De Soton hade tillhört loktillverkarna NOHAB's (Nydqvist & Holm) direktionsbilar och var, såvitt jag minns, i så gott som 'mint condition' både in- och utvändigt. Inte många tusen mil på mätaren, bekväm i stadstrafik med Fluid Drive och distingerat mörkblå - sex cylindrar, 109 hk.
Nedan bara en formell kontroll, för något maskinellt fel uppstod aldrig under min tid som ägare. Det är intill familjen Töörns villa i Hagfors och det är unge Per Töörn (numera Höllviken), som är mest presentabel.
Året är 1960 och De Soton arbetar som bruksbil. Ännu fattas några år till veteranbilstänkandet med dubbelt bilägande.
Nöjsamt (nåja) tillägg.
En gång fick jag sällskap (i backspegeln) med en okänd Cheva 55:a V8. Det var mellan Örebro och Karlskoga och förstås fri fart - men ingen motorväg ännu. Ett litet privat race uppstod. Det var mycket trafik, men den kom som så ofta 'omgångsvis' med någon längre lucka. Genom ett antal omkörningar, där Chevan inte fick rum eller hann med på samma gång, kunde jag lämna den en bra bit bakom. Karlskogas infart hade gatstensbeläggning med många ojämnheter och gupp. De Soton visade sig där ha drabbats av fartblindhet som resulterade i att ett bakfjäderblad i paketet på vänster sida gick av. Så det blev ett lugnare tempo under resten av resan hem till Uddeholm.
Fjäderbladet byttes på en bil- och smidesverkstad i Hagfors, vars ägare tävlingskörde med en BMW 327, en 39:a var det visst.
Trevligt! Men, M.G Magnetten som jag hade ett tag var den absoluta favoriten! Tyvärr havererade motorn, vevaxeln gick av.. Axeln var bara tre-lagrad och tålde inte den hårda körning bilen inbjöd till.. Senare i livet blev det en Alfa Romeo Alfetta, som på flera sätt liknade M.G´n. Bra i kurvorna och skönt motorljud. Sedan blev jag Alfa-trogen. Men, de stora härliga gamla amerikanarna är fina att färdas i!
SvaraRaderaBra historia!
SvaraRadera