Glöm inte dina resecheckar!

Resecheckarna var nästan ett måste, innan de överallt brukbara kreditkorten nådde oss. (Nog var väl Eurocard och American Express de första?)
Checkarna, personliga, med eget pass som ID, var naturligtvis en bra gardering mot en stulen reskassa. En resecheck var inte lätt för en tjuv att få fart på.
Stulna checkar ersätts dessutom omedelbart, garanteras det.

England hade sin lokala valuta, påpekas det, och man måste på något sätt förse sig med dylika valörer, om det hela skulle bli enkelt och smidigt. Förstås inga mobiler ännu, utan mynttelefoner - nästan alltid inom synhåll i städernas centrum.

Under bilden propageras för Bank of America's resecheckar. Man behövde inte söka upp en bank. De flesta företag accepterade checkarna som betalningsmedel med eventuell växling till kontanter.

En anslående påminnelse, som gör att man får lust att kolla vad det handlar om. Mynten ligger där . . . tydligen ingen väggtelefon. I alla fall ett ovanligt perspektiv, som Kornknarren faller för.    (Ur National Geographic)

  

Ja, denna eviga framtid . . .

Här kan man vinka med hatten på!
Men de flesta reklamtecknare hade nog inte varit nära en helikopter i verkligheten.
Annonsen - från Det Bästa i mitten av 40-talet - andas i alla fall skön optimism.

Kornknarren minns hur denna typ av framtidsversioner förekom då och då i tekniska tidningar. Mest handlade det om bilars karosser - med mycket glas åt alla håll.

Under andra världskriget hade helikoptrar gjort en del insatser, men huvudsakligen som laståsnor till ogästvänliga platser. Vanligaste fabrikatet var då Sikorsky. Men till Koreakriget i början av 50-talet hade man förstås hunnit längre. Och till Vietnamkriget på 60-talet hade attacktyper med stor eldkraft hunnit utvecklas.

40-talets dröm blev till slut en, visserligen, begränsad verklighet.
En del affärsmän och andra förmögna äger faktiskt en privat helikopter.
I takt med nutida globalisering får den nu stå tillbaka för 'privat-jet'.
Dock en liten 'chopper'-tur först från trädgårdstomten till flygfältet . . .

En folklig, billig version får vi nog vänta på. Och på certifikatet i så fall!
Det verkar ju t o m dyrt och besvärligt att ta körkort numera. 

Tillägg 
I texten nedanför, som utelämnats här, kan man bland annat läsa följande:
  "De underverk inom samfärdseln, som efterkrigsvärlden bär i sitt sköte, skall finna ESSOs motorbränslen och smörjoljor redo."
 

Studebaker och "Det Bästa"

Raymond Loewy’s nya skapelse, som visades upp sommaren 1946, tilltalade några hundratusen köpare, som föll för ny design - och det räckte ett bra tag. 1953 kom Loewy’s nästa kick - toppad av de låga kupéerna, som fortfarande räknas bland de vackraste.
En sådan ägde jag en tid - en President State Coupe -55 (med V8, förstås, och överväxel, såvitt jag minns). Foto nederst!

Studebaker var värd ett bättre öde än utförsbacken i slutet av 50-talet. Samgåendet med Packard hjälpte inte. Det var bara två 'losers' som blev en.
1956 kunde man ännu köpa en Packard Clipper, men att bilarna sedan måste återkallas för bakaxelproblem blev dödsstöten. Fabriken stängdes i slutet av året.
Det blev Studebakers karosser i fortsättningen, men åtminstone 1957 kunde man välja motor - Packards V8 eller Studebakers. Trasslet med Packard hade kostat 64 milj dollar.

Men Studebaker Lark, en mindre bil, med V8 om man så ville, gav Studebaker plötsligt ett vinstgivande år – 1959.
En kort tid av lycka med idén om en kompakt men motorstark bil för folket. Men så kom Corvair, Falcon och Valiant och det blev ett tvärt slut på det roliga.

