Att samla ger identitet

När retrovärlden slog till mot vårt land avslöjades en grupp, som man inte lagt märke till så mycket – nämligen samlarna. Reportagen duggade tätt om dessa människor och ridån gick upp för en företeelse, som visserligen funnits hela tiden men nu fick en mer eller mindre närgången
uppmärksamhet. Oftast visades med stolthet upp alla sorters samlande. Den som börjat tidigt kunde äga varianter av föremål, nu omöjliga att få tag i.

Här ser vi 'Karlskrona Blå Stoffering'.
Ett allmänt använt porslin i Kornknarrens föräldrahem.
Ingen samling, precis, men koppar, fat, kanna, snipa och sockerskål finns.

Köper gärna mera om någon säljer eller tipsar!














Det har naturligtvis betydelse vad man samlar på. Allt från nålar eller pennor, frimärken eller bokmärken, glas eller porslin, planscher/affischer eller böcker, vin eller dragspel – ja vad det vara månde – samma glädje, samma intresse men med helt olika utrymmesbehov.
Man får heller inte glömma fordonsssamlingarna – apropå att ta plats.



Packard! - "Fråga en som äger en!" löd mottot. Hr Kihle, norsk skeppsredarson, visste vad han skulle svara.

Drygt 30 st 1:43 finns kvar. Men alla Viking (några här intill, för järnväg H0) finns kvar efter sonens unga år.







De flesta serier av retroobjekt har fyllts eller börjar närma sig sin fullbordan. Och medelåldern ökar obönhörligt bland alla samlare.
Vårt kära internät har gett samlarna nya möjligheter. För det var inte länge sedan Gula Tidningen var den enda möjligheten för köp&sälj i dessa kategorier, bortsett från månadstidningar som Antik & Auktion och en del specifika ämnestidningar, exempelvis veteranfordonstidningarna.
Programmet Antikrundan (m fl) har gett säljarna mycket pengar – men vart tar loppisfynden vägen?

Det bör ligga en s k motbok i vinkällaren, eller hur?
Än finns dom på en och annan loppis, men det börjar tunna ut.

(Klicka gärna på bilderna för större format.)












Törs man anta att det är männen som står för det största antalet samlingar? Deras större rörlighet i sina yrken ger större chans till att stöta på åtråvärda objekt. Kvinnorna lever i allmänhet längre och kan som änkor bli rådvilla inför samlingars avyttrande eller gallring.
Kornknarren föreslog en gång MHS (Motorhistoriska Sällskapet) att producera en handbok för medlemmarna, där goda råd gavs om värdering och kanske advokatkontakter inför försäljning – med tanke på hustru eller barn som stått utanför hobbyn i dessa avseenden.
Och som ofta vill avsluta allt så fort som möjligt.

En person i bekantskapskretsen 'lever på' affischer/posters etc köp&sälj.
Men det kräver resor till mässor, även på kontinenten. Minsann!







 Bland mina vänner finns några som (fortfarande lever men) vill sälja allt eller reducera sina innehav. Det kan gälla (som ovan berörts) en förändring till mindre utrymme. Sämre hälsa kan också vara ett skäl, där t ex förmågan att hålla bilparken i hyfsat skick har avtagit. Men en samlings ökade försäljningsvärde kan ju ge plåster på såren.

För det behövs nog!
Nedanstående rader är bra formulerade, tycker Kornknarren.

Samlade saker har ofta behandlats som statusmarkörer. 
Men vad som sällan diskuteras är att de också skapar en identitet.
Och sin identitet gör man sig inte av med så lätt!