Hollywood Guldåldern

Rubriken ovan avser en bok med samma namn, det - säkert – bästa, som utgivits bland historiska återblickar på vår aldrig sinande, magiska värld – nämligen FILMEN.
Två stiftelser och ett engagerat förlag (Norstedts) ligger bakom detta verk, suveränt skrivet och regisserat av Lasse Bergström, vår – i mitt och mångas tycke – bäste filmvetare. 470 sidor och nästan lika många foton ger en antydan om materialet.

Bokens indelning bygger i huvudsak på skådespelarna och regissörerna. I flera fall löpte deras insatser hela vägen från stumfilmens 10- och 20-tal, genom ljudvallen runt 1930 och vidare genom 40-talet. Andra, som började senare, hängde med förbi färgfilmens genombrott.

Hundratals namn, förstås, men aldrig utan väl hanterade sammanhang. De fina illustrationerna är lika stumma som en stumfilm (det är ingen talbok!). Man dröjer litet längre med blicken, när det gäller den epoken!

Edna Purviance, Chaplins främsta moatjé.

En tillgång är alla episoderna, ur skådespelarnas verklighet eller från filmernas manus, insprängda i en flyhänt pådrivande text, som bjuder till läsning och åter läsning – och njutning!

Buster Keaton i en av filmhistoriens bästa järnvägsfilmer.










 Alla resuméer av manus, som flimrar förbi, får man 'gratis' – boken igenom.
 Nedan följer sådant angenämt inkråm, som man inte får nog av . . .

Så här kan en film inledas (citat från sid 255):
 ”En nervös ung brud i full utstyrsel får en sista putsning av två sömmerskor, innan hon med vita liljor i famnen ledsagas ut till en väntande allé av högtidliga tärnor i förrummet. Men det leder inte till en kyrka utan till en bankettsal med gäster, som röker och dricker vin.”
Vi har presenterats för filmens unga hjältinna på väg in till en mannekänguppvisning!

I en operaföreställning har en av sångarna under en av akterna en framträdande roll. Han retar sig på att en person reser sig, tränger sig förbi de sittande i raden och går ut ur salongen. Föreställningen ges ett antal gånger och varje gång – samma sak. Vad vi vet - men inte han - är, att den som stör har en affär med operasångarens hustru och söker lämpliga tillfällen.

Det går att tröttna på nutidens ilskna dialoger och eviga 'oneliners'. När jag erbjuder någon vän en stund med en gammal stumfilm – eller en film med t ex Bröderna Marx, kan de bli rent av lyriska – fastnat som de har gjort på allt det moderna.

Harold Lloyd - med roller, där folk kände igen sig.




Ljudfilmen fanns på scenen redan i slutet av 20-talet. Men ridån drogs inte helt ifrån förrän 1930 och åren därpå, för det dröjde ett bra tag innan allt fanns på plats - inte minst på landsbygden. Många stjärnor gallrades bort beroende på för mycket dialekt eller något annat.
Ibland, vid ljudfilmens entré, gjorde man strax en ny version med dialoger, musik, etc. Ofta med en annan stjärna i huvudrollen - med bättre röst.
Där (citat) ". . . kan man ana vad filmkonsten förlorade . . . ett bildspråk, som kunde sjunga utan ord."

Det blev nya grepp för de kvarvarande. Rörelserna på scenen måste förhålla sig till var mikrofonen var utplacerad. Det kändes stelt och onaturligt.
Med ljudet kom också Hollywoods begränsning till den engelskspråkiga världen. Medan en stumfilm med separata, inbakade men lätt utbytbara läsplattor kunde få stor spridning internationellt.

Allt var nytt och (minnesvärda!) repliker och dialoger - tidigare hänvisade till teatrarna och i viss mån tidningarna - fick stort gensvar.

