"Farväl - och på återseende!" - En historielektion.

Den 27 oktober 1981 skedde den sensationella grundstötningen av en sovjetisk ubåt i Karlskronas skärgård. 

Det var en båt av den s k Whiskey-klassen, 1000 ton, byggd 1956, fullt stridsutrustad med, som det visade sig, torpeder med kärnstridsspetsar. 

Den kunde avsiktligt eller vid en eventuell olycka utplåna hela Karlskrona och mera därtill.

Ubåtens beväpning – när den offentliggjordes vid en presskonferens - skapade stor oro även internationellt.

Det ryska befälet flyttades över till en svensk torpedbåt och förhördes under sex timmar, allt medan den ryska marinstaben rasade och skickade ett dussin stridsfartyg mot området. 

En ren felnavigering hävdade man från ubåtsbefälet.

Gåsefjärden, där U137 (ryssarna hade en annan benämning på båten) kört upp hårt på ett grund, spärrades av helt. 

Det behövdes nog, för en rysk högsjöbogserare närmade sig för att säkra ubåten och påbörja en flottdragning. Den avvisades dock av flera svenska ytfartyg plus vår ubåt Neptun.

 ”Håll gränsen!” var statsminister Fälldins (numera nästan bevingade) ord.

Redan den 29 oktober lyckades man från en tullkryssare, parkerad intill ubåten, med under däck dold utrustning bekräfta strålningen från kärnstridsspetsarna. Därefter föredrog man att snarast komma överens med ryssarna om en återlämning av ubåten. Säkrast så!

Efter fem oroliga dagar drogs båten av grundet och eskorterades till den svenska territorialgränsen. Vid överlämnandet yttrade chefen för den väntande ryska eskadern något till 'de svenske' att fundera på: ”Farväl – och på återseende!”

 

Sovjet hävdade hela tiden felnavigering som orsak till intrånget. Resonemangen, även senare, har varit många. De flesta ger inga poäng till de ryska förklaringarna.

Exempelvis:

X/. En mycket högt uppsatt officer, tillika navigationsexpert, fanns med ombord på U137.

Knappast nödvändigt om det inte gällde (hemliga) specialuppdrag med precisionsnavigering.

XX/. Å andra sidan spanade sovjetiska flygplan efter ubåten på den position, längre ut till havs, där den angivit att den befann sig. Men kanske den spaningen var ett medvetet spel? 

Dock: de grunda fjärdarna i Karlskrona skärgård (ca 10 m) skulle ha uppenbarat felnavigeringen på ett tidigt stadium. Eftersom kontroll av djupet ju har ständig prioritet för alla ubåtar.
Inför detta argument sade man sig ha förväxlat den svenska kusten med den polska(!). Ubåten hade fyra separata navigationssystem. Men samtliga var ur funktion, etc.

XXX/. Viss svensk inspektion av ubåten medgavs. Man råkade då upptäcka detaljerade sjökort över Karlskronas skärgård. Dessa smusslades dock snabbt undan.

 

Sammanfattningsvis – vi 'höll gränsen' mot vår store granne i öster. Vi undgick en atomsmäll. Karlskrona finns kvar.

"Vetenskapen eliminerar kunskapen."

Kornknarren gillar Horace Engdahls skriverier – det bara är så. Från början inget eget val - det var en bokgåva.
De har figurerat i ett inlägg om bl a våra bokstäver i november 2015. 

Det handlar om påståenden, formuleringar, slutsatser.
Exempelvis ”vetenskapens yttersta strävan tycks vara att eliminera kunskapen”.
Det vetenskapliga språket ligger på ett högre plan än vad vi vanligen möter. Det tvingas naturligtvis vara heltäckande. Våra enklare formuleringar om vad vi vet om samma sak, faller till marken. Där blir luckor och vad vi (trodde att vi) visste, var ofullständigt eller rentav felaktigt. Vår kunskap är icke.

Nordisk folkbåt.

Brigg.

Det kan gälla mera praktiska saker. Kornknarrens exempel blir alla tiders skickliga båtbyggare – från atlantseglingar till skärgårdskryssningar.
För att masterna skall stå något så när upprätt och fånga vinden, har en tung köl varit ett måste. Skrovets utformning och segelyta m m har man laborerat med i århundraden. Att kunna segla snabbt har varit viktigt för att balansera timmar eller dagar av stiltje.  Framgångsrika båtbyggares stora namn, t o m team, har flugit över haven tillsammans med båtarna.
Så kom dessutom spinnakern! Plötsligt betydligt snabbare, åtminstone i medvind. Kunskapen låg på topp.

