Full tank - idag vinner vi!

(Viss oro över scanningsresultatet - hm.)

Det är inte så ofta man ser tre så pass gamla bilar tanka samtidigt. Tycks vara en Ford B -32 till vänster och en Ford A -31? till höger - men den mittersta? Kanske en Opel?

Fotot är från 1978. Låt oss anta att bilarna deltog i MHS' årliga rally för bilar från 30-talet. Man startade i Södertälje. Har Södertälje kvar en fabriksskorsten som den på fotot? Då kan det kanske gå att bestämma mackens läge. Ganska naturligt att det är fråga om en tankning före start. Kanske man redan kört 10-15 mil hemifrån på morgonen, för trettiotalarna hade körglada förare på den tiden.
Erbjöds en sådan mack vid målet i Ytterenhörna? Tveksamt - liksom förekomsten av den nämnda skorstenen.

Fyrtiosju deltagare - än hade inte nedgången börjat trots alla nya medlemmar med 40- och 50-talare. Däremot kunde man skymta en annan inställning till evenemanget - kanske inte till själva tävlingen men däremot till de festliga begivenheterna efteråt. Fina priser, en vandringspokal att tävla om och festmiddag med dans hörde alltid till.
Tyvärr föll det sig så att endast några få av den övre delen av resultatlistan deltog i kvällens förbrödring. Tävlingsledningens undran över de brådstörtade hemresorna, sedan startkortet lämnats in, var berättigad. Det förtar onekligen något av feststämningen, när man inte får krama om och applådera dem som lyckats bäst!

Det året var nog anledningen till att prisutdelningarna började flyttas till snarast efter målgången. Festen på kvällen avnjuts av ostressade deltagare, som anmält sig tidigare, helt enkelt för att oberoende av resultatet ha roligt i gammelmotorismens tecken.

Vem var det då, som vann 1978? - Det var Bo Pilerud, Arboga, med sin Plymouth 1934.    

Mackar med service

Tänker på Tempelmacken hos ’Nostalgisiden’ (för en tid sedan) med resonemang om mackar med service – ja, vi är många som saknar den tiden, och vi återkommer till det titt och tätt. Det var ju inte bara service i samband med att man skulle tanka – utan det fanns ofta en mindre verkstad i anslutning till stationen.

Där beställdes tid för smörjning och oljebyte – och det var ganska ofta. ’Smörjaren’ kunde göra kunden uppmärksam på avgasläckor, rost och annat mindre trevligt. Som man därigenom fick veta i tid!

Shell firade ett jubileum (Var det förra året? Var det 100 år?), och stationen i Solna (kanske var det på många andra stationer också?) vid Västra Vägen annonserade om manuell betjäning ute vid pumparna som förr i tiden. Jag pallrade mig dit på eftermiddagen strax efter kl 15.00. Men ingen betjäning syntes till. Vid kassan sades det att betjäningsnostalgin redan hade fått sitt. Den lilla skylten om när på dagen höll man just på att ta in.

En god vän kom hem från en bilsemester i USA för någon månad sedan, bl a en tur genom Colorado. Där finns manuell betjäning på mackarna, minsann! The State of Colorado har nämligen bestämt att alla företagare i tjänstesektorn, dit även bensinstationer hör, måste anställa arbetslösa ungdomar, vilket så att säga lugnar ner samhällsbilden på gator och torg. Där får de gå en liten kurs i vänlighet och hjälpsamhet och förses med lämplig märkesjacka etc. Min vän upplevde, att det fungerar alldeles utmärkt. Staten sponsrar deras löner till viss del – och det är förstås fråga om ungdomar, som inte är inskrivna vid någon skola.

Svenska delegationer, som far omkring litet överallt med de mest underliga syften, kanske kunde bege sig till Colorado för att kolla om det kunde tillämpas här? 

Precisionsvätskemätaren MACK  konstruerades av ingenjör A:son Alvring och lanserades 1916 och fick namn efter dem som bildade bolaget, dvs Mathiason, nämnde Alvring, Collin och Key. Den var lätt att sköta och helt tät utan bensinångor. Från 1922 hette företaget AB Mackmeter. 1932 kom en lägre typ, Rotor, med mera rundade former. Under andra världskriget upphörde tillverkningen. (Bild och efter text ur Sthlms Stadsmuseums skrift Trafik)

Begreppet MACK har vi kvar efter nästan 100 år!

ESSO petrol U.S.

(J Rune: U.S. on the Road - klicka för större format)

Svårt att inte gilla denna retrobild från sena 40-talets USA!

Varför?

1)      Esso-skylten som ger minnen av bemannade stationer, där pumparna gav billig bensin.

      2)   De anspråkslösa – men slagkraftiga - skyltarna på väggen.