T ex med Greta Garbo (sid 320) i ”Ninotchka”, Sovjets sändebud till Paris. Konfiskerade juveler skall säljas.
En i välkomstkommittén frågar:
- "Hur är läget i Moskva?"
-  "De senaste massavrättningarna var en stor framgång. Det kommer att bli färre men bättre ryssar."
Hon föredrog bajonetten hellre än jobbet på bondgården, berättar hon senare för en beundrare.
Hon blev sergeant i en kavalleribrigad.
- Vill ni se mitt ärr? frågar hon.
- Mycket gärna.
- Det var en polsk lansiär. Jag var sexton.
- Stackars Ninotchka!
- Tyck inte synd om mig. Beklaga den polske lansiären. Det är jag som lever.

Vi lämnar boken och går vidare för en titt på biograferna. Vad mötte biopubliken?  (Klicka för panorama!)

"Pariserbiografen", öppnad 1911, ombyggd 1930 (ljudfilmen!) och omdöpt till "Dixi".
(Stockholm 1914.)

 "Rex", Stockholm, 1920. Här fanns det plats för en orkester med följsam musik till stumfilmen. Juldekorerad.

"Jazzsångaren", en tidig ljudfilm. Sådana installationer dröjde, varför här behövdes både orkester och en sångare, skokrämssminkad, som sjöng nedanför bioduken. Inte lätt med koordinationen, förstås.
Till Sverige 1929.

Rialto, Sveavägen, Stockholm. Öppnades 1921.

Men affischerna var anslående i sina färger.
Hjärtekrossaren Valentino nådde snudd på Elvis' nivå - efter den tidens mått.

Reklam uppåt väggarna

Klicka gärna för större format!

Förr i tiden – låt oss säga 1930-1955 bara som en antydan – revs gamla hus i Stockholm här och där liksom ett i taget. Tomma gavlar utan fönster dök fram på husen intill.

Det finns många fotobevis på hur gavlarna nyttjades för reklam, innan man fick beskåda den nya härlighet som växte upp.

Fotot visar bioreklam, knappast senare än 1935. George O'Brien var en stumfilmsstjärna – ofta en vildavästernhjälte. Han klarade övergången till ljudfilm och blev ganska seglivad.

Men på 60 talet förintades hela kvarter. Då blev det inga, visserligen ganska tråkiga men pittoreska, husgavlar kvar under den tid, som det tog att ersätta det rivna. Men sådana var det ännu gott om i gamla Östberlin, när jag var där för tio år sedan.

Varje stad har ju sin tidscykel – av helt olika skäl.

Filmbilar - de flesta i färg

Sten Berglinds bok Filmbilar rekommenderas varmt. I hans ingresser till varje kapitel hittar jag sådant som jag tycker om att läsa, ibland saxat, ibland eget.

Ett vanligt tema i många filmer är flykt. Från vad, frågar man sig. Svaret är (får man läsa) ”. . . från allt mellan himmel och jord. Sirener och blåljus. Krig och katastrofer. En grå och trist vardag. Från människor man inte orkar se längre . . .”

eller

”. . . oviljan att behöva lätta på gasen och stanna (är) lika stark som längtan bort till andra sidan horisonten . . .” 

Dvs sådant som jag själv ibland försöker ge uttryck för.

Allt illustrerat av filmaffischer eller foton ur filmerna – exempelvis ur Thelma & Louise i deras Thunderbird och ur Bonnie & Clyde, deras sista flyktbil, en Ford -34, där båda dör.

Boken är en guldtacka för dem som gillar film- och bilhistoria.

(En julklapp från dotter Ebba med make. De visste vad de gjorde . . .)

 

Filmbilar före 1950

Det gäller den gamla boken Fit for the Chase, på engelska, med filmer och bilar fram till 1950. Alla de gamla namnen passerar revy – de stora stjärnorna och de stora fabrikaten. Bilarna skyms ofta av de medverkande, vilket begränsar mitt urval. Visst, man vill ju ha båda delarna – men helst med åtminstone 50% av bilen synlig. Många av skådespelarna var kändisar i USA, förstås, men okända här.

I alla fall ett fantastiskt smörgåsbord med hundratals bilder, mest klippta direkt från filmremsan.

Ett litet axplock följer här!

 

Pat Boone sjöng sin ”Bernadine” - men han gjorde några filmroller också. Här kastar han sig ur en Ford 47:a. Filmen hette April Love.