Nöjsamt tillägg.
Annonsen ovan jämte de två föregående – Sheaffer's reservoarpenna  och Renault 4CV – är hämtade ur tidningen ”Det Bästa”, som hade stor spridning i Sverige under 40- och 50-talen.
Det var/är en svenskinriktad version i A5-format av amerikanska ”Reader's Digest”, som startade 1922. Inte precis rikligt illustrerad men många sidor med reportage, noveller, romaner i kortversion, vetenskap m m.
Men även fristående anekdoter, insprängda här och där – ofta med en för tiden inte så vanlig absurd ton. Därifrån härstammar (åtminstone för min del) följande exempel.

En barägare i Texas ägde en kraftig och gentemot andra(s) hundar mycket ilsken hanhund. Den höll till vid bardisken och gjorde processen kort med hundar, som råkat komma innanför dörren, måhända tillsammans med någon gäst.
En dag kom en främling in med en lågväxt, gulaktig hund med korta kraftiga ben. Barägarens hund tog sats för att angripa men blev raskt försatt ur spel, skadad och blodig.
De häpna gästerna samlades runt främlingen.
En av dem sa
-  Se, det var en duktig liten gul hund ni har.
Främlingen svarade
-  Tja – hund och hund . . . det är en krokodil, som jag klippt svansen av och målat gul.

På 50-talet kom jag över en amerikansk bok, som hette 1000 JOKES (Jokes = skämt). Där fanns det mycket av rolig, ganska speciell humor. En som också måste ha köpt boken, var Povel Ramel. Några av hans tokigheter hade jag stött på i 1000 Jokes, innan jag skrattade åt dem på hans tältrevyer.

Reservoarpennan - det stora lyftet

Det angav status att äga en fin (och dyr) reservoarpenna.
På Sheaffer's visade den vita pricken upptill på skaftet, att det handlade om lyxversionen.
Ett annat fint märke var Parker, som Kornknarren använde ett antal år. Där visade ett litet blått ruter-ess, att pennan hade högsta möjliga kvalitet med garanti under överblickbar tid.

Påfyllningen av bläck var enkel. Man skruvade bort överdelen och klämde ihop bläckbehållaren av gummi (eller tryckte ned en kolv), doppade pennspetsen i ett bläckhorn och släppte efter. Det gick som en dans – förutsatt att ett bläckhorn (den urgamla benämningen!) stod till buds.
När man hade köpt en burk med bläck, kunde man hälla över det i ett schangdobelt bläckhorn av skrytmodell, kanske av dyr metall eller prismaslipat glas. Det var ett naturligt tillbehör på skrivbordet långt innan reservoarpennornas inträde på senare 40-talet.

  
Dittills hade man använt en stiftpenna (där stiftet var utbytbart), som redan efter ett par skrivna ord måste doppas på nytt i hornet. Det var läget sedan mer än hundra år tillbaka. Skrivkunnigheten hade ju blivit mera allmän, sedan folkskolan införts 1842.
Och så fanns förstås ett obligatoriskt läskpapper, som gjorde skriften torr och det hela hanterbart.
Men med reservoarpennorna kom också det snabbtorkande bläcket och läskpappret blev onödigt.

Att skriva med bläck och stiftpenna resulterade i en mera vårdad handstil, eftersom snabba rörelser och olika tryck mot pappret kunde ge bläckplumpar, som förstörde - särskilt i en seriös text om något viktigt.
Dessutom var brevskrivandet det normala sättet att kontakta vänner och bekanta.
Åratals skrivande gav skriften karaktär och ibland till och med skönhet. Det berodde på mera harmoniska rörelser med handen, eftersom stiftet, som fjädrade något, endast gav bläck på pappret om rörelsen (med höger hand) gick från vänster till höger. Att 'backa' med pennan mot pappret var inte att tänka på.

Vårt brevskrivande folk hade många, många skoltimmars övning bakom sig. Att sedan i vuxen ålder kunna i skrift med bläck och penna rikta sig till vilken myndighet som helst, det gav en känsla av trygghet.

Så här såg Kornknarrens Parker 51 ut - ett lyxigt tillbehör för vardagen på 40- och 50-talet. Tradera gav nyligen ett pris på mer än SEK 7000 för en sådan. Men då var det en ovanlig färg. Antalet färgvarianter nådde med tiden ett dussin. Dessutom kunde ’huven’ vara slipad på olika sätt, t o m svagt reliefbetonad. Men under en tusenlapp hamnar nog inte en oförstörd 51:a.

