En picknick med förhinder

Federation Internationale des Voitures Anciennes, förkortat FIVA, låter hur fint som helst i veteranbilkretsar – det är nämligen Europas ”huvudförbund” för alla separata nationella förbund för våra kära hobbybilar.

Ett veteranrally på den nivån - dyrt som attan att vara med – har sina egna regler, som skall följas, när rallyt läggs ut på t ex Sverige som arrangör med förstås hög standard rätt igenom. Så var fallet 1987.

Var det började och slutade minns jag inte, men det gick i alla fall genom Värmland. Då hade vi ännu vårt värmlandstorp kvar, så visst var man på alerten. Av alla lyxhotell som användes för övernattningarna, var relativt nybyggda Gösta Berling i Sunne ett av dem. Dit kom bilarna efter hand och parkerades i anslutning till hotellet.  
Bland dem som körde, fanns rena motoringenjörerna men också de som med möda försökte hantera de gamla vidundren och som inte visste mycket mer än att det handlade om att gasa litet lagom, styra och i mån av behov även bromsa. Att veta att det finns säkringar och var de sitter kunde tillhöra den högre skolan i detta sällskap. Enkla fel kan på så sätt skapa stora bekymmer längs vägen.

Denna ståtliga Packard V12 (Twin Six, som den kallades) från c:a 1920 kördes av ägaren, en holländare, som hade några vackra damer som sällskap i bilen. Honom fick jag ett trevligt samtal med på parkeringen i Sunne. Det bestämdes att vi skulle ha en gemensam picknick längs rallyvägen på en lämplig plats, som jag fick förtroendet att reka. Min Buick 38:a (Se 2011 sept 21) vid vägkanten skulle signalera var inbromsning skulle ske till detta trevliga avbrott.

Många deltagare hann susa förbi innan Packarden äntligen dök upp. Men inte stannade den, inte! Med ivriga vinkningar från samtliga for den förbi och försvann helt ur sikte. Flera andra bilar hade hunnit passera, innan jag samlat ihop den förberedda picknickutrustningen.

Jag körde till närmaste kontroll, men där fanns ingen Packard. I stället fick jag veta, att det var fråga om en delsträcka, där man skulle nå målet på exakt, förutbestämd tid. Med prickbelastning om man kom för sent eller för tidigt. Med andra ord ingen picknicksträcka alls! Så gick det med den rasten. Kanske jag till och ned hade fått provköra Packarden en stund!

Här står ingen mindre än Lord Montague, ägare till det välkända godset Beaulieu (säges bjoli) i södra England. Det hade regnat i Sunne under natten. Lorden tog bort alla regndroppar på sin Rolls med en tvättsvamp.

”Så här får man egentligen inte göra” sa han lätt generad. ”Det blir lätt repor i lacken. Men nöden har ingen lag.” Jag beslöt mig för att inte kommentera det, utan ledde in samtalet på den s k cantileverfjädring, som bilen var utrustad med. (Den som vill googlar väl på detta…)

Så vi pratades vid en liten stund – och jag gladde mig åt att jag inte hade behövt  resa till England för att få en pratstund med denne veteranhobbyns überkändis.

Så varför detta om denne Lord?

Jo, på hans godsägor ägde de första större veteranmarknaderna rum – det var för bortåt 60 år sedan – kombinerade med auktioner. Våra entusiaster kom tillbaka från England (och Beaulieu) med sköna prylar till sina bilar och något drömskt i blicken.

Britternas veteranhobby låg ju decennier före vår motsvarighet i Sverige. Det handlade om bilar (och mc) från sekelskiftet 1900 och framåt. Men när det gällde något så modernt som 1930-talet, var intresset i början knutet endast till lyxbilarna.

I Sverige började marknadsfenomenet 1967 vid Lissma skola nära Huddinge med MHS som arrangör (se inlägg 2012 mars 24).