövas. Idag skulle det kanske betraktas som en överdriven försiktighet, men efterkrigsbilarna från Great Britain hade inte så gott rykte – och det gällde samtliga märken. Det berodde på att till de första modellerna var det ”man tager vad man haver”, som gällde.

Det betydde att gamla elkomponenter, ledningar (fabrikat Lucas) etc, som legat dåligt lagrade under kriget, togs in i produktionen. För bråttom var det! Det gav grunden till det gamla uttrycket ”Lucas, mannen som uppfann mörkret”.

Jaguar skulle ju vara litet bättre än t ex Morris, men kanske bränsle-pumparna hade samma tillverkare? Skönt alltså att ha tagit det säkra för det osäkra. En repsats i bagaget gav lugn och ro.

En skön (man sitter ju bra i en Jagga) och bekymmersfri ditresa blev det. Men väl framme tvärdog bensinpumpen! Så repsatsen kom fint till pass – trodde jag. Pumpen var av annat fabrikat än originalutförandet – varför kollade jag inte? - så ingenting passade.

En hygglig reparatör – det var ju ändå söndag! - fixade en manuell brytarfunktion med en tryckknapp. Den drogs till framsätet, där min yngre bror (se inlägg 12 mars 2011 Buick Conv Coupe), som skulle med till Stockholm – tryckte och tryckte alla de timmar det tog. Som mest kom vi upp i 80 med detta tryckande.

Liksom betr körglada Peugeot 203 (se inlägg nyligen) hade – med allt reparerat – ändå en viss misstänksamhet infunnit sig. Kanske det snart var dags för Lucas-mörkret också? 

Så Jaggan blev bortbytt mot ------ måste kolla t h på ”Lista över bilar jag ägt” ---------- Jo, det blev en Chevrolet 2103 1953 – som dock inte heller var helt okej. . .

M.G. Magnette, svår att köra om - då!

Sällan har en fyradörrars familjebil fått så många lovord både i tester och av enskilda förare, som Magnetten fick, när den kom 1956. Visserligen saknade den amerikanarnas slösande motorkraft, men det balanserades av vägegenskaper och körglädje.

Framför Uddeholmsbolagets huvudkontor i Uddeholm, Värmland.

 

 

 

'

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

År 1961 ägde jag en 56:a i fint skick. En bil där min dåvarande hustru obekymrat läste tidning under mina vilda kurvtagningar på de värmländska grusvägarna. Det var en kontrast mot hennes uppskrämdhet vid motsvarande framfart i De Soto 47:an dessförinnan.

Så här skrev tidningen Motor.

Efter hård körning på långtur var motorn fullkomligt oberörd av marschfarter mellan 100 och 130. Oljetrycket var klippfast trots värmebölja, liksom kylvattentemperaturen. --------------- Vagnen gör exakt vad föraren vill och ingenting som han inte vill. Den tar kurvor i hög fart som efter mall och med nästan omärklig krängning. -------------- Den kräver inte driven teknik från förarens sida, men spetsar öronen, när en van hand greppar ratt och växelspak. ----------Passar således familjer med både stillsamma och mera hårdkörande förare – och med krav på kvalitet och stil.

PS Oljetrycksmätare är bra att ha!

Intill torpet vid sjön Ullen nära Hagfors. I skuggan så gott det går!

           

Peugeot 203 - en positiv överraskning!

Mitt bilägande har inneburit några avsteg från diggandet av alla amerikanare och det eviga kapitlet Mercedes. Dels VW-bubblor (se inlägg 14 april 2011), dels M.G. och Jaguar (dom dyker upp framöver) – men också Peugeot.

Peugeots efterkrigsmodeller sålde bättre än förkrigsmodellerna. Femtiotalsmodellen 203 blev populär. Den kördes även i tävlingar, t ex Skarpnäcksloppet (på plan yta med en massa åttor och andra siffror).

Sen kom 403 och den med tanke på motorstyrkan mycket snabba 404.

Foto:  P Haventon

Hur som helst - jag köpte en 203:a från 1954, avställd i garage sedan något år. Man ska ju helst inte med bogsering försöka starta en bil, som inte körts på länge. Vi tog med oss ett laddat batteri med rätt voltantal. Till slut gick den igång.

Efter litet uppfräschning av underredet, var den klar för träffar och rallyn men även för bruksbilskörning, om man ville. Sollucka, fin inredning, fina linjer (tycker jag) med ganska lång motorhuv. Inte så många körda mil. På instrumentbrädan ett dragreglage till startmotorn – det ger en skön, litet robust känsla. Fyrväxlad låda med fyran något överväxlad ger låg bensin-förbrukning.

Men bäst av allt – vägegenskaperna!

Både bilen och jag skulle få vara med i biltidningen CAR, som tyvärr blev alltför kortlivad. Med i produktionen var Peter Haventon, en på många områden framstående person – inte minst som bilskribent men också som fotograf. En fartfylld bild skulle ingå – förstås i en kurva med sladd och i ett moln av grus och vägdamm. Ungefär som bilder av Tom Trana eller Björn Waldegård – så skulle det se ut, tyckte jag. Ett bra fotoställe rekades på en gammal kurvig grusväg.

Men hur fort jag än körde, ville inte 203:an släppa greppet! Till slut blev det något som ser ut nästan som en glidarbild . . .

Men det var blixtsnabb körning av en då ännu fräckare och modigare förare än nu för tiden. Litet fortare och det hade nog blivit en volt in i skogen . . .

Att köra snabbt och dessutom länge med en gammal orenoverad motor har sina risker. Sådana tankar finns ju inte, när man rycks med av körningen och sitter där och njuter. På hemväg på en resa Skåne T & R hände det. Den plåtskiva, som fördelar kylarvattnet till vardera sidan av blocket gav upp, så att vattnet hamnade mest på ena sidan. Motorn blev för varm – det gick bara att köra långsamt. Skivan (sönderrostad) byttes mot en av mässing.