Renault 4CV - också en folkvagn!

              Denna franska folkvagn tillverkades 1946-61.

                       (Klicka gärna på bilden för större format!) 

Året 1945, efter WWII, avsåg Renault att inrikta sig på en enklare, mindre bil än tidigare. Den franske inrikesministern kontaktade Ferdinand Porsche för konsultation.

Porsche, med VW Typ 1 bakom sig och även ett förflutet på österrikiska STEYR, var positiv. 

På franskt vis blev det en del restaurangbesök. Det påstods, att Porsche på baksidan av en restaurangmeny skissade en förlaga till 4CV.

Samarbetet blev dock inte av. I stället synades Porsche för påstådda krigsförbrytelser.

Men storyn om skissen på menyn bet sig fast och hördes ofta på 50-talet. Lögn, hävdas det numera. Synd i så fall.

Renault 4CV blev i alla fall en succé - lättkörd, driftsäker och inte särskilt dyr. Modern med självbärande kaross. Fyrcylindrig, vätskekyld, baktill längsmonterad radmotor. 21 hkr, som räckte till för den låga vagnvikten, bara 600 kg.

Som andra bilar utan nämnvärda (servo-)hjälpmedel hade/har den en direktkontakt med vägen och en rapphet i körningen med en känsla av kontroll, även om en svansmotor alltid kräver mer uppmärksamhet.

Apropå skissade idéer:

Vad som däremot är sant, är Adolf Hitlers direktiv till Porsche, åtföljt av en skiss (som finns kvar), om en folkbil för fyra personer, som skulle kunna marscha 100 km/tim och dra mindre än en liter per mil. 

Produktionen av VW Typ 1 kom igång 1939 i samband med krigsutbrottet, dock bara i en militär version. Dessförinnan hade tusentals tyskar betalat för bilen i förskott. Men det blev ingen civil leverans (fabriken var sönderbombad) förrän några år efter kriget. Då stod man först i kön (om man överlevt) - och det gamla inbetalade beloppet gällde!

Tillägg

Hitler hade försökt bli konstnär i sin ungdom, så rita kunde han. Men till högre sådan utbildning hade han inte antagits. Kanske hade vi sluppit ett världskrig om han blivit en etablerad konstnär i stället?

De som refuserade hans alster anade inte vad de ställde till med . . .

(i brist på bättre - ett foto fr Google av en tidig Typ 1)

Renhetens verktyg

Goda rutiner, både andliga och kroppsliga, är eftersträvansvärda. Här håller vi oss till det kroppsliga.
Det finns i varje hem produkter, ägnade åt vår mer eller mindre användbara och kanske njutbara kropp.
Vi vet att det är de små detaljerna, som gör det.
Och vet man inte hur man ska tackla sin kroppsvård - och dess verktyg! - så kan man läsa om det i tidningen.

I detta fall (kultur-)magasinet JOKER, nr 9 1945, utgivet av bl a Per Anders Fogelström, känd från sina böcker om livet i det gamla Stockholm.
"Artiklar, noveller, humoresker, dikter och bilder" bjöd man på.

Och även, som synes, råd om vardagliga - men viktiga! - ting.




(Klicka på bilden för något bättre läsbarhet!)

En moped från Husqvarna

Inte precis säkerhetsrelaterade plagg – Dä bar' å åk', som Stenmark sa en gång.  Ja, var och en blir väl salig på sitt sätt.

Men Husqvarna borde väl ha känt litet omtanke ändå (i annonserna), kan man tycka. Hjälmar, kanske?
Nej, jag tror att enkelheten, som Stenmark uttryckte den, dominerar här. En lättkörd moped, som inte ger minsta problem för vare sig kille eller tjej. Enkel som en cykel och lika tillgänglig.

Åk vart som helst när som helst – det hade varit roulettefilosofi i ett nötskal - och en slogan!

