Tänker skriva om några sanna äventyr från andra världskriget. Här kommer det första som en förkortad version, fritt efter två gamla nummer av Svensk Flyghistorisk Tidskrift.
Söderut från
Trelleborg, tvärs över Östersjön utanför
tyska kusten, ligger ön Rügen.
Året är 1944. Där
finns en tysk bas för framför allt flygbåtar. Vanligast är Dornier (Do) 24, ett robust flygplan med tre BMW-motorer på vardera
1000 hkr.
En skicklig
flygmekaniker, som vet allt om dessa maskiner, har länge tänkt på att lämna
kriget och fly till Sverige. Varför inte använda en Do 24? Ett halvdussin 24:or
ligger för ankar på svaj ett par hundra meter ut på vattnet intill basens förläggningar,
luftvärnskanoner och bryggor. Men det finns problem!
Dels har han alltid medföljt som mekaniker – ingen
pilotutbildning,
Dels måste man vara två för att starta. Om man sitter vid
spak och gasreglage, kan man nämligen inte ensam hantera startaggregaten, som
finns i anslutning till motorerna.
Han har blivit smått
förtjust i en estniska, som jobbar i en av matsalarna. Han tar risken och
frågar henne – och visst – hon ställer upp. En tidig morgon med dimma – som
snart skulle lätta – ror de två tyst och försiktigt ut till den flygbåt som
ligger bäst till för start. Ankaret måste upp först, för när motorerna gått
igång, kommer de inte åt ankarreglaget (det är ju vanligen sex mans besättning!).
Med ankaret väl uppe märker de, att planet sakta börjar driva in mot stranden
och bryggorna.
Det ingår inte i deras plan!
Frenetiskt jobbar de
två med att starta motorerna. Hon slår på aggregaten och han sköter gasen. När
propellrarna går några varv vid varje försök, hörs de allt tydligare i den
stilla gryningen. Några officerare går ner mot stranden och ut på den närmaste
bryggan och tittar häpna på planet. Vilken flygorder kan avse denna tidiga
start? Flygbåten har nu endast 50
meter kvar till bryggan. Men då vrålar motorerna igång!
Det gäller nu att taxa ut mot öppet vatten mellan de övriga förankrade planen.
Allt går bra och vår man ökar farten till vad som krävs för att lätta. Officerarna
förstår nu vad som är på gång och rusar upp till stabsbyggnaden för att beställa
jaktflyg från fastlandet för att stoppa 24:an.
Äntligen vågar vår
mekaniker dra spaken åt sig, och flygbåten lämnar vattnets motstånd - och
det bär iväg allt längre bort från Rügen. Han nöjer sig med bara 15 meters höjd, så att
det skall gå att landa när som helst. Han snuddar vid några fiskebåtar. Där
tror de väl att deras sista stund är kommen, när planet närmar sig! Han ligger
kvar på samma låga höjd för att försvåra eventuella attacker från jaktflygplan.
Trots att
han aldrig prövat som pilot, går det hela som på räls.
De förblir oupptäckta och efter en dryg timme ser han några öar framför sig –
och en liten roddbåt. Han drar av gasen, sätter ner flygbåten, stänger av
motorerna. Det är ett par fiskare, som ror drag. Flygbåten glider fram mot roddbåten,
och han ropar ”Schweden? Schweden?” – Jodå, de befinner sig på svenskt vatten.
De har hamnat vid Hällevik, söder om Sölvesborg.
Flygbåten beslagtogs
(men betalades också) av Svenska Flygvapnet. Den flögs upp till Stockholm/Hägernäs under överinseende
av vår vid det laget mycket belåtne mekaniker. Han fick sedan lära upp några
svenska mekaniker till att sköta om Do 24:an. Flygbåten fick svensk beteckning
och var i bruk till 1951. Då hade vi köpt in några flygbåtar av typ U.S. Consolidated
Catalina.
Någon vecka längre fram, den 18 februari, kan du läsa en kompletterande fortsättning på den här historien!
En synnerligen spännande historia!
SvaraRaderaHärlig historia..sånt gillas=)
SvaraRaderaHärligt, min far var mekanikern.
SvaraRaderaBilverkstaden drevs i Norrtälje, inte i Södertälje.
Hälsningar Anne-Marlen
Så roligt att du har hittat hit! Man känner historiens vingslag . . .
Radera