 

Här väntar – kanske på dig? - Lily Damita, ett löftesrikt namn, som dessutom kör en Packard 1929.

 

Bensinstationsdiggarna borde se mera av det gamla sv/vita Hollywood. Att tanka bilen var vanligt förekommande. Dessutom fanns där telefon, så man kunde få kontakt med gangsterkompisen eller polisen.

 

Ed Begley pysslar med dörren på sin snabba vagn av (för mig) okänt märke. Inte skulle jag komma ur särskilt mycket lättare med dörren nedfälld. I så fall hellre en MB 'Måsvinge'. Ovanligt foto, förresten.

 

Mördaren hann bara till T-banans nedgång. Han kom med taxi, en De Soto 46:a. Poliserna som sköt körde Ford -49.

 

I filmen Jätten borde nog James Dean ha lyssnat till Elisabeth Taylor. Inte hjälpte det heller med en Duesenberg -32. Det gick som det gick.

 

Här skapas snöstorm med stora fläktar för de stackars indianerna längst bort. Dånet kvittar – det är ju stumfilm! Regissörens högljudda anvisningar med megafon kommer inte heller med på filmen. - Sitt av! Kasta spjuten . . . NU! Ni som är främst – dö! Omkull!

Visst hade det varit roligt att vara med! 

I filmen Harlow körde man Cadillac Roadster 1930. Bilen tillhör en tidig, för retrofilmer skapad bilpool, Brucker & Ross Picture Car Company.

Kornknarrens kommentar är kort och koncis: VILL HA!

Flygfilmernas barndom

Bröderna Wright's flygningar med ett plan, som drevs av egen kraft med motor och propeller, räknas som inledningen på flygets era. Året var 1903 och - läs och häpna - dessa första flygningar blev filmade!

Hela den fortsatta utvecklingen finns på film. Dessa hundratals filmer – ofta korta men verkligen klassiska – har varit en guldgruva att ösa ur för flyghistorikerna. Men tiden går och som de flesta vet så blir de gamla celluloidfilmerna till slut oanvändbara. Men mycket har kopierats i tid och finns bevarat hos diverse filminstitutioner.

Mycket tidigt kom också flygfilmer med skådespelare. Korta stumfilmer, ofta mediokra men med mycket hjältemod. Dock, år 1927, kom en film som ligger i paritet med vad vi sedan blev vana vid, dvs ett flygdrama med bra manus och fina skådespelare. Den hette Wings – på svenska Vingarna, en direkt översatt titel (ovanligt!).

Den erfarne regissören hette William Wellman – med ett förflutet som stridspilot under kriget 1914-18.

Bland skådespelarna finner vi Clara Bow och Gary Cooper, båda stora namn i filmhistorien.

Västernklassikern Sheriffen (1952) med Cooper som en sådan, där stadsborna vägrar hjälpa till mot gangstergänget och han därför måste klara det själv – jag minns den som igår – var en av hans många framgångar.

Bäst att höra med Cinemateket, om det går att få fram en Wings-kopia med en 26-årig Gary Cooper i flygoverall!

Clara Bow blev känd som flickan med 'det' – dvs i stort sett allt som behövdes för att bli en 20-talets stumfilmsikon. Henne måste jag ge ett eget inlägg – hon står sig gott mot Jean Harlow (19 maj i år – se Bloggarkiv) med flera.

Ill. ur Bertil Skogsbergs bok På filmens vingar.

Luftens vagabonder

Efter Första Världskriget (slut 1918) blev alla stridspiloter utan arbete. Men många köpte ett flygplan och försörjde sig på uppvisningar och rundflygningar. De primitiva planen från krigets början hade på fyra år utvecklats till driftsäkra och lättflugna maskiner. De kunde fortfarande landa och starta från vanliga fält intill bondgårdar eller byar.

Att flyga var då ett äventyr. Att betala för en liten tur över hembygden blev omtyckt. Det blev lönsamt med rundflygningar.