Roulette förfinades under senare delen av 50-talet. En annan modell - ’Lyx’ från 1957 i svart och solgult - hade bakhjulsfjädring och erbjöds med två eller tre växlar.

Duesenbergannonsanalys

"Fantastisk båt - den ska jag köpa!"

Dagens stillbildsannonser (obs!) om bilar ser inte ut så här.
Ingenting får numera distrahera betraktaren, dvs den tänkta spekulanten. Inga tankeutflykter om en vacker båt, t ex. Man visar bara bilen.

Men i TV's reklamfilmer, däremot, ser man en massa udda grejer i början, där man inte kopplas till vad som skalll säljas. Det skapar förväntan på helt andra saker än - i detta fall - bilar.
Först fiskar folk (köpa fiskedon? – ja, det kanske man borde . . .), sedan ordnas en  picknick med goda pålägg (ser gott ut - är det Scan?) vid en härlig strand (ser ut som Siljan – dit måste vi!).
Nej, det är VOLVO det handlar om, visar det sig till slut.
Utan den kan du visst varken fiska eller äta gott eller köra till en vacker strand.
Många har säkert stängt av innan Volvon dyker upp – för det tar ju en stund.
Fel ordning, tycker jag!

Bättre vore att börja med bilen - ”så har dom åtminstone sett Volvon, innan dom stänger av . . .”
Sedan kan man visa allt kul som man kan uppleva när man köpt den. Kanske med specialfack för fiskedon och kylbox för maten och Gps, så man hittar till Siljan – allt i grundutförande.

Förresten – vart tog humorn vägen?
Låt oss säga att det rör sig om en (annan) bil, vars image bygger på fart och sportighet – men inte den värsta och inte den dyraste. TV-reklamen visar när den står främst vid ett rödljus med tre filer. Alla har stannat. Det blir grönt och vår bil drar ifrån dom andra utan problem. Speakerrösten konstaterar det och påpekar att de andra bilarna var familjebilar med svagare motorer.
Då ser man i närbild 'vår' bils belåtne förare vid ratten, vänd mot kameran, sägandes (med glimten i ögat):
”Visst – men man väljer väl sina offer . . .”
Det skulle åtminstone resultera i att man kom ihåg vilken sportbil det var fråga om - och ett gott skratt dessutom.


Duesenberg tillverkades 1921-37 i Indianapolis, bland de dyraste i USA, från 1926 i en 'trio-koncern' med Auburn och Cord, där Auburn (nu en mycket dyr veteran, om man hittar någon) var en billig bil. 
Minifakta om Duesenberg 1928 (som i annonsen).
Modell X. Rak åtta, 100 hkr, topphastighet 150. Förstärkt bränsletryck om så behövdes. Hydrauliska bromsar.  
Dito 1929-37.
Rak åtta, 265 hkr.
Topphastighet varierande, beroende på vikt och utväxling, men den gjorde i alla fall 120 på tvåan.
Modell med kompressor (från 1932) 'SJ' eller utan, 'J'.
Bilar från samma år kunde se olika ut, eftersom välkända karossbyggare anlitades, t ex Barker och Murphy.

En kvalitetsbil rätt igenom med få medtävlare och naturligtvis prismässigt oåtkomlig för de flesta.
Och en härlig slogan - som rimmar t o m!

Reklam på eget vis!

Kungliga Tekniska Högskolans (KTH) elever (kallas teknologer) har ända från förra seklets början från generation till generation givit ut en skämttidning, den s k Blandaren. Två nummer per år – en Vårblandare och en Höstblandare (lagom till Mårten Gås). Där varvades absurda noveller med stenhård samhällskritik i anekdotisk form eller slagfärdiga uttryck, dialoger, vitsar - ja, nästan vad som helst.

Det mesta illustrerat, inte minst de geniala uppfinningar, som presenterades. Jag minns en krycka med ett hjul nedtill, så att den skadade inte skulle behöva lyfta och flytta kryckan för varje steg.

Många företag annonserade regelbundet i Blandaren. Det gav goda inkomster. Men det var med en viss bävan, som företagens reklamavdelningar inväntade utgivningen, eftersom Blandarens redaktion utformade annonserna efter eget tycke.