Men så kom Katamaranerna. Eller Trimaraner (ovan), som de kan heta. Parallella, separata men sammankopplade skrov stoppade det eviga lutandet (dock ej omöjligt att åstadkomma). All vind fångas upp. Dessutom tvingar vattenflödet upp båttypen på några smala, lodräta fenor. Motståndet blir nära noll, då båten ”flyger” fritt ovan ytan. Det kan handla om kanske 15 knop i lätt bris.

Vetenskapen har gjort sitt jobb – och gammal kunskap ligger i lä.

H.E.'s sentens om att 'vetenskapen eliminerar kunskapen' – tja, inte så tokigt formulerad.
Gör det oss kanske vankelmodiga?
Vet vi något ”på riktigt”? Vi som inte vetenskapar.

De riktigt stora segelfartygen

Tidskriften LONGITUDE (1966-99, 36 nummer) var en påkostad tidskrift av yppersta kvalitet om båtar, segling och sjöfart. Den var ett livsverk av Jan-Erik Carlstedt, hyllad som "härstammande i rätt nedstigande led från de sju havens äventyrliga värld" (Kornknarrens formulering).

Kornknarren, som från utgivningens början ”mönstrat på”, som det kallades, sålde beklagligtvis alla nummer t o m nr 20, av numera bortglömd orsak (kanske det erbjudna priset).

Men mönstringen fortfor ännu en tid, så i bokhyllan finns kvar fyra nummer i sina skyddsfodral.

När Kornknarren blev tonåring handlade många ungdomsböcker om segelfartygens tid.

Den gamla sortens sjöfart låg då inte längre tillbaka än vad palmemordet eller Tjernobyls härdsmälta gör idag. Exempelvis skeppades från Australien spannmål till Europa, ibland med mer eller mindre iscensatta kappseglingar – mest kända under 1910-talet. Det tog i allmänhet c:a fyra månader, så mycket spännande kunde hända längs vägen. Man kanske aldrig såg sin medtävlare på hela tiden. Olika vägval gav andra vindförhållanden.

Det fanns förstås också böcker om äldre tiders stora sjöslag och deras skickliga amiraler och kaptener. Det fanns sjörövarromaner - även om s k kapare, som ofta hade kunglig befallning att störa fiendens handel. En av dem var Lasse i Gatan – adlad Gatenhjelm, från Onsala, numera en del av Göteborg - med kaparbrev från Karl XII.

Kornknarrens erfarenhet av segling begränsar sig till någon mindre båt på en tysk insjö och några turer i Stockholms skärgård med något som kallas Nordisk folkbåt, för övrigt en mycket säker segelbåt.

Det motsvarar ju knappast det gamla intresset, som just väckts till liv vid förnyad bekantskap med LONGITUDE.

Ett av de bevarade numren handlar delvis om

hur hela världens 4- och 5-mastade råtacklade skepp slutade sin levnad.

Tusentals segelfartyg med bara tre eller två master ligger utanför denna story. Dit hör de hypersnabba klipperskeppen, byggda för transport av immigranter under guldrushen i USA. 

 

Barkskeppet POMMERN har bevarats som flytande museum i Mariehamn på Åland. På 60-talet var hela skeppet fortfarande tillgängligt. Man kunde gå in i kaptenshytten och studera sjökorten, dra ut byrålådorna för navigation för olika världsdelar etc. Fascinerande!

Men det höll förstås inte i längden. Det mesta under däck är numera avspärrat. De öppna dörrarna är ersatta av fast glas, så man kan se in i hytterna – punkt och slut.

 

Betydligt större fraktskepp började byggas redan på 1870-talet. Det handlar om 436 skepp, de flesta dock byggda på 1890-talet – och de sista på 1920-talet. De allra flesta hade fyra master varav tre med råsegel och den aktre masten utan sådana (som Pommern, se bild). De kallades barkskepp (annars fullriggare). Det rörde sig om 2000 till 3500 tons nettovikt. Lastens vikt var omkring det dubbla. 

Nackdelen var förstås den svårbedömda restiden. 

Konkurrensen med ångbåtarna kom efter hand. Ångmaskinerna var i början mycket bränsleslukande. Den första ångbåten över Atlanten var till 99% lastad med kol för ångpannan. Övrig last var några säckar post.

Ångbåtar med betalande last i lastrummen var tvungna att bunkra kol i speciella hamnar gång på gång mellan Europa och Fjärran Östern - eller Australien. Detta slapp segelfartygen, som dessutom vid god vind kunde hålla i stort sett samma fart som ångbåtarna.