Men en viss osäkerhet hade infunnit sig. Dessutom hade vi två MB 220 S att sköta om. Jag sålde 203:an till en person, som idag efter 30 år fortfarande har den kvar. Den fick nog ett lugnare liv – men kanske inte lika kul.

Den tidens ombonade inredning med tygklädsel, gott utrymme även i baksätet och dessutom tacklucka, gav en känsla av vardagslyx.

Bild två och tre inlagda i februari 2016 - utlovade tre år tidigare enl kommentarerna nedan. Värst vad det tog tid . . .

Heckflosse - ich liebe dich!

”Fenmersa – jag älskar dig!” ---- så känner jag verkligen ännu efter mina år med sexcylindriga Mercedes 220 Sb, som modellen heter. Den tillverkades från hösten 1959 till 1966 – det sista året med några smärre förändringar. Men dubbla förgasare var det hela tiden – ett progressivt utförande, dvs nr 2 kopplades in ”när det behövdes”.

Och det verkar som tidningen Motors bilbedömare var lika förtjusta. På fyra helsidor öser dom beröm över denna Mersa. Men det fanns något att diskutera, nämligen det där med med bakaxeln.

Ända sedan 30-talet hade man hållit fast vid den s k pendelaxeln – en ledad axel, som gör att spårvidden ändras vi t ex gupp, där den ökar när bakvagnen tyngs ned och återgår till normalläge efteråt. Det innebar också att ju tyngre lass man hade över bakaxeln, dess större var spårvidden. Skulle man ständigt köra med tungt bagage, skulle bakdäcken slitas mera på insidan.

På 220 Sb hade man börjat med en lång, vågrät skruvfjäder ovanför bakaxeln, som reducerade spårviddsförändringen till ett minimum. Så det var inte något man märkte till vardags. Vid halt väglag placerade jag några tyngdlyftnings-skivor på bagagegolvet. De tog ingen plats. Men deras tyngd minimerade förändringen ännu mera. Plus fördelen med tyngd över drivhjulen.

Så jag hade inget emot denna konstruktion och där fick jag medhåll av miljontals förare, nämligen alla som körde VW-bubblan med dess pendelbakaxel.

En inredning med kvalitet. Fällbart mittarmstöd i baksätet.

 Skulle kunna skriva många egna, berömmande ord om 220 Sb. Men jag finner att Motors beskrivning duger gott!

- Känns stadig även vid högre hastigheter. - Fyrväxlad, men ovanligt snabb på tvåan och trean. - Utmärkt sikt runtom, nästan 97%. - Mycket stort bagagerum. - Vägegenskaperna så bra att oerfarna förare kan förledas att göra det omöjliga. - Betr ventilation och uppvärmning ett föredöme. - Snabb, tyst, representativ och bekväm.

Ja, så där låter det om allt som tänkas kan!

Motgående torkare, där fälten överlappar varandra med ett par decimeter. Precision, eftersom den ena förstås måste ligga något före!

Dotter Maria har provat en modell med insprutningsmotor, som jag ägde en tid - 220 SEb. Insprutningspumpen satt vid bakaxeln och var skrämmande dyr. När den senare såldes, kände jag en viss lättnad.

Våra fenmersor vid värmlandstorpet. Fr o m 1965 låg det nära Älvsbacka.

 Det var härliga år med fenmersorna som familjebilar. Vi körde då och då mellan Stockholm och Värmland. Med upp till 120 på fria vägavsnitt blev det 1,2 liter per mil med fullastad bil. Men bensinräkningarna kom i andra hand på den tiden. Med fyra barn och en massa "landet-bagage" kändes det helt o.k. med den transportkapaciteten

Men det är en fråga om livsföring också. Ökade kostnader motsvaras helt enkelt av en viktig sak - bilintresset!  Faktum är att vi har haft var sin bil ända tills i år! (Hur länge det nu ska gå .....)

Ford Taunus 17 M och en fiffig väckning

Av någon anledning var jag 1971 ägare till en Taunus. Det finns faktiskt en hel del bilar, som passerat revy och som kanske borde ingå i min ”Lista över bilar jag ägt” – men som saknas där. Även en Vauxhall Velox 1954, som jag knappt hann köpa, förrän en tät spekulant dök upp. Med flera!

Nåväl, åter till Taunusen. Den var litet speciell, eftersom den hade en Perkins dieselmotor, bränslesnål till tusen. Den gick fint på vanlig, billig villaolja.

Det blev en semestertur till Danmark med en övernattning på ett pensionat i Huskvarna. När jag insåg, att jag glömt beställa väckning av de två gamla ägarinnorna (som då för länge sen gått och lagt sig) - flyttade jag helt enkelt skylten UTGÅNG till den olåsta rumsdörren. Alltid var det väl någon, som skulle iväg tidigt, tänkte jag. Mycket riktigt. Vid 7-tiden kom ett par instolpande med resväskor och allt. De tvärvände förstås! När de hittat ut, hängde jag snabbt tillbaka skylten.

På höstkanten såg jag i storstan en fräsch Chrysler Windsor 1955 med en saluskylt innanför en bakre sidoruta. Den föll jag för. Ägaren ville köra billigt - och Chrysler var ändå Chrysler - så det blev ett byte rätt av.

DEN bilen finns i alla fall med i min lista. Kanske blir det ett reportage om den vad det lider.
Den som vill läsa litet mer om denna Chrysler, får gå till Bloggarkiv 2014-mars-19.

Taunusen vilar sig vid trottoaren och de resande på ett café i närheten.

Hällefors på 1970-talet.