Nedanstående annons är från en dagstidning år 1927.

Men i Blandaren fick man i stället se en profilteckning av en kraftigt baktung eka i full fart med utombordare och en person vid motorn. Som annonstext såg man, enkelt och kraftfullt

PENTA – FRÄMST FASTÄN BAK.

Någon gång kunde det hända, att en annonsör, som återkommit år efter år, plötsligt tackade nej. Detta sågs inte med blida ögon. En gång gällde det 'Fyffe's bananer'. Då blev det en gratisannons, där man kunde läsa att dessa bananer var ”så lättsmälta, att de smakade skit redan i munnen”.

 Om läkare skämtade man ofta. T ex när en doktor måste gå till doktorn.

 -  Vad har ni för problem? Har ni ont någonstans?

 -  Det kan jag inte säga. Jag har tystnadsplikt.

När SVT under 70-talet kryllade av vänsterorienterade nollåttor och det mest vänstra var ”Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, Revolutionära Linjen”, skämtade Blandaren så här om hur lätt man kunde få jobb där.

• Står ni till vänster om KFMLR?
• Ja.
• Säg mjölk.
• Mjulk.
• Ni är anställd.
  
  
  Många korta dialoger utan närmare omständigheter var typiska i Blandaren – alltid litet (eller mycket) skruvade. Bara så här, t ex.

• Det sägs att en noshörning simmar bättre än den springer.
• Du menar väl flodhäst?
• Ja, vem f-n har sagt noshörning?

Eller denna klassiker:

• Är kaffet varmt eller kallt?
• Det är varmt – men det är slut.

Tror att man behöver ha fostrats tidigt i en absurd anda, för att njuta av sådana repliker.

Det har i varje fall jag, det är tydligt.

La Salle - för finsmakaren!

Sidor ur en broschyr från 1934.

La Salle (som kom 1927) blev nummer två uppifrån på GM-linan.

Jag kan skriva under på alla lovord, som vi här kan läsa. Den La Salle, som jag ägde, var visserligen en 37:a. Chassiet stämde överens, men karossen liknade mera 39:ans (nederst).

Dessutom hade 34:an rak åtta, men -37 och framåt övergick La Salle till Cadillacs V8. Men tio hästar svagare (125) än Cadillac. som förstås måste ligga överst i rankingen.

Jag har tidigare dissekerat La Salle och även jämfört La Salle med Buicks motsvarande modeller, när det gäller vägegenskaperna. Se Bloggarkiv 2011-augusti-24  BILRETRO

Där menar jag bl a att min La Salle var mera lätthanterlig, särskilt i tvära kurvor - och gathörn!

Rickenbacker - ett reklamtips

Edward ”Eddie” Rickenbacker var Förenta Staternas främste stridspilot under första världskriget, som ägde rum 1914-18. Men USA gick med i kriget först 1917, så hans meritlista på 26 nedskjutna fiendeplan spände bara över drygt ett år. Efter kriget byggde han bilar under sitt eget namn 1922-27. Han var framgångsrik på racerbanan också - och till slut köpte han Indianapolis Motor Speedway, som han ägde under mer än tio år. Han drev också ett flygbolag – Eastern Airlines.

Rickenbackerbilarna var ganska snabba, vilket framhålls i annonsen. Som för övrigt ger en och annan tanke.
Som att det vore mycket angenämt, att någon gång i våra dagar få se en liknande annons på t ex Chrysler 300 eller varför inte Ford Mondeo. Har faktiskt sett en och annan - men alltid med ett finstilt stycke nedanför med massfakta, kontantinsats etc.
En bilannons, alltså, med avslappat folk intill, kanske med dörren öppen. En lyrisk beskrivning av köregenskaperna och den kraftiga motorn. Samt priser för några modellvarianter. Uppräkning av utrustning kan väl kvitta, för alla ligger på ungefär samma nivå idag. Den infon kan man få i bilhallen. Liksom betalningsvillkoren.

Så varsågoda, bästa reklammakare – kör igång bara!

(Överst under namnet står ett motto att läsa: En bil värdig sitt namn.) 

Så ska man ha det!