3)   Jeepen i fredlig form – slut på alla krig, förstås.

4)   Mannen (säkert ägaren) och hunden –  lugn tro på framtiden.

5)   Namnet!

6)   Rubbet sammantaget!

Koptra andas optimism!

Det här gamla kortet, hittat på den senaste Falumarknaden, har jag inte stött på tidigare. Inte ens från tiden, när Koppartrans på 50-talet hade sina stationer. Möjligen är kortet bara en (kanske i efterhand) tryckt miniversion av en poster, som var avsedd för stationsväggens reklam.

Till råga på allt minns jag inte alls KOPTRA som ett namn på företagets smörjoljeserie. Det ser förstås bekant ut, men jag använde inte Koppartrans annat än för bensin någon gång. För mig gällde under 50-talet ESSO.

Nära Uddeholm, där jag växte upp, ligger Hagfors, som fick stadsrättigheter 1950. En stad som medierna omnämnt många gånger den senaste tiden i samband med filmen om Monica Z. Vid en av utfarterna norrut fanns Koppartrans. Alldeles i närheten började en snikväg över berget genom skogen och över Uvån via Stjärnsfors till Uddeholm. Den var roligare än huvudvägen, förstås. När jag valde den, så kunde det bli en tankning, särskilt i början av Koppartrans tillvaro. Då gällde nyhetens behag dessutom (1953). Det var fräscha stationer, jämfört med många andra som hade byggts på 30-talet.

Nöjsamt tillägg (apropå Uddeholm).

I den tidens realskola, förekom s k uppsatsskrivning. Den var inte knuten till några nationella prov, utan förekom ändå, kanske tre gånger per termin. Vanligen fick eleverna två eller tre lektioner på sig utan rast för att få det klart. Det fanns kanske ett halvdussin "fria" alternativ, t ex ”En minnesvärd dag i somras” men också fackämnen som ”Att undvika trafikolyckor”, ”Daglig användning av hävstångsprincipen – några exempel” osv.

Biologiläraren hade föreslagit ”Ett bisamhälle”. En god vän till min yngre bror missuppfattade (med flit) och skrev om Uddeholm som ett bisamhälle till Hagfors. Hans dåliga kännedom om binas liv och leverne lyckades han därmed dölja för läraren. Eftersom det inte angavs till vilket skolämne som de olika alternativen hörde, måste hans val av Uddeholm betraktas som en godkänd variant. Det var en strålande uppsats och betyget blev högt.

 

En liten bensinstation

I årets nionde nummer av Nostalgia visas en modelljärnvägsanläggning – påstås vara Sveriges största – i Göteborg. Det innebär många års engagemang för att åstadkomma en sådan gigantisk modellering.

Trots liten (men ändå någon) erfarenhet för egen del lekte jag under en timme (bara!) med möjligheten att modellvis få fram någon sorts bilanknuten miljö. En bensinstation från 50-talet – helt anonym – blev resultatet. Inte ens bilarnas fabrikat ger någon god vägledning till var man finner en sådan station. Månkarbo eller North Carolina?

Bättre lyckades jag i ett inlägg den 2 nov 2012 (Etikett U.S Cars). Här skulle dock bilden beskurits något.

Men – så får det bli – som Martin Ljung sa.

Shell och Berti

Nostalgiskt foto från tidigt 50-tal av en ny bensinstation med bilar som blir omskötta av servicemän i uniform. På landsbygden hade turen kommit för de gamla, fristående pumparna utanför lanthandlarna att bli ersatta av riktiga bensinstationer. 

Det torde vara DKW F89 och Opel Olympia som vi ser här.   (Klicka på bilderna!)

En något ambitiös beteckning har Berti gett sin lilla ”busskiosk”. Vad man gjorde var ju bara att stanna på den breddade delen av vägen och handla något ätbart.

För inte kom väl någon söt flicka upp till bilen med det man med hög röst beställt av Berti? Men man satte sig kanske till rätta vid det lilla bordet, om det var ledigt – en flykt en stund från den varma bilkupén. Kanske fanns det möjlighet för några att äta i bussen, om det regnade.
Bilarna, ja - de närmaste är en Morris och kanske en Ford Anglia (eller Consul?).

Två bilder från det förväntansfulla 50-talet!   
(Foton ur När Sverige fick hjul - en mycket läsvärd bok!)

U.S. Camping 1922

Att se sig omkring per bil började redan med de första bilarna. Att ta med sig mat och dryck och åka till en vacker plats blev naturligt redan från början – även om det inte blev en särskilt bekväm utflykt. Men å andra sidan – många hästdragna vagnar, som fanns överallt, bjöd inte heller på så mycket komfort.

På 20-talet började campingplatser bli ett normalt inslag i amerikansk motorism.