Segelfartygens rederier drog sig för den utrymmeskrävande ombyggnad, som ett hjälpmaskineri skulle innebära. Dessutom krävdes ju maskinister. Det förekom tvärtom, att några som levererats med hjälpmaskin, lät montera bort den för att få större lastutrymme – en riskfylld bedömning.

Slutet för de 436 skeppen kan delas upp i kategorier.

Numera skolskepp 2

Bevarade, så sent som 1990-talet 5

Konverterade till maskindrift 9

Sjunkna efter kollision 10

Förstörda genom eld 25

Sjunkna till sjöss 26

Konverterade till pråmar 35

Saknade 54

Sänkta av tyska krigshandlingar 69

Upphuggna 74

Strandade 121

Under ”upphuggna”, dvs skrotade, finns orsaker som ålder, större skador m m – men även till slut olönsamheten. När regeln om åtta timmars arbetsdag infördes, blev bemanningen mycket dyrare.

Långa sträckor med bogsering p g a dåliga vindar fördyrade också.

Och ända sedan Suezkanalen öppnades 1869, hade ångbåtarna (obs krigsfartygen!) sluppit runda Afrika.

 

De individuella slutvinjetterna för de stora skeppen, exemplifierat med en del av en större tabell från A till Ö.

Lägg märke till hur de har bytt namn, vanligen i samband med ny ägare.

Klicka gärna på bilden för bättre läsbarhet!

  

Felnavigering eller stiltje i kombination med starka havsströmmar var vanliga orsaker till strandning.

Så gott som alla saknade vattentäta skott. Det var ett enda stort lastrum från för till akter. En stor läcka blev ofta ett fatalt öde.

Kornknarren återkommer nog med några specifika händelser från segelfartygens tid.

 Diverse fakta och foton ur Longitude, en av världens förnämsta tidskrifter för äldre sjöfart.

En segelbåt passerar!

Bilder från förr ser vanligen mera rogivande ut. För oss äldre förknippas de förstås med den mindre stressfyllda tid, som då var. Hur de yngre uppfattar dem? Tja, de flesta har mycket liten koll på äldre tider. Bild som bild. Så länge det inte är krigare med rustning eller vikingaskepp. För då var det ju ett tag sen, helt klart. (Sällskapsspelet ”När då, då?" - för vuxna - är ett bra recept.)
När tider av stress blev mera markanta – då gick vi i pension och kunde undvika ett ökat slitage.
Vi kunde själva bestämma hur mycket ”nytt” vi ville ta till oss.

Man kan undra, hur alla som går på fullvarv i dagens ”uppdatera-eller-dö-samhälle” kommer att klara av en pensionärstillvaro. Men de kan förstås fortsätta med sin cybervärld, säkert ännu mera avancerad än nu.
Många fler blir dom i varje fall. Äldrevårdens resurser behöver fördubblas. Vilket aldrig sker, eftersom framförhållning är ett bortglömt ord. Dagens politiker påminner om yra höns, där rävarna utanför väntar ut dem.

Någon minuts lugn och ro erbjuds i alla fall genom antistressfotot nedan. Men när fotot togs från en punschveranda på ett hus fullt av snickarglädje, så var det ju inte sett som en motvikt, bara en båt bland de andra, som passerade.

Kornknarren hade faktiskt en liknande upplevelse i mycket unga år. Så stolt man kände sig!
Båten hette Gunn och kunde hyras (med skeppare) för dagen från någon västkustö.

En upplyftande händelse

Lasse H med några vänner hade köpt båten, nära att sjunka vid kaj. Det handlar om Årstaviken på 60-talet. Stockholmska Södersjukhuset i bakgrunden.

Den länspumpades (se bild) så gott det gick. Sen skulle den upp på land för koll och tätningsjobb. Block och talja anskaffades, för 12 ton, visserligen - alltså en rejäl marginal. Ett grovt träd fick bli fästpunkt. Men dragvajern, som fästes vid båten, var klenare.

Vajern, spänd som en fiolsträng, drog båten ur vattnet, decimeter efter decimeter. Vad man inte brytt sig om var den knappt skönjbara gångstig, som följde stranden. Den korsades nu, på en meters höjd, av den vibrerande vajern.
Man drog sig undan så gott det gick – alla vet vad en vajer som brister kan orsaka.
Plötsligt stod det gamla paret där på stigen, komna från ingenstans – han med käpp, som han ilsket slog mot vajern!
Men till slut fick grabbarna undan paret.
Båten fick sin plats på land, alldeles intill stranden. Det var i slutet av oktober.
Men så kom november med alla båtklubbars båtar vinterförvarade. Lastbåtarnas fartbegränsning på två knop upphörde. Ännu en miss i planeringen.
Rejäla svallvågor makade båten tillbaka där den hörde hemma. Ingen tätning verkställd, så den sjönk till och med – och försvann! Man letade med dykare, men den var spårlöst borta.
Oförsäkrad.

