Mot slutet av andra världskrigets sex år (1939-45) hade britter och amerikaner herraväldet i luften. Trots att tyskarna efter alla bombningar fortfarande 1944 kunde producera 3000 stridsflygplan per månad, så hjälpte det inte. De hade nämligen fått ont om bensin, som ju skulle räcka till allt, även stridsvagnar etc.
Dag efter dag över tyska städer och fabriker! Bomberna har
samma fart som planen och träffar marken i en lång rad i tur och ordning. Det
ger en s k bombmatta, som förstör allt.
Man var tvungen att avbryta produktionen.
Flygvapenpersonalen fick en veckas vapeninstruktion och skickades som vanliga soldater mot de krigsvana ryska trupperna.
Det kunde gälla erfarna jaktpiloter med fler än 100 segrar som merit. De överlevde
knappast mer än några dygn.
Tyskarna fick nu utstå flyganfall av 1000 bombplan per dag. Men det fanns effektiva luftvärnskanoner, så
något hundratal plan sköts ändå ned eller skadades. De skadskjutna försökte nå
Sverige, om de hade möjlighet. Så var det med Liberatorbombaren ”Red Dog”, som
jag skrev om härom veckan (27/2).
Efter nödlandning på Bulltofta flygfält utanför Malmö väntar
den lyckliga besättningen (gruppen i mitten) på att tas om hand.
Året 1944 nödlandade
164 bombplan i Sverige – de flesta med amerikansk besättning. Fler än 1200
amerikaner (1942-45) togs om hand – på bästa sätt, kan man säga. De bodde på
hotell eller hemma hos privatfamiljer. Men de måste stanna i den ort, där de
placerats. Det gällde Gränna, Såtenäs, Rättvik, Korsnäs och Loka Brunn.
Amerikanska ambassaden avlönade dem med 1500 kr per månad. Genomsnittsinkomsten
i Sverige var 500/mån. (Dock ett annat penningvärde: biobesök = en krona, veckotidning = 25 öre
etc.)
Så 1500/mån innebar ett liv i lyx och överflöd. Det blev sparkstöttingar, skidor, cyklar och kläder. Handlarna på de nämnda orterna
tjänade plötsligt mycket pengar.
De tyskar, som
nödlandat eller flytt hit, sattes däremot oftast i särskilda läger med taggtråd
och bevakning. Från 1942 hade vi blivit litet sturskare mot tyskarna, som vi
hade hjälpt på många sätt i början.
I den mån det var
möjligt, reparerades bombplanen och flögs till Hässlö flygfält utanför Västerås. De hölls där i perfekt trim av
amerikanska flygmekaniker, som hämtats från de nämnda orterna (Rättvik etc). De
återlämnades efter kriget. Som mest fanns 50 stycken att beskåda på Hässlö.
På Hässlö har sedan dess ordnats flera minnesevenemang med inbjudningar till fortfarande levande
amerikaner, som nödlandat i Sverige. Många besättningsmedlemmar har dykt upp
där genom åren, medförande sina familjer med barn och ibland barnbarn.
Efter kanske dussinet
bombuppdrag över Tyskland hade deras liv helt tvärt gått från högsta
livsfara till en fredlig drömtillvaro, som de aldrig glömt.
En gång besökte jag
ett sådant retroevenemang på Hässlö – jag tror det var 1987 – och fick prata
med några piloter. På YouTube hittade jag också fina actionklipp och intervjuer
(13 min, svensk undertext!) med tre gamla bombplanspiloter. Varsågod!
De flickor, som bodde i Korsnäs, Rättvik, Loka Brunn etc
hade turen att överösas med gåvor, som inte fanns här då, t ex amerikanska
cigarretter, tuggummi, kaffe osv.
Men det var konstigt nog endast fem av de nämnda 1200, som
gifte sig med en svensk flicka.
Från ett retroevenemang på Hässlö. En restaurerad veteran,
Boeing B 17 - en s k Flygande Fästning –
gör en uppvisning. (eget foto)
 |
| Klicka för bättre koll! |
Hela startpaketet på 10 sidor fanns till salu som souvenir
Om man bara visste var alla knapparna satt, kunde man kanske
starta motorerna . . .
Min lilla (okunniga) undran är varför de amerikanska piloterna var tvungna att stanna i Sverige. Behövdes de inte uppe i luften, denna sista kritiska tid av kriget? Eller fanns det inte fler plan till dem?
SvaraRaderaOfficiellt var Sverige neutralt under kriget. Det skulle vara att hjälpa de allierade mot tyskarna att skicka tillbaka piloter och flygplan för nya attacker. Men det skedde ändå i slutet av kriget. En av piloterna som intervjuas är förvånad över att skickas tillbaka. Han var inte medveten om att det var mycket liten risk att råka ut för anfall över Nordsjön på väg till England. Mot neutraliteten skickade vi höghaltig järnmalm till Tyskland i utbyte mot kol och koks. I gengäld kördes motortorpedbåtar (utan beväpning)med kullager från Lysekil till England etc. Mycket mera finns förstås att säga om detta!
RaderaIntressant. Jag har all respekt för de allierades bombflygsbesättningar. Ett oerhört svårt jobb att utföra.
SvaraRaderaDet var det enda vapenslaget i Storbritannien som inte fick medaljer och beröm vid krigsslutet.
Amerikanerna bombade förresten aldrig Rüsselsheim eftersom Opelfabriken låg där, som ju ägdes av amerikanska General Motors. Som tack delade Opel med sig av vinsterna från krigsproduktionen til GM. Däremot fällde britterna bomber över fabriken men åsamkade inga större skador
Tack för ett intressant tillägg! Hur schemat för alla bombningar såg ut - ja, det visste man först efteråt. De flestas idol under kriget var som bekant den britt. premiärministern Winston Churchill. Men hans gloria halkade på sned, när det efter kriget stod klart att han godkänt utraderingen av Dresden, en av Tysklands främsta konst- och kulturstäder - utan fabriker. Allting har två sidor - framför allt i ett världskrig!
Radera