Här anmäler man sig vid entrén till en camping strax utanför Denver, Colorado.

”Free” betyder ju gratis. Man tjänade väl en del ändå på annat, t ex livsmedel, trasiga däck (mycket vanligt då!) etc. Och förstås på folks sightseeing. Det blev tidigt vanligt med sådana bilar och bussar, som erbjöd platser för rundturer. Intet nytt under solen, kan man nästan säga!

Till vänster köpte man bensin – säkert en station med handdriven pump. (Klicka för större bild!)

När började organiserad camping i Sverige? Campingplatser med viss service, alltså.

I början på 1930-talet?  Gissar jag nog.

En läcker bensinstation

Bensinstationer figurerar inte särskilt ofta i konsten. Det här ”standardverket” är nog bland de bättre.

Ett konstverk med funkisstruktur är det i alla fall.

Kunde bli en fräck poster på en utställning eller i ett garage, tycker jag.

Ett känt faktum för dem som återger andras foton eller bilder är ju att det kan bli fråga om ”rätten att använda”. När jag var redaktör för Motorhistoriskt Magasin på 70-talet, kollade jag med Kungliga Biblioteket (KB) om dylika frågor. Då fick man använda bildmaterial som var äldre än 30 år, såvida det inte ingick i något samlat verk av mera vetenskaplig typ. Då var gränsen hela 50 år. Men nu har allt blivit mycket värre! F-n vet om inte den allmänna gränsen är satt till 100 år.

Frågan är då hur stor chans det är att man blir upptäckt, om man har slarvat med tidsgränsen. Vem sitter och kollar alla bloggar, kan man undra. Men antag att någon kollar på Google och söker ett namn på en viss konstnär. ALLA ställen där denne är omnämnd kommer upp! Däribland Kornknarren, om namnet finns i något inlägg. Därför är det bättre (tycker jag) att inte nämna något namn, om man är osäker. Konstnären som står för bensinstationen ovan är alltså synnerligen ”okänd”.

Företag, som vill veta vad som skrivs om dem, kan ju söka på sitt namn på Google – och vips finns där kanske 200 träffar just den veckan.

Mitt inlägg En designad bro (31/10 i år) är ett typiskt exempel. I ett kommentarsvar skrev jag något om att skicka bilden till PEAB som inspiration, ifall dom skulle bygga en bro. Snabbt kom ett svar från deras sökavdelning. Att de visst gör designade broar – och berättar om en cykelbro i Sölvesborg. Du kan själv kolla!

Så – kära bloggvänner – var försiktiga om ni inte redan är det.

Men ibland chansar man ju, skriver ut fotografnamnet och hoppas på det bästa. Beredd att ta bort om så krävs. Men aldrig av den berömda gatufotografen KW Gullers! Det kostar 2500 per bild och mycket, mycket mer om du har chansat utan tillstånd – från en bok kanske.

Nordiska Museet förvaltar bilderna. Dessa 1000-tals förnämliga tidsdokument får vi väl aldrig se. Tidningen Riksettan införde i alla fall ett Gullers-foto förra året – ett enda.

En välsorterad mack!

En oljekran för varje bilmärke – ibland t o m för olika modeller – finner man år 1929 i South Dakota. Sammanlagt (inkl utanför detta delmotiv) hela 39 kranar. Här säljs bara motorolja.

Skulle då alla dessa bilmärken – ibland i samma koncern – behöva sina egna oljevarianter? Man kan undra.

För nog ligger det nära tillhands att tro, att det är fråga om förgreningar på sista biten, och att bakom väggen förenas allt till några ursprungliga tilloppsrör från tankar/fat med olika kvalitéer av tjockare eller tunnare typ. Eller skulle verkligen 39 olika oljefat fraktas dit för påfyllning?

Troligare är kanske, att en bil med oljefat från t ex Standard Oil kommer dit och föraren säger: ”Det här oljefatet passar Nash, Reo, Studebaker och Packard. Var ska du ha det?”

För kunden måste det kännas tillfredsställande att veta, att den anställde följer specifikationen. Chryslerolja för Chrysler - tryggt och bra! 

Men å andra sidan - kanske denna vägg ligger längre in i verkstaden, till vägledning endast för personalen?

Ja, då undrar man ännu mera.

Plats för andra lösningar??

Med överblick underifrån

Jomenvisst – på varje Esso-station fanns pärmar med utförliga smörjscheman för varje bilmodell.

Som synes avser man här Oldsmobiles sexcylindriga modell (1939). På baksidan finns motsvarande schema för modellen med den raka åttan. Det framgår att Olds redan då hade automatlåda (på begäran).

Här finns ingenting, som lämnas åt eget gottfinnande – ledstjärnan är noggrannheten.