Pierce Arrow 1927  imponerar onekligen, med chaufför och allt, trots att den har fått en diskret placering i annonsen. Det var en dyr bil, dvs om man jämför med vad folk i allmänhet ägde, t ex Ford, Chevrolet eller Dodge. Men priset var bara hälften mot en Cunningham eller en Locomobile.

Men här lyfter man i första hand fram en förmögen och avslappad livsstil, som medger ett sådant köp.

 Å andra sidan – om man köper en begagnad, kanske på kredit, och glider omkring för att synas? Då borde det väl stå klart för alla, att man bor och lever som annonsen visar!

Dags, kanske, även för dagens reklammakare, att visa att den dyraste Porschen eller Mersan inte röner så stort intresse från de förmögna ägarna själva, som köpt dem – för det är ju en självklarhet som diskret vilar i trädgården.

Sådan bil – sådan livsstil?  Ja, allt det här känner vi ju till – se på en Porsche Panamera utanför Bukowskis – visst, visst. Det ska märkas att man har det gott ställt!

Men de allra mest förmögna borde kunna göra tvärtom, tycker jag. Det har förekommit och det kanske sker även nu. När racern MB 300 SL med sina måsvingar var i ropet privat, så kunde en chaufförskörd Lincoln 36:a eller en Packard 35:a dyka upp framför NK. Trettio år gamla, men vad gjorde det? Gott ställt kan man väl ha även utan en 300 SL. Fastän många trodde nog att det var fråga om en filminspelning.

 Lincoln -36 Brunn Phaeton

Jag minns när jag åkte i Cheva 47:an med min far. Hans uppgift var att (för en koncern, Uddeholm AB, där han var anställd) köpa skog att avverka för transport till sågverken. Ett stort ansvar med ”hundratusen i bakfickan”! De skogsägare som besöktes (med skog för miljoner – då!), bodde ofta i enkla gråa hus, där det omålade virket fått åldras av väder och vind. Rikedomen låg i skogen och marken – det räckte.

Men det förekom att någon hade fallit för frestelsen. Då kunde det stå en ny Cadillac litet undangömd i ett vagnslider vid skogskanten bakom huset.

En Yamaha i USA

Bästsäljande tvåtaktare i USA 1966 var denna Yamaha. 

Den enda tvåcylindriga 250-kubikaren på marknaden hävdas det i texten.

Dessutom snabbast!

Twin Jet 100 hette den over there.

Festlig svartvit annons, förstärkt med rött!

Buicks minivärsting

Man studsar till litet vid en sådan bastard bland rubriker!

Opel är ju också GM – kanske man lottade om vem som skulle stå för reklam och distribution hemma i USA? Varför annars inte Chevrolet, där tanken ”Corvette Mini” kunde få slå rot?

Å andra sidan behövde Buick ett billigare – och bränslesnålare – alternativ. Hos Buicks 1600 försäljare kunde man köpa en Kadett – en smidig andrabil för GM-diggarna.

Rally Kadett Coupe erbjöds 1968 i en (enligt annonstexten) häftig variant med 102 hkr och beskrivs som tillförlitlig, snabb, bekväm och ekonomisk. Man erbjöd flera andra (tamare) versioner och även en Wagon och en Sedan, vanligen i tvådörrarsutförande.

I och med 1900-motorn blev Kadett också en framgångsrik tävlingsbil – främst i Europa.

Elefanternas närvaro undandrar sig dock mitt bedömande. Bortsett från att personerna vid trädet verkar synnerligen obesvärade med tanke på vad som finns en bit bort.

Pontiac Tempest

Som alltid - härligt med bilar i rörelse – även om det inte är en film!

Den här annonsen ur Motor Trend 1968 följer en gammal genre ända från 20-talet.

Att annonserna oftast satsade på ax och fart var en självklarhet - samma sak även i Sverige med vår fria hastighet.

Pontiac Tempest kom 1961 och hade under de första två åren Corvairs bottenplatta - dock motorn fram men fortfarande växellådan bak. Man skapade en mångomskriven bågformad  kardanstång. Denna första serie hade en viktfördelning på i stort sett 50% över fram- resp bakaxel. En markant skillnad jämfört med Corvair, som med sin tunga bakvagn blev kallad ”ständigt osäker”. (Har dock alltid gillat Corvair, särskilt Corsa, tyvärr!) 

