Här kommer nr två av de sanna äventyren från WWII. Det handlar om ett fyrmotorigt amerikanskt bombplan och några besättningsmedlemmars mirakulösa upplevelse. Planet i fråga var en Consolidated B-24H Liberator - av besättningen döpt till Red Dog.
Det var den 17
januari 1945. Tillsammans med många andra Liberators hade man bombat en
fabrik för syntetiskt bränsle i Nordtyskland. Alla tio bomberna à 250 kg hade träffat målet.
Bombplanen skulle återförenas över Danmark för hemfärd till England.
Men planet var skadat
av tyskt luftvärn och läckte bensin – både inne i planet och utåt i fria
luften. Vid återföreningen fanns det bensin kvar för högst en halvtimme. En
motor var ur funktion och ytterligare en stängdes av för lägre förbrukning.
Höjden var 7000 meter.
Kanske, kanske skulle bensinen räcka
till Sverige. (Danmark var ju ockuperat av tyskarna.) Det skulle nog bli fråga
om att glidflyga på slutet, när alla motorer stannat, trots att ett bombplan är
en urusel glidflygare.
Det var dålig sikt
mot marken. Motorerna tystnade och planet sjönk ner genom molnen. Det var inte
vatten utan fält och skog, som man kunde se. Hade man hunnit till Sverige eller
inte?
En nödlandning var
otänkbar, ansåg förstepiloten, som var chef ombord. Planet var mer eller
mindre fuktigt av bensin inuti. Minsta gnista – så …! Planet sjönk oroväckande snabbt. När höjden
var 300 meter,
gav han order till samtliga att hoppa – annars för lågt för fallskärmarna.
Men den interna
kommunikationen var delvis utslagen. Sju av de tio ombord uppfattade ordern
och hoppade. De övriga tre tog sig till inövade platser i mitten av planet,
eftersom de märkte att marken snabbt närmade sig och en nödlandning var på väg.
De visste inte att de
var ensamma ombord! Planet låg rakt och stabilt i luften – piloten verkade
göra ett gott jobb – tyckte de, där de satt och höll i sig. Det gick inte att
se, att alla de andra hoppat. Planet brakade till slut ned på ett fält och
kanade en bra bit. Det var ojämn mark och de kastades hit och dit.
Till sist blev allt
tyst. Det luktade bensin, men ingen brand! De tog sig ut och hoppade ned på
marken. De skulle gratta piloten – men de var helt ensamma! De stod där bredvid
planet, helt chockade – med en
känsla av ett övernaturligt ingripande.
Vem hade annars lyckats landa denna dåliga glidflygare? Vem hade annars
undvikit skogen och siktat på ett fält?
Folk kom springande – men något hotfullt hos dem märktes inte. De blev i stället väl omhändertagna och planet sattes under bevakning. De hade landat i Sverige – vid Hellerups Gård nära Falkenberg.
Värre var det för
dem som hoppat. De hamnade långt från varandra i okänd terräng. En av dem
upptäckte en bondgård. Han smög sig fram, men vid rörelser i huset smet han in
i en bod, som visade sig vara ett dass. Där låg flera tidningar, med ordet Stockholm både här och där. Det verkade svenskt.
Han vågade knacka på
och blev väl mottagen. Han bjöds på litet mat och den ljuvligaste dryck han
någonsin smakat. Helt enkelt brännvin, visade det sig senare. Ingen i
besättningen var äldre än 22 år. Ingen erfarenhet av svensk starksprit!
De övriga upptäcktes i
skogarna intill och togs om hand. Alla flögs visserligen tillbaka till England,
men det var bara några månader kvar till freden. Liberatorbombaren skrotades.
Bra berättelse...
SvaraRadera