Det var alltså smörjgroparnas tid. Det går inte att undvika ett slags romantisk känsla!

Alla mekanikers klivande på trappan ned under bilen och upp tillbaka – yrkesmän (det var ju alltid män), som man blev god vän med. De visste alla möjliga svagheter hos olika modeller, kanske ännu bättre än SBP:s statistik åratal senare.

En bilsmörjares erfarenhet kunde alltså betyda en hel del, innan vi hade Bilprovningen. Ofta hördes ropet från underjorden: ”Det här ser inte bra ut!” Allt ifrån oljeläckage till utslitna motorfästen kunde avslöjas – i tid innan det hände något.  Smörjningsintervallerna var korta på den tiden, ibland bara 150 mil. Därigenom fick man en ofta återkommande överblick (hm) underifrån. Och det var ju en fördel, om man tänker på den tidens sämre vägar - att allt möjligt utslitet eller sönderskakat, lätt upptäcktes – och var åtkomligt!

Nackdelen med smörjgroparna ända från början var förstås risken att skadas vid fall på grund av felsteg, snubbling eller ren ouppmärksamhet – framför allt för en besökare. Jag känner till några sådana tråkigheter bara i mitt dåtida revir i Värmland.

Men det var en billig servicevariant för verkstäderna. Billiftarna, som kom sedan, är dyrare och kräver service dom också.

Sen fanns en snikvariant med en brygga c:a en meter över marken med en grundare grop under.

Utomhus vid sidan av själva stationen såg man ofta dessa bryggor. Än idag finns dom nog kvar här och där – ibland för GDS-jobb på egen risk.

 

Ett lättsamt tillägg.

Den gamle smörjaren i Uddeholm hade en utmärkt sångröst. De dagar, när värken i höft och knän gick på lågvarv, sjöng han refrängen ur ”Glada änkan”. Dörrarna var öppna och det hördes på håll. Vid dessa toner gladdes man tillsammans med både honom och änkan, när man parkerade och stängde av motorn. Det skulle kanske bli ett givande samtal – om bilar förstås!

Unika bensinstationer

 Många kollar på bensinstationer, mest bilder från förr, förstås, men ofta också hur samma stationer ser ut idag. Mest dokumenterade tycks vara (gamla) bensinstationer på landsbygden och i normalstora städer.

I storstädernas centrala delar har bensinstationerna försvunnit i allt raskare takt, dels genom rivning inför nybyggen, dels med tanke på brandrisken med stora hus intill eller rent av ”ovanför”.  I böcker om Stockholms historia, som kom ut före bloggandets tid, finns gamla bensinstationer ibland redovisade.

Minst dokumenterade är nog storgaragens bensinstationer. De kunde ligga någon våning ner i underjorden. Där var det ont om plats bland verkstäder och parkerade bilar. Ibland byggdes därför en vändskiva, där bilarna behändigt ”vreds in” till lämplig pump. Chaufförerna slapp backa. Bakåtsikt saknades ju i stort sett på alla sedanmodeller, tills Studebaker (1947) och även andra, bl a Ford (1949), kom med de s k pontonkarosserna. Inte så mycket avgaser, när man slapp manövrera, och en mindre stressad personal.

Bilden (E Collin) från ett garage i Sundbyberg. Ej i bruk.

 Men även i gatuplanet kunde man finna vändskivor för tankning. Även om stationen är nedlagd, kan vändskivan finnas kvar.

Infarten till Ostermans marmorhallar (Sthlm) från Grev Turegatan hade sin bensinstation i gatuplanet.   I senaste numret av tidningen Riksettan finns ett enastående foto av hur det såg ut då.  Men den fick inte vara kvar. I stället byggdes en affär på i stort sett samma yta.

 

Alldeles utanför affärsväggen vid infarten har asfalten spruckit längs vändskivans gamla ytterkant. Det här är ett färskt foto. Man har helt enkelt asfalterat direkt ovanpå vändskivan! Större delen finns under affärens golv. Den nya tiden har bryskt trängt undan den gamla!

Onekligen ligger det något av modern arkeologi över detta inlägg, eller hur? I de äldre stockholmsmiljöerna finns mycket att hämta! 

U.S. Petrol Station

Ja, inte råder det någon tvekan om vilket bensinmärke man kör med!
I backspegeln syns en förkrigare. Gissar på runt 1960 för övrigt. Mest U.S. cars förstås, men en liten Fiat syns vid en stolpe.
På textreklamen på taket kan man läsa att en smart kvinna använder gas i köket för "balanced power".
En man med svarta byxor, vit skjorta och hängslen, möjligen beväpnad, verkar bistert avvaktande.
Vad skall hända?

(Klicka för större format!)