Men sen fick Tempest ”normal” kraftöverföring.

Styrka och lyx blev kännetecknen, direkt riktat till unga köpare. Fast de enda Tempest, som jag sett i trafiken, kördes av äldre män, medelålders plus som det heter numera.

Mera Tempest-info

Tempest – utseendemässigt en något mindre Pontiac med samma typ av delad grill och skulpterade sidor – kom 1961 med en fyra (en halverad 389:a), som hade 110 hkr (120 m automat), femlagrad vevaxel, gjutjärnsblock, Rochesters dubbelförgasare. Anmärkningsvärt var också att det var (liksom Corvair) fråga om en självbärande kaross (utan separat ram) med individuell fjädring runt om. Nästan 320.000 fyror byggdes1961-63 plus c:a 3500 med  aluminium-V8:an från Buick Special.

Det fanns också (utöver normal coupemodell) en Tempest Le Mans Coupe med nämnda V8 och separata framsäten – bucket seats – plus en del annan lyx. Tycks vara första gången som namnet Le Mans dyker upp i Pontiac-produktionen.

60.000 sådana LM Coupe byggdes.

Allt rullar på till 1964, då motorbyte skedde till en av Chevrolets raka sexor – dock ihopplockad av Pontiac - och experimentet med den självbärande karossen övergavs för återgång till separat ram med motor/växellåda framtill.

Le Mans var kvar men nu hade en starkare och ännu mera utrustad variant kommit, nämligen GTO (Grand Turismo Omologato) med den gamla hederliga 389:an. Beteckningen GTO kom att gälla Tempest, medan storebror sedan några år hette Grand Prix.

Ja, sen blir Tempest-storyn inte lika intressant längre. Sexan fick leva kvar ett tag – t o m Firebird hade ju sexor först.

Som sagt - jag gillar annonsen ovan - men den visar ju inte den Tempest, som jag först skriver om. Ändå kul med sin typiska amerikanska jargong. Det är en vanlig Coupe som avbildas och som man berömmer – ”nästan/närapå en GTO”   … men vad skulle det annars vara (som vore närmare)?

Svåröversatt med den rätta klämmen – men dock.

Från hallonrött till svart

Le rouge baiser – den röda kyssen! - Okej, men borde inte den, som ska jämföra med andra läppstift, ha förbundna ögon i stället? För att testa kvaliteten? Känslan? Smaken?

Eller vad är det hon inte ska veta – hon som redan vet vad hon har på sin mun? Onekligen har man trasslat in sig.

Inte så enkelt, kanske - när det är en svartvit annons om något, där just färgen är viktig.

(1958)

Vrida och vända . . . och betala!

OK, jag gjorde det en gång. Körde en Ford 55:a mycket sakta men glodde för länge. Plötsligt fanns (hoppsan!) en Volvo PV tio meter framför ...  den hade hunnit svänga ut från en villa och börjat axa.

Lyckades klara det - nästan. Det blev en liten buckla på bakskärmen. Jag betalade 50 kr - ett handslag och allt var över. Ingenting på Forden - kanske en repa i kromet. 

Apropå frisyren - den kommer igen, var så säker!
(Fickjournalen 5/1960)

Cloetta!

Apropå GrandPrix63, som gav oss en Cloetta-annons nyligen, så stötte jag på den här versionen i tidskriften ALLT nr 3 1954. Alla minns vi väl ”Tag det rätta – tag Cloetta”, som förföljde oss i evigheter. Kanske den nu är dödförklarad? 

 

Men här ser vi alltså en ”ny” variant – också med rim – på bara två ord. Ändå kunde man inte låta bli att ta med den gamla vanliga – längst ned förändrad till ”Tag det rätta – tag Cloetta Mjölk” med ”choklad ” mindre betonat och litet på sned. Inte mycket till rim, precis.

Men ”härlig – begärlig” kommer jag inte ihåg, faktiskt.