Efter det senaste världskriget (slut -45) förekom dessa flygningar t o m in på 50-talet. I Sverige med alla sjöar överallt blev det plan med flottörer, som användes. Jag minns en sådan tur i en Norduyn Norseman för att få se min goda moder, iförd röd badkappa, vinka från gräsmattan.

Under 1920-talet drog dödsföraktande uppvisningar mycket folk, särskilt i USA. S k Wing Walking var en höjdpunkt. Oftast utförd av en tuff lady, som promenerade mellan de dubbla vingarna – fastän vid avancerad flygning dock fastbunden vid en vingstötta.

Tala om att flyga lågt! Längs en gata nästan lägre än gatlyktorna. Vid vänstra stöttan syns den tappra amazonen.

Det förekom avancerade uppvisningar med t ex looping på låg höjd över nöjesfält, där publiken tjusades av djärvheten, särskilt i mörker. Planet följdes av strålkastare. Ibland ödesdigert, eftersom piloten lätt bländades och tog miste på (den låga) höjden.

I Sverige hade vi vår Albin Ahrenberg, vår hjälte efter en vågad flygning 1929 mot USA – som slutade med en nödlandning på Grönland. Varifrån han tvingades ta båten hem till slut.

Ännu mera hjälte blev han 1931, när han med Grönland som bas lyckades hitta en brittisk forskningsexpedition, som inte avhörts på månader. Han använde dittills enmotoriga plan av Junkers fabrikat. 

Han startade flera flygbolag, även för rundflygningar.

I slutet av 30-talet tillkom tremotoriga, oftast flottörförsedda, Junkers-maskiner för 8-12 passagerare. Dessa användes även vid rundflygningar.

I början av 50-talet, när Ahrenberg kom för rundflyg tex till Värmland och mullrade över samhället för att landa på Rådasjön vid Uddeholm – så var det verkligen en händelse. Man ryste av upphetsning. (Ståpäls heter det visst nu för tiden.)

Att flyga med Ahrenberg blev verkligen populärt. Kanske får han ett eget inlägg någon gång.

Ahrenberg spelar (och är!) pilot på ett ambulansflygplan, som lyckas landa på en fjällsjö för att rädda en skadad Aino Taube. Delvis en kärlekshistoria med tragiskt slut. Inspelad 1933.

Sveriges första flygfilm.

Ill. ur Bertil Skogsbergs bok 'På filmens vingar'

Rena rama verkligheten - mitt inne i filmen!

Att producera flygfilmer med handling förlagd till åren 1939-45, dvs Andra Världskriget, är idag förenat med vissa problem. Allt som behövs finns inte på plats längre. Men datortekniken finns! Något bombplan - från ett museum, förstås – under flygning kan förmeras till önskat (stort) antal etc.

Men under själva kriget fanns allting till hands hur lätt som helst. Många spelfilmer rentav spottades ut till en förväntansfull publik. Båda sidor filmade för propaganda till 'dom därhemma'.

Tysk filmaffisch från kriget med Messerschmitts jaktplan som trygga symboler.

 

Ett otal dokumentärfilmer hjälpte till. Äkta avsnitt ur sådana filmer klipptes in i handlingen, där det passade. Publiken kom sannerligen nära verkligheten!

 

Ur Howard Hawks' film Air Force (Luften är vårt liv) från år 1943. Bombplanet Boeing B17, en s k Flygande Fästning, på landningsbanan i djungeln.

 

En flygfilm med ett hangarfartyg inblandat kunde göras 'verklig' även efter freden. Varenda start och landning på de amerikanska fartygen filmades kriget igenom, dels för undervisning, dels för att efteråt kunna se vad som gick snett, om en olycka inträffade.

 

Planet, en Grumman F6F Hellcat, är klart för start från sitt hangarfartyg. Filmen, William Wyler's The Fighting Lady (Havets drottning, 1944), skildrade det dramatiska livet på ett hangarfartyg i strid. 

 

• En film med alltför djärva piloters nonchalans är lätt att hitta dokumentärt material till. En alltför snabb anflygning resulterar kanske i en krasch i havet, om planet sattes ned för sent. Men piloten kunde också vara sårad – eller planet skadat - med tragiskt resultat.

