De riktigt stora segelfartygen

Tidskriften LONGITUDE (1966-99, 36 nummer) var en påkostad tidskrift av yppersta kvalitet om båtar, segling och sjöfart. Den var ett livsverk av Jan-Erik Carlstedt, hyllad som "härstammande i rätt nedstigande led från de sju havens äventyrliga värld" (Kornknarrens formulering).

Kornknarren, som från utgivningens början ”mönstrat på”, som det kallades, sålde beklagligtvis alla nummer t o m nr 20, av numera bortglömd orsak (kanske det erbjudna priset).

Men mönstringen fortfor ännu en tid, så i bokhyllan finns kvar fyra nummer i sina skyddsfodral.

När Kornknarren blev tonåring handlade många ungdomsböcker om segelfartygens tid.

Den gamla sortens sjöfart låg då inte längre tillbaka än vad palmemordet eller Tjernobyls härdsmälta gör idag. Exempelvis skeppades från Australien spannmål till Europa, ibland med mer eller mindre iscensatta kappseglingar – mest kända under 1910-talet. Det tog i allmänhet c:a fyra månader, så mycket spännande kunde hända längs vägen. Man kanske aldrig såg sin medtävlare på hela tiden. Olika vägval gav andra vindförhållanden.

Det fanns förstås också böcker om äldre tiders stora sjöslag och deras skickliga amiraler och kaptener. Det fanns sjörövarromaner - även om s k kapare, som ofta hade kunglig befallning att störa fiendens handel. En av dem var Lasse i Gatan – adlad Gatenhjelm, från Onsala, numera en del av Göteborg - med kaparbrev från Karl XII.

Kornknarrens erfarenhet av segling begränsar sig till någon mindre båt på en tysk insjö och några turer i Stockholms skärgård med något som kallas Nordisk folkbåt, för övrigt en mycket säker segelbåt.

Det motsvarar ju knappast det gamla intresset, som just väckts till liv vid förnyad bekantskap med LONGITUDE.

Ett av de bevarade numren handlar delvis om

hur hela världens 4- och 5-mastade råtacklade skepp slutade sin levnad.

Tusentals segelfartyg med bara tre eller två master ligger utanför denna story. Dit hör de hypersnabba klipperskeppen, byggda för transport av immigranter under guldrushen i USA. 

 

Barkskeppet POMMERN har bevarats som flytande museum i Mariehamn på Åland. På 60-talet var hela skeppet fortfarande tillgängligt. Man kunde gå in i kaptenshytten och studera sjökorten, dra ut byrålådorna för navigation för olika världsdelar etc. Fascinerande!

Men det höll förstås inte i längden. Det mesta under däck är numera avspärrat. De öppna dörrarna är ersatta av fast glas, så man kan se in i hytterna – punkt och slut.

 

Betydligt större fraktskepp började byggas redan på 1870-talet. Det handlar om 436 skepp, de flesta dock byggda på 1890-talet – och de sista på 1920-talet. De allra flesta hade fyra master varav tre med råsegel och den aktre masten utan sådana (som Pommern, se bild). De kallades barkskepp (annars fullriggare). Det rörde sig om 2000 till 3500 tons nettovikt. Lastens vikt var omkring det dubbla. 

Nackdelen var förstås den svårbedömda restiden. 

Konkurrensen med ångbåtarna kom efter hand. Ångmaskinerna var i början mycket bränsleslukande. Den första ångbåten över Atlanten var till 99% lastad med kol för ångpannan. Övrig last var några säckar post.

Ångbåtar med betalande last i lastrummen var tvungna att bunkra kol i speciella hamnar gång på gång mellan Europa och Fjärran Östern - eller Australien. Detta slapp segelfartygen, som dessutom vid god vind kunde hålla i stort sett samma fart som ångbåtarna.

Segelfartygens rederier drog sig för den utrymmeskrävande ombyggnad, som ett hjälpmaskineri skulle innebära. Dessutom krävdes ju maskinister. Det förekom tvärtom, att några som levererats med hjälpmaskin, lät montera bort den för att få större lastutrymme – en riskfylld bedömning.

Slutet för de 436 skeppen kan delas upp i kategorier.

Numera skolskepp 2

Bevarade, så sent som 1990-talet 5

Konverterade till maskindrift 9

Sjunkna efter kollision 10

Förstörda genom eld 25

Sjunkna till sjöss 26

Konverterade till pråmar 35

Saknade 54

Sänkta av tyska krigshandlingar 69

Upphuggna 74

Strandade 121

Under ”upphuggna”, dvs skrotade, finns orsaker som ålder, större skador m m – men även till slut olönsamheten. När regeln om åtta timmars arbetsdag infördes, blev bemanningen mycket dyrare.

Långa sträckor med bogsering p g a dåliga vindar fördyrade också.

Och ända sedan Suezkanalen öppnades 1869, hade ångbåtarna (obs krigsfartygen!) sluppit runda Afrika.

 

De individuella slutvinjetterna för de stora skeppen, exemplifierat med en del av en större tabell från A till Ö.

Lägg märke till hur de har bytt namn, vanligen i samband med ny ägare.

Klicka gärna på bilden för bättre läsbarhet!

  

Felnavigering eller stiltje i kombination med starka havsströmmar var vanliga orsaker till strandning.

Så gott som alla saknade vattentäta skott. Det var ett enda stort lastrum från för till akter. En stor läcka blev ofta ett fatalt öde.

Kornknarren återkommer nog med några specifika händelser från segelfartygens tid.

 Diverse fakta och foton ur Longitude, en av världens förnämsta tidskrifter för äldre sjöfart.