En händelse, som kittlar fantasin. Händer sådant nuförtiden i vår uppsäkrade värld? Jag undrar det.

Till sist en riktigt
GOD JUL TILL ALLA RETROBLOGGARE OCH ANDRA LÄSARE!

Många båtar - men ingen skärgård!

Vykort från beresta personer kan komma långt ifrån. Som framgår av kortet är detta från Oxnard, Californien - en stad vid kusten.
Marinan heter Channel Islands Marina, döpt efter de åtta öar, som finns utanför på en sträcka av ungefär 25 svenska landmil längs kusten. Fem av dem har status av nationalpark/naturreservat, något som bestämdes så sent som 1980.

Där krävs ingen knepig navigering som bland våra skärgårdars hundratals öar. Hos oss är just möjligheten till nya upptäckter med andra ankringsplatser något av ett äventyr i sig.  
Men när marinan på kortet mullrar igång, så är det upplevelser på de förhållandevis stora öarna, som hägrar. Trots övervakande vakter och strikta förhållningsregler.

Och - förstås - fiske! Att fiska från egen båt eller en hyrd - kanske med instruktör - är för de flesta ett måste. Det är minst 500 båtplatser på vykortet. Som synes är hela bibban ändå inte med.
Där finns en mängd sliprar för varvsinspektion. På promenadavstånd finns motell och hyresvåningar, restauranger, och köplador. (Allt enligt texten på baksidan.)
Det jättelika bilparkeringsområdet verkar synnerligen glest belagt. Kanske är det vardag och båtägarna jobbar för att ha råd till båtplats och service. Man kanske skulle ringa och fråga vad en båtplats kostar per år. Och hur långt man i medeltal måste pendla till sin båtplats.
Överst syns en möjlighet till avkoppling utan båt med bad, sol och surfing.

Oxnard ligger litet norr om Los Angeles med bebyggelse längs hela vägen.
(Klicka för större format!)   

En spektakulär erinran

Tornet intill Sjöfartsmuséet i Göteborg är uppfört till minne av de sjömän, som förolyckades under Första Världskriget 1914-18. Det handlar om fartygsbesättningar, som omkom på grund av minor eller ubåtstorpeder.
På sockeln kan man se elva marmortavlor med namn på 690 personer och namn på 98 sänkta fartyg.
Under det andra (senaste) världskriget omkom ett ännu större antal. För dem finns - så vitt jag vet - endast skilda minnesmärken, t ex för besättningen på ubåten Ulven. Den kolliderade med en tysk mina på svenskt vatten under övning utanför Marstrand i april 1943. Fiskebåtar hade dock varnat för minor i det aktuella området. Ubåten återfanns i juli samma år och bärgades. Hela besättningen, 33 man, omkom.


Tillägg
NÅGRA MINUTER OM SLUTET PÅ ETT VÄRLDSKRIG:
Första världskriget 1914-18 är knappt omnämnt i dagens skolböcker, men så sent som på 60-talet lärde sig eleverna en hel del om detta krig. Där fick man veta hur Adolf Hitlers envisa propaganda fick ett sådant gensvar, att han kunde erövra makten i Tyskland.

100-årsminnet av hur det började har nu uppmärksammats i alla länder som var inblandade.
Men i USA har man firat dess slut 1918 på Vapenstilleståndsdagen (Armistice Day) ända sedan dess - varje år i november.
Det har i år utkommit en mängd nya skildringar av detta krig - främst om hur det började, naturligt nog.

Men när striderna tog slut den 11/11 kl 11 år 1918, så befann sig Tyskland - som gav upp - i ett i historien sällan upplevt läge.
Inte en enda bit av landet hade nämligen förlorats till fienden. I stället stred de tyska arméerna i Frankrike och Belgien - även med britter och amerikanare som motståndare - helt på främmande mark och var obesegrade.

Ryssarna hade begärt fred efter revolutionen där 1917. Alla tyska trupper, som stridit mot ryssarna, flyttades till den s k Västfronten, främst i Frankrike. Då gick USA in i kriget mot Tyskland - så den tyska segervittringen gick om intet.

