Med Ford och Wanderer på kräftfiske

Under många, många år startade kräftfisket i hela Sverige en viss dag i början av augusti.

Det sjöd i hela landet av förväntan, minst lika stor som inför älgjakten nu för tiden. Det var nog ett större allmänt familjenöje – utan gevär.

Den nationella gemenskap, som detta innebar, har slagits sönder av frystekniken och den digra importen. Men under 50-talet fanns ändå en viss magi kvar. Och än fiskar väl en och annan - trots kräftpest och föroreningar.

Fotot är från 1958. Familjerna samlades sedan gammalt vid hyrda eller ägda kräftvatten – i vårt fall en å vid torpet England mellan Filipstad och Hagfors. Det var i augusti, förstås, och i väntan på spännande besök vid de utlagda håvarna, blev det litet fotografering.

Från vänster Ford -55, Wanderer -39 och en nästan utsliten Ford -54.

Ford 55:an har jag jämfört med andra bilar i några inlägg.

Om Wanderern, se Arkiv/2011/maj 3.

Ford 54:an skall vi förbigå med tystnad. Ett felköp – det var vad det var. Kornknarren försöker se belåten ut ändå.

Klicka på bilderna för bättre koll!

Lyckligt lottade var vi, för det fanns en bro! Då kunde håvar läggas ut även på motsatta sidan. Sådär en fem-sex tjog brukade det bli. Det handlade då bara om några timmar en enda kväll – premiärkvällen - från kl 18 tills det blev för mörkt.

Dottern i huset, dvs min syster, visar hur man håller i en levande kräfta utan risk. (1938)

Nöjsamma tillägg om dåtidens kräftfester. 
(Detta handlar mest om 40- och 50-talet.)

 I samhället Uddeholm avlöste kräftfesterna varandra under augusti. Det var spritransonering tills några år in på 50-talet. Man tog ut sin månatliga ranson och sparade den till festen. Gästerna bidrog ibland med sina tilldelningar. Kräftor (levande, förstås!) kunde inhandlas ganska billigt, så det var inga dyra fester, om man bortser från spritdryckerna. Det beräknades i allmänhet 1½ tjog per person, dvs 30 kräftor.

Från 15 års ålder fick man sitta med vid bordet (ingen pilsner!), men också hjälpa till med serveringen. Vid ett tillfälle hade jag minst 20 kräftstjärtar på en hård brödskiva. För den blev jag bjuden en femkronesedel av en något påverkad gäst. Det vore väl ungefär 500 kr idag. Men jag såg min fars blick och tackade artigt nej – fastän med viss självövervinnelse.

En gång kom en stor beställning, 20 tjog (400 st), per järnväg i två flata trälådor med hål borrade för luftväxling. Min goda moder förvarade dem i en vecka i en sump i strandvattnet i vår sjö. Hon matade dem med havregrynsgröt, som de var tokiga i. Någon dag innan festen skulle dessa gödda och stora, feta kräftor kokas, och min far och jag gick ner till sjön för hämtning. Men då gick botten ur sumpen och i ett svart moln försvann hela festen ut i sjön. Elva kräftor fick vi tag i. Vi kom upp till huset med dessa enda kräftor. 

 - Haha, sa min mor, det var ett löjligt skämt. Var är dom?

Det blev ett jäkla kattrakande att på ett dygn köpa lika många – men det lyckades i stort sett!