I filmen gavs kanske svaret - med inklippt, autentiskt material.

Ill. ur Bertil Skogsbergs 'På filmens vingar'.

Jean Harlow hette hon!

”Det har insmugit sig ett fel i ett tidigare inlägg.”  Så brukar det uttryckas – med en förmildrande formulering. Men det är värre än så!

Det är en människas hela identitet, som har blivit stulen!  Vi får visserligen gå över 80 år tillbaka .Det är alltså inte något som idag betyder så mycket för personen i fråga. Men för oss nostalgiker, så känns det viktigt att även den tidens identiteter blir de rätta. Det goda med det dåliga är att jag upptäckte det själv. Och att jag på så vis kan erbjuda några ord om ännu en intressant filmstjärna!

På nedanstående foto (nu upprepat) ser vi Jean Harlow - - - inte Lilian Harvey, som jag tidigare kallat henne. Båda blonderade filmstjärnor på 30-talet – Lilian visserligen fem år äldre än Jean. ”Vamp” kallades det - mest med tonvikt på sex. Bilen är en Cadillac 1934.

Men Jean var ”större” än Lilian, dvs ännu mer populär. Speciellt som hon också utvecklades till en enastående komiker.

1927, när hon var 16 år, rymde hon från hemmet i Kansas med en ung affärsman. Det bar iväg till LA, där hon lyckades få några biroller, bl a med Helan och Halvan. Men äktenskapet sprack redan efter två år. Då lämnade hon sitt flicknamn Harlean Carpenter och blev Jean Harlow.

Hon hade turen att bli upptäckt av Howard Hughes, filmproducent och sedermera flygplanskonstruktör (The Aviator hette filmen om honom för en del år sen).

Rymdens demoner påbörjades av Hughes som stumfilm, men ljudfilmen knackade redan på dörren. Hughes lät göra om hela filmen till ljudfilm (1930) med Jean i huvudrollen. Sen var hennes lycka gjord!

Det kom att bli stora publikfilmer för hennes del – med/mot bl a James Cagney och Clark Gable.

Men hennes privatliv blev – kan man säga – katastrofalt. Tre år efter skilsmässan gifte hon om sig med en filmproducent, som begick självmord inom ett halvår. Efter ett år, 1934, gift igen – med en filmfotograf. Det höll ett år. Men hon gav inte upp!

Under inspelningen av Saratoga 1937 var hon förlovad med den mycket kände skådespelaren William Powell. Då drabbades hon av allvarlig njurinflammation (inget penicillin ännu!) och avled, endast 26 år gammal.

Det har gjorts flera filmer om Jean Harlows liv. The Aviator om Hughes (2004) tar även upp hans insats som filmproducent. Där spelas hon av Gwen Stefani.    

Jean Paul Belmondo - en mix värd att minnas

Den 6 januari i år – ett inlägg om filmstjärnor att gissa namnen på! Inga förslag inkom. Den 4 juni avslöjade jag en av dem – Jean Arthur.

Här kommer nummer två av de fyra utvalda, nämligen

Jean Paul Belmondo, en fransk version av Steve McQueen.

Han föddes 1933 i en liten ort strax väster om Paris. Han ägnade sig åt amatörboxning. Tävlade under några år från 16 års ålder. Slog ut redan kända boxare på knockout i första ronden. Kunde ha blivit en berömd proffsboxare men valde alltså filmen.

I början – från 1960 – gjorde han filosofiska, intelligenta roller i samband med den nya ”franska vågen”, vars främsta han kom att tillhöra. Från 1963 blev det bredare filmer, mest action, som ”Mannen från Rio”. Där jagar han, bl a i Sydamerika, tre statyetter, som sammantagna ger nyckeln till en inkaskatt. Hans flickvän kidnappas av skumma medtävlare (två gånger!). Jisses, vilka sköna jakter det blir!

En mycket bra film, som jag plötsligt inser att jag måste se igen! Det skulle kanske lyckas efter ett besök på 'Casablanca' på Sveavägen – film- och videouthyrning med specialitet på äldre filmer.