Men alla tyskar 'därhemma' led nöd, och svälten var märkbar. Allt, allt hade under fyra år gått till de stora arméernas underhåll. Men denna uppoffring hade nått sitt slut. Det blev en hemmarevolution.
Soldaterna kom hem till ett land i armod.

Fredsvillkoren dröjde ända till 1921, den sk Versaillesfreden. Tyskland belades med ett orimligt tilltaget skadestånd, främst till Frankrike. Men det fanns inga pengar att betala med, så den tyska produktionen, som skulle ha kunnat hjälpa upp det egna landet, gick åt till denna betalning. Den fortgick, ända tills Hitler tog makten och avbröt det hela. Hans främsta trumfkort var 'den orättvisa freden' och 'förräderiet', kallat 'en dolkstöt i ryggen', nämligen från de tyska politiker, som lyckades avbryta kriget.

Så lärde sig eleverna hur ett ogenomtänkt fredsslut kan bidra till ett nytt världskrig 21 år senare. Ett folks revanschlust skall inte underskattas.

Efter andra världskriget, 1945, var man vis av skadan och satte in enorma belopp, den s k Marshallhjälpen, döpt efter USA:s utrikesminister, för att snabbt få Tyskland på fötter. Och det lyckades man med.
Hur landets (Västtysklands) industriproduktion byggdes upp, kallas för 'det tyska undret'.

Waxholm har sin historia!

Så idylliskt det verkar! Och långsamt!

Det tycker vi nog, men Waxholms funktion som livaktig knutpunkt för den delen av skärgården var grundlagd redan för hundra år sedan.

Klicka för större format!

Hotell, restauranger, caféer, båtutflykter, kanske dans – det sörjde för angenäma besök. Så fanns förstås alla som såg till att allt detta fungerade - och vips! är man vid ingången till ett socialreportage. Men det var inte det jag tänkte mig den här gången. Andra foton finns som tar upp boende och arbete för hundra år sen.

I alla fall så nämner jag fiskebåtarna, då som nu med färsk fisk till restauranger och alla privata hushåll.

Man eldade med ved, kol och koks, som märktes i luften. Men med den vanliga vinden från sjösidan slapp man här en del av detta, vilket ju plågade alla tätorter på den tiden.

Vi ser båten med alla segel satta – och ångbåten, det bästa färdmedlet till hufvudstaden. Längtade man dit, så fanns det flera turer per dag.

Till höger ser vi fästningen, som redan spelat ut det mesta av sin roll som lås för en av de viktiga farlederna (numera museum).

Men fältmarskalken Moltke från Tyskland var här på besök en gång. Barsk som han var, lär han ha skrattat endast två gånger i sitt liv. Ena gången när hans svärmor dog och andra gången när han såg Waxholms fästning.

Fästningen flaggar ändå stolt – helt obekymrad av sådana påhopp.

 

Båtliv då också

Det finns som bekant s k grosshandlarvillor, stora, med diverse snickerier vid balkongerna, fönstren och entréerna. De flesta byggdes på 20-talet.

Men då fanns det också grosshandlarbåtar. De var långa och smala med rejäla motorer. Ibland kojer men alltid soffor med bord för groggen eller punschen, när man ankrat. 

Det går rykten om denna båt.

Att den fortfarande möjligen är vid liv.

Att den i så fall har en modernare motor.

Att man fräste över ett grund och en läcka uppstod.

Att den då räddades genom att raskt köras upp på en badstrand, varvid de badande fick maka på sig.

Att denna snabba åtgärd, om den är sann, måste betraktas som en båthistorisk välgärning, eftersom beståndet annars hade minskats med denna klenod.

Att dess ursprungliga namn var Vitesse.

Ett foto utan anknytning till båtarna ovan eller nedan.

Så här skönt kan man väl ha det även på moderna båtar. Men på den tiden, antagligen 1918-19, kändes det väl litet mera exklusivt. En ganska lång klänning, mössa med spetsbräm, en bok, en fin plåtburk för kakorna, en korg för drycken och kikaren på bordet. Ganska rymligt med bord och korgstolar.

Vi får väl anta att Örebro II  trafikerade Hjälmare kanal. Några intressanta rykten florerar inte om denna ångbåt, tyvärr.

.Foton värda att klicka på! från Lars Henriksson, en gång ägare till Sveriges äldsta salongsbåt i drift.

Ångfartyg på Stockholms Ström

1930-talets Stockholm med ångdrivna kryssningsfartyg på besök.

Den s k Strömbron finns inte. 

Tremastaren af Chapman (numera vandrarhem) saknas vid Skeppsholmen,  och Södermalm väntar på en modernisering. 

Klicka för panorama!