Vegagatan och en moderiktig moder

Att söka sina rötter är populärt. Det syns både i tidningar och TV. Vi har en stamtavla bakåt till 1742 (en mässingsgjutare i Gränna). Det får räcka med det.

Att gräva mera närliggande kan också vara givande. Gamla album och fotolådor gav grunden för den här lilla återblicken.

Vykort av Vegagatan, Stockholm, nära Odenplan. Med krysset har min goda moder markerat, var hon bodde

  

Det handlade om några år på 1920-talet, när hon gick på ett lärarinneseminarium. Sen hamnade hon i Uddeholm i Värmland, där hon gifte sig och blev bofast. Hon hade växt upp i Hallsberg och senare i Örebro.

På stan – klädd enligt 20-talsmodet.

En gatufotograf tog kortet (nämnde hon en gång). Fast med inte så bra skärpa, konstigt nog. Det var gott om sådana fotografer förr i tiden.

Paus vid Stadshuset, på sjösidan. Även om det är samma klänning, så är det nog en annan dag och en annan fotograf. Byggnaden invigdes 1923.

Hon fotograferade mycket livet igenom. Där finns mycket att hämta. Senare gav hon pianolektioner bredvid lärarjobbet. Hon målade fina akvareller.

Hon tog körkort först 1938. Då var hon 35 år. Sen kom kriget. Det blev ingen körvana. Gengasaggregat var inte hennes grej. Det fanns ju också järnvägar överallt. Att åka tåg var en självklarhet. Dessutom var hennes far lokförare, så det låg väl i blodet. Lokförare (ånglok) räknades då som ett höjdaryrke. Det dröjde länge innan en läkare tjänade mer än en lokförare.

När hon väl började köra igen, var bilarna i familjen både större och starkare, Chevrolet -47 och senare Ford -55.  Med Forden gick det nog ganska fort ibland. När vägarbetarna ilsket viftade, vinkade hon glatt tillbaka. ”Så snälla dom är…” 

Men allt gick bra. Den sista bilen hon använde sig av var en Mercedes 219.

 

Samma gathörn 2012 (Vegagatan-Observatoriegatan).

De flesta husen har ersatts efter hand.