Nåväl, Belmondo medverkade i runt 60 filmer, innan han drabbades av stroke 2001. Återkom dock 2009 med filmen ”En man och hans hund”. Då var han 76 år. Två äktenskap, fyra barn (3+1), varav ett av de äldre omkom i en eldsvåda.

Han har förstås vunnit en mängd priser – och även flera ordnar, bl a av franska staten förärats Hederslegionen.

Jean Paul Belmondo består, tycker jag, av en mix av Robert de Niro, Steve McQueen och Harrison Ford.

En härlig blandning!

Skådespelerskan - som ingen lärde känna!

Det fanns filmstjärnor att gissa på i mitt inlägg den 6 januari i år. Där gavs inga ledtrådar och (kanske) därför har ingen kommenterat med någon lösning. Men här kommer en av dem igen, nämligen  Jean Arthur.

Hon föddes i New York, började med modelljobb, sedan Hollywood med stumfilm – mest wild west och skräck. Det gick bättre och bättre. Spelade mot Clara Bow (flickan med ”det”) och John Gilbert, som hade Greta Garbo i släptåg.

Men utan något sinne för sin egen karriär spelade hon också i filmer och teaterpjäser, som var dömda på förhand – med kanske en enda föreställning. Hon kunde be publiken på sina bara knän att få lämna scenen och gå hem – så uruselt som allting var. Orolig och nervös som hon kände sig, kräktes hon ofta före och efter en scen. Ändå orkade hon ständigt bråka med producenter och regissörer om de usla villkor, som dåtidens skådespelerskor hade. 

Talfilmen vrakade henne (New York-dialekten dög inte) men efter teaterskola gjorde hon comeback och blev känd genom roller i stora filmer som ”Samhällets fiende nr 1”.

Hon var mera Garbo-lik och svåråtkomlig än Garbo någonsin var. Inga dagböcker, knappt några brev, inget vidlyftigt skådespelarliv (vilket hon hatade). Hennes charm byttes ofta helt oväntat mot ilska och aggressivitet. Det gav inga fördelar.

Men hon var hela tiden en fighter, som i slutet av 30-talet fick ett nytt kontrakt med Columbia Films. Det var inget slavkontrakt som förut med bara skyldigheter - utan även rättigheter. Det banade väg för alla på väg uppåt i Hollywoods stentuffa värld.

Hon avled 90 år gammal år 1991. Hennes egentliga namn var Gladys Greene.

Filmstjärnor - igen!

Den här gången gives inga ledtrådar!

Kanske herr Håkan kan vänta någon dag med svaren? Så kan andra våga pröva. För inte är det väl så illa att det bara är vi två som gillar (och vet något om) gamla skådespelare? De som glatt oss i så många år.

Fast det är klart – för yngre läsare krävs i så fall ett filmintresse av mera nostalgisk sort.

Det är samma sak med de gamla schlagerdrottningarna såsom Siv, Ann-Louise och förstås Lill-Babs. Normal pensionsålder räcker inte för dem. Deras rutin efter decennier av turnéer med ny publik varenda dag – och ständigt nya låtar - vilken scenvana det har gett dem!

Förresten - i ”Stjärnorna på Slottet” igår var det unika Lill-Babs, som var i fokus. Vad man kanske inte visste om henne, fick man veta då! (Repris finns för dem som missat!) Tänk om hon alltid hade fått uppleva sådan värme och sådan beundran, som hon fick igår! Många inslag var det också från hennes liv på scenen.

Tanken går till Jill Johnson och Charlotte Perelli (t ex). Uppträder de fortfarande om 40-50 år?

Och vilka har vi här då?

Veckotidningen Liv gav ut ett samlaralbum på 1930-talets filmstjärnor. Ett foto per nummer att klistra in, som vanligt var.

Som sagt – vilka är de här utvalda? De är redan berömda – året var -37. 

Kom från balett i Paris, blev dansös och sångerska på Vasateatern i Stockholm. Spelade i många svenska filmer. Även operasångerska. Känd även från ”Tvättomaten” i TV.   (Nr 1)

  

Växte upp i Texas. Vann mästerskap i charlestondans. Filmade redan som 19-åring. En av de främsta i Hollywoods dansfilmer.   (Nr 2)

Provsjöng för revykungen Ernst Rolf. Debuterade där vid 22 år. Spelade i svenska filmer, men blev för dyr för Sverige. Engagemang i Wien och sedermera i Berlin. 

 (Nr 3)

Idrottsman, kabaretartist och sångare. Började i några mindre stumfilmer, inspelade i Malmö. Fortsatte med talfilm i Stockholm. Många filmer. Nådde internationell nivå – i Sverige. (Nr 4)

Kontorist, försäljare, inkasserare m m, som efter teaterskola turnerade genom USA. Hamnade i Hollywood. Blev ”den nye Valentino”. På äldre dar i en film med Marilyn Monroe. Kvinnotjusare, som förförde i stort sett alla motspelerskor, även under sina äktenskap med några av dem. (Nr 5)

Flera år i U.S. Navy. Teaterskådespelare, fin karriär, även i många filmer. På sina äldre dar klev han av ett tåg i en gudsförgäten by.  (Nr 6)

Ledtrådar - för- och efternamn omblandat.

Nr 1  AQI LEE NSU S             Nr 2  REG IGS ORN ERG    

Nr 3  EDE RHA LAZ RAN        Nr 4  FJO DAR HAL

Nr 5  BACK ELLA RG              Nr 6  SCE NPA TER RYC 

En korrekt trafikmiljö - svårt för en retrofilmare!

En gata med parkerade eller rörliga bilar i en film, som handlar om t ex året 1950, är inte så lätt att fixa numera! Svårigheterna för filmproducenterna att skapa en naturlig trafikbild har ökat efter hand.

En trafikbild från 50-talet, som är svår att återskapa idag. Visserligen ser vi här en mycket sällsynt cabrioletmodell av Peugeot 203 - men ändå!

Problemet ligger i att de veteranbilar som skulle passa in – så gott som alla -  (vilket decennium man än filmar) är renoverade och nylackerade.

"Den efterspanade bilen har lämnats övergiven vid vägkanten. Chauffören i lastbilen kör vidare - helt ovetande."

Kanske vill man låta sin klenod bli filmstjärna? Det ger litet status, faktiskt! I så fall får den finna sig i att låta sig översköljas med hinkvis med smutsvatten för att se tillräckligt begagnad ut. Filmfotograferna hatar blanka ytor!

Det finns avtvättbar matteringsfärg också. Men en bil direkt från ladan med åratals lager av damm m m – godkänns direkt!

Det första lyckade försöket att skapa en vision av 30-talets trafikmiljö från start till mål var MHS-rallyt Lopp 30 år 1969. Det gällde förstås de deltagande fordonen, men också valet av gamla grusvägar i skogar och på fält - långt från tätorternas blandade bebyggelse. Här parkering utanför målet - värdshuset med rallymiddagen.

P-skylten stör - men det är också allt! 

De amerikanska filmmakarna har insett läget. Där finns jättelika pooler med äldre bilar i bruksskick. Där beställer filmbolagen vad som behövs.

Kommer någon ihåg filmen Paper Moon?  Med Ryan O´Neal och hans (verkliga) dotter Tatum (som senare gifte sig med John MacEnroe). Den filmen fick pris för bäst genomförd tidsmiljö (som var runt 1937) – inte minst för bilarnas skull. ALLT är tidsenligt – t o m väggströmbrytarna. Det handlar om en smart tjej i 10-12-årsåldern, som reser genom USA per bil tillsammans med en riktig rufflare. Hon är ett påtvingat sällskap, som han mycket motvilligt accepterar. Men med tiden inte lika motvilligt, eftersom hon räddar honom ur knepiga (ibland farliga) situationer. Biljakterna är fint genomförda. Med bl.a. en Ford V8 1936 kan det också gå undan! Bäste nostalgiker – hyr den! Se den!

(De två övre bilderna från P Haventons "Bilar...", 1993 resp 1996)